Satt med familjen och kollade på "Sveriges smartaste barn" på trean ikväll och blev bara äcklad. Dels av det faktum att ungarna verkade så ruggigt pressade att prestera. "Det gick inget bra" eller "Yes!" när de svarat på frågor, och dessutom en insikt om att det finns barn man automatiskt känner är otrevliga, äckliga små besserwissers. Som den där tjejen som blev sist kvar bland de tre: vidrig liten slyna som säkert struttar omkring på skolgården och är så där... Ja, äckligt mycket Herminone Granger. Fast utan ödmjukhet, vänlighet och faktisk intelligens. Tjejens specialämne var hundar, och vi jublade faktiskt hemma när frågorna var för svåra; det hade hon inte räknat med. Och just det där beräknande, att hon skulle sno de andras frågor för att briljera. Ååh, jag HATAR sådana ungar. Det läskiga är att jag tror att andra med mig gör det samma. Fy, fy, fy, en sådan äcklig unge. Jag kommer liksom inte ifrån det. Och det skrämmer mig. Resonemanget hemma var redan från start att "vem som helst får gå vidare till final, men inte hon". Nej, vi har inga som helst fördomar hemma.

Om jag någon gång får barn ska jag aldrig utsätta dem för sådana saker som "Sveriges smartaste barn" eller pusha dem att bli popartister eller golfproffs. På sin höjd "Vi i femman". Sådant är okej. Det är en lagsport.