Fredrik Virtanen skrev tydligen i sin blogg att det var en riktigt jävla bra film, eller något liknande, så jag och tjejerna hyrde den och förväntade oss en feel good-film. "Små mirakel och stora" är något av det i särklass sämsta, mest deprimerande, ångestskapande och långrandiga jag någonsin har sett. Jag ska inte kalla Virtanen för kulturnisse, men jag kan ge mig fan på att någon sådan ser ett enormt djup och en stor underliggande mening i den filmen. Personligen uppfattade jag inte mer än krypningar av rastlöshet i kroppen. Lade däremot märke till att filmen som sådan var en "Rasmus på luffen"-film för vuxna; en alkis och en snorunge som drar omkring på vägarna i alldeles för lång tid. Jag menar, herregud, hur lång tid kan det ta att förflytta sig från Stockholm till Malmö med 600.000 på fickan?! Nej, fan, vi liftar, går och sneakar käk på begravningskaffet. Men fint det då.

Det absolut SMARTASTE i filmen är knappa fem minuter innan slutet, då Peter Haber bestämmer sig för att offra en slant på att åka taxi under en räddningsaktion då snorungen hookat upp med en pedofil från nätet. Hur som, tror ni inte på fan att klantarslet har GLÖMT SINA JÄVLA SEXHUNDRATUSEN under en parkbänk?!

Ja, jag hyser agg gentemot den här filmen. Vilken inte rekommenderas.

Börjar f.ö. Tuva Novotny bli anorektiker?

Imorgon är en ny dag och då ska jag ta itu med mitt Stora Problem om det inte har löst sig vilket jag innerligt hoppas på.