Nå, mysko rubrik, men jag måste bara fråga mig hur folk törs sexdejta via nätet? Alltså, vad jag menar är att stämma träff med en vilt främmande människa, förlusta sig med denne en timme eller två och sedan bye-bye? I och för sig, jag tror inte att det är något för mig, men hur som skulle jag inte VÅGA! Finns det verkligen de som vågar?! Och så måste jag fråga mig hur de tjejer som faktiskt vågar göra så, egentligen mår?

Nu ska jag vara litet sådär Lisa-bitter som bara jag kan, och till min Gode Vän som eventuellt kan råka läsa detta:

Jag skriver inte om DIG, och det finns ingen anledning alls att ta åt dig för mina mest meningslösa bloggord!

Så. Då har jag klargjort det.

Vad jag menar är att jag tror att karlar bryr sig mindre. Karlar är mest intresserad av fitta och det till vilket som helst pris. Karlar säger vad de tror att tjejer vill höra och beter sig på det vis de tror att tjejer vill. Ja, tills de fått vad de var ute efter, alltså, nämligen doppa. Och så försöker tjejer "leva ut sin sexualitet", vilket är skitbra, verkligen, men kvar står tjejerna sedan och känner... - Ingenting. Och kvar sitter tjejerna och tänker att "Men... Jag hade ju önskningar, jag hade ju fantasier, och jag ville ju verkligen bara ha sex, så hur kan det då komma sig att jag inte alls är nöjd?" Kanske skriver jag utifrån mig själv och min för tillfället relativt asexuella personlighet, eller om den bara är cynisk, men allt ter sig så onödigt och så in i helvete falskt så why bother ligga runt? Vad leder det till?

"Men sex är ju njutning...!"

Förvisso. Men så länge inte huvudet är med är det inte njutning åt något håll. Så länge en människa alltid letar baktankar och Gud vet vad blir sex aldrig positivt. Aldrig någonsin. Kanske handlar det mest om självrespekt, och kanske handlar det om ointresse, jag vet inte, men jag undrar ändå hur tjejer kan "bejaka sin sexualitet" via knullträffar från nätet och ändå stå där rakryggade efter femtio ligg och säga att det kom något positivt ut av det?

Det handlar inte om att vi tjejer söker det ultimata hos varje man vi träffar, inte heller om att vi inte kan ha "känslolöst sex" eftersom vi i slutändan inte klarar oss utan en man som "bär oss på sina händer". Men ändå tror jag i mångt och mycket att det där ligger kvar, det där om att vi ska tillfredsställa mannens sexualitet och i gengäld får vi stabilitet, trygghet och kärlek. Således kan man fråga sig om jämlikt sex faktiskt existerar mellan en man och en kvinna?

Kan en heterosexuell relation vara på samma villkor, eller är vi så inkörda i våra könsroller att vi faktiskt KÄNNER därefter?!

Jag skulle jättegärna knulla runt med viss finess, inte dra mig för att träffa någon av motsatt kön över en middag, kaffe, biodejt eller vad som helst. Men likväl ryggar jag, eftersom det alltid i slutändan kommer fram ett helt annat intresse än vad som först påtalades. Det sexuella. Sedan får män som min Gode Vän (nu skriver jag om dig...) hävda att det ligger i mannens natur, att alltid ha en viss tanke på närkontakt, men jag kan inte begripa varför det sexuella alltid ska ligga och lura i hörnen?

Ibland blir jag så trött på mig själv. Varför måste jag analysera sönder sådana här skitsaker? Men för mig är det inte skitsaker. Faktum är att jag vissa gånger tror att jag behöver terapi för mina issues... Eller så behöver jag kanske träffa en tjej och försöka mig på litet hederligt, jämlikt sex? Om det nu finns...

Eller som Fredrik menar: jag kanske ska bli radikalfeminist. Nå. *harklar sig*