...skriver Katrin idag, och hennes kommentar nedan är så briljant formulerad:

"Men om man erkänner att mens och pms är ett problem för en blir det liksom som att erkänna att kvinnor är veka, känsliga och faktiskt inte kan klara av saker lika bra som män för att "vi har våra hormoner". Och så är det ju inte."  

Är det något jag avskyr så är det när mina känsloyttringar måste förklaras med hormoner. Är jag glad så är det hormoner, är jag kåt likaså, precis som om jag inte har den minsta lilla lust att knulla. Blir jag sur, vresig och lättirriterad eller låg etc, så är det PMS. Alltså hormoner. Summa sumarum är vi kvinnor - eller i alla fall jag - inte annat än tickande hormonbomber som män kan le åt. För jag menar, om en man gråter, blir förbannad, jätteglad, deppig eller kåt så är det alltid befogade känslor. Inte hormonsvängningar. Jag menar här inte att vara elak mot manssläktet, faktiskt inte, men det kan vara rätt tröttsamt att hela tiden ha hormoner sprutande ut ur öronen. Oavsett tidpunkt i månaden.

Vidare finns det inget som får mig att känna mig äckligare än när någon ska prata om mens eller liknande i samband med mig som person. Detta är mycket sjukt, och säkert något som lever kvar från den tid då mens ansågs vara både smutsigt och skamligt.

Och ja, jag kanske har PMS, men för i helvete, tror någon att jag har bett om det?!



(För övrigt har jag köpt två träningstoppar, en sportbh och ett par löpskor idag. Och en chokladmilkshake. Hormoner igen.)