Nathalie skriver så klokt i sin blogg idag, om mångt och mycket. Först skriver hon om att det genom åren legat en och annan människa i hennes säng som hon förvisso inte ångrar, men knappast önskar tillbaka dit. Och så är det. När det gäller människor som sovit i min säng kan jag ibland bli så äcklad vid tanken på att vem det nu än är har sovit där, att jag måste bädda om, vädra, tvätta osv, men känner ändå avsmak vid tanken på att lägga mig där. Min säng har liksom blivit besudlad av icke önskvärda nattgäster, även om det kändes helt okej just då. Nyktert eller ej.

Vidare skriver hon om det där med att känna behov av närhet väldigt sällan är kopplat till det sexuella. I couldn't agree more. Sex har blivit så fruktansvärt upphypat, tycker jag, att den mesta charmen har försvunnit. Mycket hellre skulle jag vilja träffa någon som vill vara med mig för att jag är jag och älskvärd för det, inte för att jag är en sjujävel på att suga kuk. Till exempel. Det handlar inte om att vara bitter, det handlar om att vara selektiv, om att anse sig själv mer värd än som madrass åt karlar som vill "uträtta sina naturbehov". Så glider hon in på hur vårt (kvinnors) beteende fjollas till i närheten av karlar: "det stör mig att jag vet att min inställning till killar är mycket mer baserad på fladdrandet av ögonfransar, vickandet av stjärten, höga skratt åt deras ofta inte särskilt roliga skämt, och en allmän du har rätt-jag har fel-inställning" och hon har helt rätt.

Jag tänkte faktiskt på det när vi käkade igår, jag och tjejerna, hur skönt det var att det inte var en enda människa med snopp närvarande. Middagen hade blivit helt annorlunda. Jag vet faktiskt inte vad det är vi försöker bevisa, kanske leva upp till myten om Madonna/Hora-grejen, eller så handlar det bara om urfåniga könsroller. Men jag känner igen mig i det, har sett beteenden på alltför många tillställningar: "Nej, Patrik tycker inte/vill inte/uppskattar inte". Och då är det så. Amen.

Till sist håller jag med om det där, att det är lättare att åka hem till någon, eftersom man kan åka därifrån när man vill. Att be någon gå är svårt, vilket faktiskt är hur dumt som helst, eftersom det faktiskt är mitt hem och jag har all rätt i världen att be någon gå därifrån om jag tröttnat.

Jag vet inte vad som fick mig att analysera sönder, eller helt enkelt upprepa allt Nathalie skrivit i sin blogg. Förmodligen är det för att det är skrivet av en av de mest intelligenta, beundransvärda och vackra kvinnor jag någonsin mött.


(Och det irriterar mig som fan, att åka hem från jobbet i ruskvädret, åka förbi ICA, tänka "borde jag handla något? neej..." bara för att komma hem och inse att allt schampo och all tvål har tagit slut. Vilket innebär att jag måste ut i regnet igen. Suck.)