...stod Frida för i sitt blogginlägg som verkligen sade så mycket om Åsa-tiden. Sådant där jag inte tänker så mycket på nu som förut, men som ändå finns där. Kanske ska jag ta fram den lila boken och läsa allt positivt som står om mig i den? Å andra sidan gråter jag alltid då, men det är en fin känsla och Åsa gav mig hur mycket som helst. Kanske inte nödvändigast som skribent, men nog mycket som människa. Tror jag.