Min mobil ringde, och jag svarade. Kände inte igen numret, men what the heck. Det kanske är någon som upptäckt min storhet, liksom... *flinar* Nå, hur som var det en kille jag träffat på Bolanche för... Pja, två månader sedan? Killen fick mitt nummer då han verkade rätt trevlig och ville käka middag någon kväll. Hade jag vetat kommentaren han skulle kläcka ur sig några minuter senare hade han dock inte fått mitt nummer:

(I affärsmässig ton, tänk telefonförsäljare...)
- Jaha, men, då gör vi som så då, att jag följer med dig hem ikväll och knullar dig hårt på fårskinnsfällen framför din vedspis!

Hm. Eller inte, va?

Han ringde i alla fall, nu, två månader senare och var intresserad av... Vad? Så långt kom vi inte innan jag lade på luren. Grejen med det där att höra av sig eller ej har två mycket enkla "regler". Först av allt ringer man inte efter två jävla månader och tror att man ska få till det. Second of all är man inte desperat på och ringer/sms:ar hela jävla tiden. Sådant är det stalker-varning på och inget någon tjej i helvete uppskattar, snarare tvärtom.

Jag skulle då varken ha mage att ringa någon två månader senare, eller vara dum nog att inte inse att den andre parten kanske inte är intresserad om han inte svarat på mina kontaktförsök inom tjugofyra timmar. Shape up, men: Lagom är fanimej bäst!

Och jag har haft en riktigt bra dag, med pizza i Grängesberg och sedan skönt avslut med kaffe, musik och litet närkontakt på vänskaplig basis hos Restaurangägaren. Ibland behöver man inte så mycket för att livet ska kännas behagligt!

Nu läggdags. Och ja, jag har vänt på dygnet igen.