Jag vet, man får inte säga så, man SKA inte säga så, men ibland funderar jag allvarligt...

Åker till mor för en snabbispåsklunch och hamnar i diskussion med Syster Yster om sommarjobb. Syster Yster berättar att hon inte får jobba med diskplockning på lasarettet eftersom hon ännu inte fyllt arton och jag frågar då varför hon inte gör som så många andra blivande uskor i den här kommunen, nämligen söker sommarjobb inom äldreomsorgen, eftersom folk som snart fyller arton får jobba ändå. Nej, det går inte, menar hon, eftersom hon inte vill ta ett jobb hon kanske inte gillar och då måste vara tvungen att bita ihop och tänka på pengarna. Istället kan hon jobba fyra veckor inom kyrkogårdsförvaltningen, rensa rabatter och så, och få ut hela fyra tusen kronor. I september. 

Jag hävdar då att livet är precis just så; att man ibland måste stå ut åtta, tio veckor och tänka på pengarna, till exempel, och fortsätter med att ifrågasätta varför hon från första början inte ens tänkt tanken att ta något jobb inom vården eftersom det är just uska hon vill bli. Men min Syster Yster svarar att hon minsann ska jobba på lasarettet, så då så! Och jag påpekar att det väl är bättre att skaffa sig såväl arbetslivserfarenhet som referenser från just ett vårdyrke, då det kan vara till fördel när hon väl söker ett annat jobb, inom annan slags vård. Men nej. Fyra tusen kronor för att rensa rabatter låter bättre än att skrapa ihop kanske tjugo tusen kronor på tre månader, och jag frågar mig själv: Hur kan något så dumt vara släkt med mig?!

Som sagt: Man får inte säga så, inte skriva så, och knappt ens tänka så, men jag var bara tvungen. Oavsett hur mycket jag än älskar min Syster Yster är det uppenbart att intelligensen inte sitter i gymnasiebetygen.

Nu ska jag krypa till kojs innan jag börjar mitt trenatts-marathon.