Ibland funderar jag på hur en familj som min faktiskt orkar med all hysteri det innebär att umgås alla sex plus hund under samma tak. Och vidare tänker jag att det som kallas "sydländskt temperament" nog kommit i en alldeles särskild slags tappning, en nordisk sådan. Att ens förklara allt gapande som faktiskt förekommer under en helt vanlig middag i min familj är stört omöjligt. Och av någon anledning så är det under de här alldeles vanliga middagarna vi kan sitta samlade upp till faktiskt tjugo, tjugofem minuter och hetsa varandra då vi är sex personer som alla har sin övertygelse och därmed har rätt. Dock, under julmiddagen, midsommarmaten eller över påskskinkan är det tryckande tystnad kring bordet, bara något mumlande "Jahaja, det här var ju gott..." eller något ansträngt "Skicka saltet, tack!" och allt är över på tio minuter, en kvart. Max. Vad hände?

Jag är ruggigt rastlös, känner mig hur ostimulerad som helst och är on top of that grälsjuk. Faktum är att jag behöver distraktion, något som river, eller snarare få jobba. Nu har jag inte jobbat på en vecka och jag får krupp på min egen ineffektivitet. Hjälp, någon.