...av någon slags ångest fick mig att i ren och skär panik duscha och åka till min mor. Det är inte ofta det känns liksom väggarna trycker sig allt närmre inpå mig, och det är ännu mer sällan ensamhet är så tryckande och skrämmande. Jag vet inte vad det beror på. Och ovanligast av allt är att jag inte står ut med tystnaden, att jag måste sätta på musik för att försöka få bort känslan av att... Varför kan jag inte definiera den känslan?

Det liksom kliar i kroppen, dagen har inte ens ljusnat idag, allt är bara så grått och jag längtar mig förtvivlad efter sällskap som jag inte behöver underhålla. Det hade räckt med någon som satt och kollade på TV, läste vid köksbordet eller Gud vet vad. Helst hade jag gärna inte umgåtts, men bara vetat att någon fanns här hos mig, att det inte bara var jag. Och kanske till och med somna bredvid någon, på någons arm, någon som inte måste sätta på mig för att definiera det hela närhet. Någon som bara kunde vara.

Och att välja Lasse W i playlisten lättar knappast på ångesten. Eller ångest, jag vägrar ha ångest. Kanske är det därför det känns ännu jobbigare än att ha riktig ångest, just det där att jag vägrar låta det urarta i sådant.

Jag tror att det är den där Sälen-trippen som spökar. Rent spontant vill jag verkligen inte, men av någon anledning är jag en slags mental masochist, tror jag. Alldeles för ofta gör jag sådär, gör saker jag på förhand vet inte kommer att bli bra. Visst kan man säga att man aldrig på förhand kan veta, att det kan bli superkul, att man ska göra det bästa av situationen, men det har gått så många år i samma sällskap, så jag har facit i hand.

Och så är jag tillbaka med magsjukenojigheten. Kan det inte bara vara slut på allt sådant?! Ibland är det så jävla drygt att vara jag...

Imorgon är det vardag igen, vilket innebär sjukt mycket plugg. Tänkte göra klart psykologin imorgon, så att bara slutprovet återstår. Jag borde fixa det.

Usch. Det är verkligen drygt att vara jag idag.