Om jag igår vaknade med ett humör som matchade vädret - strålande sol - gäller det samma idag. Det är grått ute igen. Och jag är precis lika grå inuti. Handlingsförlamad och känner mest hur något obehagligt snurrar där i magtrakten. Vad är inte för mig att ta reda på, och jag har ingen lust att konkretisera problem in absurdum. Vis av erfarenhet blir det helt enkelt inte bra för mig, och det leder inte till någon som helst utveckling eller beslut, snarare till fler och fler negativa känslor. Jag vet ju med mig att jag inte ska fördjupa mig i grubblerier som inte har någon egentlig substans, grubblerier som inte gör annat än skapar depressioner och ångest, och jag kan inte sätta fingret på vad det är, eller så vill jag helt enkelt inte se problemet. Det är inte läge för det, men å andra sidan: Är det någonsin läge för det?

"Det blåser osunda vindar
Det gör mig dämpad och sval
Det krävs så mycket mygel
för att verka normal"

Menar Lasse W i "Mareld" och litet så känns det.

För övrigt har jag två Aftonbladet-kortisar jag vill lyfta fram idag.

Den första handlar om Agnes, sju år, som drar samma storlek som "kändisarna strävar efter", size zero. Återigen ser man hur fruktansvärt osunt kroppsideal kvinnor av idag har. Och återigen inser jag att det faktiskt inte spelar någon som helst roll hur många artiklar i stil med denna som skrivs, eftersom vi hetsar och hetsar än mer för att komma dit. Till size zero. Till att ha ett barns kroppsmått till vår vuxna livsstil. På ett sätt kan jag faktiskt hävda att det ser väldigt bra ut att vara precis sådär smal, men tittar jag själv på en tjej jag skulle ha kunnat bli attraherad av om jag vore lagd åt det hållet äcklas jag mest vid tanken på en tjej som ser ut som en liten flicka i kroppen. På samma gång som jag skulle vilja vara en av dem om jag hade självdisciplin nog. Vad är det som fått tjejer i min ålder, yngre och äldre, att tro att det är så man ska se ut? Jag vägrar att skylla på manssläktet i det här avseendet, och pekar snarare på media. Ingen nämnd och ingen glömd.

Den andra artikeln har litet med ovanstående att göra, och handlar om Sarah som ångrar att hon förstorade brösten. Nå, hon har förstorat tuttarna, så kan det vara och varje människa har ett val. Men när det handlar om att tro att man inte duger utan en E-kupa och utvik i Slitz är det illa. Jag dömer ingen som väljer att vika ut sig, vare sig det handlar om att vara "Före/efter"-modell i VeckoRevyn, utvikningstjej i Slitz eller om man vill utföra obscena sexuella saker i FIB Aktuellt. Men jag dömer den människosyn - jag vägrar att kalla det kvinnosyn! - som fått tjejer att tro att de via dessa medier ska hitta någon form av styrka och positiv självbild. Och jag dömer den formen av objektifiering till viss grad. Självklart bestämmer man själv över sin kropp, men jag tvivlar på att de här tjejerna längre gör det. Och uppenbarligen blir man inte lyckligare efter ett utvik i Slitz. Det är Sarah 28 bevis på.

För övrigt hade jag den diskussionen med en killkompis, om han skulle tycka att det var okej att hans flickvän hade ett förflutet som porrskådis, utvikningstjej eller liknande. Det var ett ganska tvärt nej. Vilket leder mig rakt tillbaka till objektifieringen av kvinnan som kön, sexuell varelse och bara ett fysiskt skal till för att behaga män. En sådan hora går bra att titta på, fantsiera om och lägra för en natt, men som mor till ens barn eller som flickvän vid sin sida är det knappast aktuellt. Vilken kvinnosyn!


Nu ska jag börja med dagen och fortsätta skriva på min uppgift om könsroller. Eller så åker jag och tränar en stund. Kunde nog behöva gå bort en timme eller så. BodyPump är inte aktuellt den här veckan efter att ha gjort illa mina biceps under träningspasset i lördags. Fy ruttingen. Helt enkelt.