Total kollaps igen. För vilken gång i ordningen de senaste nio dagarna? Och Hanna städar, för vilken gång i ordningen de senaste nio dagarna? I sanning är hon en riktigt jävla fin vän; "spotta ur dig, Lisa, älta hur mycket du vill, man måste få göra det, och jag vet vilken smärta allt är..." Så jag gråter förtvivlat inför henne och älskar henne så oerhört mycket för att hon håller om mig och smeker mitt hår. Om någon skulle fråga mig varför just det här är så plågsamt har jag nog inget riktigt bra svar att komma med: det finns inget rationellt i det. Men väck mig snälla, när allt är omplåstrat och såret börjat bli ett ärr istället, så kan jag öppna ögonen och nonchalera, ignorera och bara skratta åt min egen existens. Just nu är jag inte rolig, inte trevlig, utan bara riktigt jävla självömkande. Men faktum är att det är sådana gånger vänskap liksom sätts på prov: står de ut med mig då är det nog tamejfan friendship. Någon sade att det blir bättre för varje dag, men i det här fallet blir det allt mer outhärdligt och jag saknar och längtar så mycket att jag vill slita ut vad det nu är som smärtar så. Och kallt konstaterar jag att jag faktiskt vill ha honom. Riktigt såhär har jag aldrig känt förut. Det här kan jag inte bara skaka av mig och jag vet inte vad jag ska ersätta förlusten med eftersom jag inte vill ersätta honom med något eller någon alls. Men, jag vill som bekant bara ha och ha och ha. Och jag brukar få, men inte nu. Nyttig läxa, Lisa. Riktigt, jävla nyttig. Jag tabbade mig och I'm the one to pay for it. Shit happens.

Läggdags nu. Imorgon är en ny dag att självömka och älta. Passar mig fint.