(Innan jag börjar med dagens utlägg måste jag bara gnälla av mig och undra hur länge saker och ting ska göra så förbannat ont och jag kan inte göra ett skit åt saken, inga "förlåt jag menade inte och fattar du inte hur mycket jag saknar dig och tycker om dig" för jag vet att det liksom var skit samma för hans del medan det för min del var så jävla bra och annorlunda eftersom jag fick litet att bita i. Och kanske för att jag vill så jävla mycket och önskar så förtvivlat just den här gången sitter jag där andra suttit framför mig: i en orgie av snälla jag vill. Och jag kan inte se ett enda kort, inte höra en enda låt, inte ens tamej fasen sova utan att tänka och hoppas på att den där jävla mobilen ska ringa fastän jag vet att den kommer att vara tyst. Det är så jävla patetiskt att jag inte vet var jag ska ta vägen men det gör så sjukt ont. Och till och med StarTrek hade varit okej att titta på, jag hade faktiskt kunnat se alla jävla säsonger i ett enda sträck om det hade varit så. Eller dåliga jävla krigsfilmer och jag kan inte begripa varför det är vi kvinnor som måste anpassa oss egentligen men i det här fallet hade jag gjort det tror jag. Typ. Och kanske borde jag ringa men jag törs inte eftersom jag kan få höra precis vad fan som helst i andra änden och nu har jag börjat bearbeta det här och orkar inte börja om med det när han igen skulle kasta i ansiktet på mig att dörren är där. Det spelar ingen roll alls vad jag gör eftersom allt liksom andas den där konstanta smärtan. Precis tamejfan allt. Men värst är nog att inte egentligen få eller ha fått känna något alls eftersom vetskapen om att det vore tvärkört bara då är konstant. Känner gör man ändå. Just därför gör det så inihelvete jävla ont och ring då för fasen och vill ha mig. Amen.)

 Jag tänkte på det där med partnerkriterierna jag har och kom fram till att de bara var litet orimliga. Vilket var skönt på sitt sätt. Så började jag fundera hur sjutton man gör?

Efter fyra år som singel per definition men inte utan lekkamrat(er?) begriper jag faktiskt inte alls hur man går tillväga för att träffa någon. Eller rättare sagt; hur sjutton gör man på nätet??

Jag är så ruggigt snabb på att avfärda människor ("Nehej, han hade kukbild; jaha, han skrev för kasst; okej han verkar trist; visst, han vill väl bara knulla mig..." osv.) på nätet. Menar, vad fasiken ska man prata om? MSN är ett av mina stora "vill inte" och mitt telefonnummer törs jag inte ge ut. Det finns trots allt freakshows därute and I've seen a couple of them before. En annan variant är att folk har så ruggigt bråttom; "Ja, men när ska vi gifta oss då? Jag har hittat en asbra präst, och jag tänkte på maten, köttet ska inte vara för rött va?" And bye.

Och visst kan jag träffa killar utanför nätet, men inte en enda av dem jag stött på har varit den minsta smula som jag egentligen vill och jag har försökt, åh, tro mig, men det går i längden inte. Alternativet? Jag håller mig till dem, med dem och ligger med någon annan i långa loppet. Inte hållbart; jag är ett sanningsfreak. Och inte heller frågar man killen man just träffat om "Ursäkta, men är du litet pervers i andras ögon?" Då är det bye igen. Från deras håll.

Så hur gör man? Säg mig?

Ponera att man skulle träffa någon på nätet: jag är inte direkt svartsjukt lagd, men jag skulle ändå fundera på vad han pysslade med när han satt vid datorn. Och att snoka i andra människors göromål på datorn är så jävla lågt och självförnedrande att jag aldrig skulle utsätta mig själv för den skammen. Äckligt.

Nå, strunt samma.

/Shallow Lisa