När jag läser vad Nathalie skriver, eller som nu, får ett litet meddelande från henne, känns allt så fruktansvärt avlägset. Vad gör jag här?! Jag är nog menat för annat, inte det här, inte såhär. På något sätt har jag resignerat, tror jag, och anpassat mig till en livsstil, ett mönster som inte alls är jag. För jag menar, undersköterska? Jag? Kalla det min berömda hybris, men så är det. På något sätt tror jag att jag kan så mycket mer, vill så mycket mer, men jag vet inte vad jag ska göra av det. Och kanske var det någon mening med det hela när jag ställde mig i bostadskö på alla möjliga platser runt om i Sverige för några år sedan. Kanske kände jag redan då att det var bra med backup-planer?

Nu är jag så mer än lovligt trött på det här. Och jag får inte på något sätt utlopp för allt det där som är jag, och för det jag vill. Så återkommer jag till det där postpubertala grubbleriet: är det här jag, och om det inte är det, vem är jag då?

Jag har längtat så himla länge efter vinterrusk i Uppsala eller efter det där caféet i Göteborg där vi satt förra året, det där caféet där man kunde sitta i fönstersmygen och bara läsa och typ allt var veganskt, och kanske är det jag mer än något annat? Herregud, jag är så fel.

Och kanske borde jag trots allt söka etnologi i Göteborg till vårterminen trots att jag sagt att jag inte vill plugga på universitet. Men här kan jag inte vara kvar. Då kvävs jag. Verkligen kvävs.