Emotionellt riktigt störd these days, men antar att jag väl fattade något slags beslut idag iaf. På gott och ont, jag vet fanimej inte, men... äh. Gråtorgie igår till Ainbusk Singers "Älska mig". Ska man ha mig att gråta är det bara att dra på den; ett av mina absolut bästa, värsta och starkaste minnen har jag till just den låten. Och visst är det så: läs texten till den låten. Om fröken får vara litet klyschig. Man får nog känna så. Det känns så: för fan, jag STÅR ju här, SE det då, och försök inte ÄNDRA på det, snälla, bara tyck om mig precis för den jag är. Jag behöver också någon som kramar mig, som håller om mig och låter mig vara precis som Lina Forss skriver i sin "Vildängel": "När jag är stor är jag stor, men när jag är liten är jag minst." Eller något ditåt, men det är så jäkla sant och nu har jag tröttnat på att vara det där andrahandsvalet. Har tröttnat på att utsätta mig själv för det. Ge dig själv litet respekt, Lisa, även om du inte alltid förtjänar den.

Ibland undrar jag varför jag blivit så jävla ensam. Antagligen blir det så när man flyttar så mycket som jag har gjort.

Och dagens "Jag-vet-inte-om-jag-ska-skratta-eller-gråta": Johan ringde när jag och Micke stod och beställde lunch i Borlänge. Alltså, Johan som jag inte har träffat på typ en månad? eller något ditåt. Och inte heller pratat med, mer än "Ööh, du har en vattendunk i min bil" - "Jag vet, ställ den på din trappa så plockar jag upp den imorgon". Nå, vad han ville? Berätta att han träffat en tjej. Jaha? Men alltså, snälla, jag trodde att killar tänkte som jag, eller iaf snudd på. Om jag inte träffar eller hör av (mig) en kille på en månad tar jag det ganska för givet att det liksom har stannat där, eller hur? Och i och med att man inte träffas längre är det "fritt fram", eller? Det är inte direkt så att jag har varit flitig på telefonen till Johan varje gång jag knullat, varken under tiden eller efteråt vi hade ngt vad det nu var. Ah, låt oss bara hoppas att den tjejen inte har någon större sexlust, för då har hon gjort ett riktigt nerköp. Och det där med att borsta tänderna/duscha/byta kläder/byta sängkläder/social kompetens/egen vilja ska nog inte heller spela någon större roll för den som väljer att dyrka Johan "Efternamn-jag-gärna-vill-men-inte-får-skriva".

(ÅÅh, så FÅNIGT av mig att skriva det där, men jag har SUGIT på det där HUR LÄNGE SOM HELST!! *pustar ut efter ett postpubertalt anfall*)

Åh, jag måste bara få fortsätta, nu kom jag igång på riktigt... (Go ahead, stäm mig för förtal, ärekränkning eller whatever, just nu känns det bara som ett nödvändigt substitut för att sitta och grina över annat...)

Eller, nej, skit samma. *skrattar* Nu blev jag på gott humör bara av att tänka på hur miserabelt allt var och hur trist människan är; "Ööh, jag sitter här med mina öl och zappar på TV:n; du kan väl se söt ut under tiden och lyssna andäktigt på vad jag har att säga, och ifrågasätt inte, för jag är faktiskt hela fyra år äldre och vet hur livet är. Om fjorton öl till kan vi börja prata och så kanske vi kan knulla om klockan passerat 01 och vi kör missionären för nej, helvete, inget oralsex i soffan eller knulla bakifrån, är du tokig?! Sådant GÖR man bara inte..."

Snacka om att gå miste om saker. *ruskar förbryllat på huvudet* Det lustiga är att av precis alla jag faktiskt avverkat under årens lopp var han bland de sämsta. Just p.g.a. ovanstående faktum.

Idag är jag verkligen pubertal och löjlig, men jag behöver det nog nu. Jag tror faktiskt det.

Blir vardagen som förut nu? Jag tror jag fuckade upp det rätt så rejält...