Ibland kan man bara inte sätta fingret på det, eller ord heller för den delen. Jag hittar inte ens låt som sätter ord på varken ilska, sorg, glädje, längtan, vemod eller vad fasiken det kan vara. Närmast kommer nog Lasses "Inte för kärleks skull" men inte ens det är riktigt 100%. Annars brukar jag kunna hantera sådant här med att sätta en och samma låt på repeat några gånger och tycka jävligt synd om mig själv med vetskapen om att andra troligen känt på samma sätt eftersom någon satt ord på det. Tills vidare lyssnar jag således på den Lasse-låten och Dixie Chicks "Not ready to make nice".

Fick världens knäpp idag, efter att jag lunchat hos Micke: satte mig i bilen för att åka hem, men tog en rejäl funderarvända till Rättvik, vidare mot Falun, till Grycksbo mot sommarstugan och tillbaka i Insjön. Ended up hos modern min och åkte sedan till H&M för middag. Hade egentligen tänkt åka runt Sollerön eller något ditåt, men kom fram till att Mora först kändes litet överdrivet. (Som att den vända jag tog inte blev det...)

Fasen, jag måste sluta vara så dramatisk, så irrationell och egoistisk. Det här är ingen film, men vissa gånger hade jag gärna skrivit ett filmmanus baserat på detta. Eller varit manusförfattare till den där never ending storyn kallad "Livet". *dramatiserar ytterligare*

Och jag är så snuskigt ofokuserad. Tankarna är precis där de inte ska vara.

Dessutom längtar jag så förtvivlat efter en HET dusch. Endera dagen ska jag nog duscha hos H&M.

Hade en litet - enligt min uppfattning - konstig diskussion med ett stycke väninna om det här med att ta ansvar för sitt sexliv. Jag hävdade att jag inte (igen) tänkte ha en relation med någon man inte kan tala med om sex. Vad jag menade var att jag inte är så taskig mot mig själv: genom att låta någon tro att han gör rätt när han i själva verket är helt ute och cyklar gör jag mig själv en riktig björntjänst. Om en karl sedan aldrig fått höra vad han gör fel eller kalla det vad ni vill är inte mitt bekymmer; varför ska jag låtsas? Självklart finns det ju sätt att INTE lägga fram sådan kritik på, men gör man det på ett schysst sätt ser jag inga hinder till det. Givetvis ska han göra samma sak mot mig.

Blev då upplyst att det är ovanligt med karlar som kan TA kritik, GE kritik eller ens vara så pass öppna att de ingående diskuterar sitt sexliv med flickvännen. Katastrof, om så är fallet. Mina erfarenheter säger dock motsatsen: jag har haft EN sådan relation och det var nyligen. Av någon outgrundlig anledning (eller inte...) träffas vi inte längre.  Men, å andra sidan brast det på många plan... Ah, det var inte det som var grejen. Back to subject.

Jag menar, sex är ju något man gör på tu man hand (eller fler, hur man nu vill...) för att man gillar det, och för mig är det obegripligt att man fejkar, att man låtsas eller helt enkelt tiger om vad som är fel. Snacka om att paja ett sexliv, måste jag säga. Den dag man slutar kommunicera, eller om man aldrig har börjat, måste det ju vara kört? Om jag befann mig i en relation och från början fejkar för att upprätthålla min partners självkänsla (ja, det finns nog de som gör det också...) blir det milt uttryckt hur fel som helst. Sex BLIR fel, det blir knasigt, äckligt, knäppt, och ibland går det inte för någon av parterna, men att fejka kommer aldrig att lösa bekymret. Hittills har jag bara träffat en enda man som faktiskt... Ja, nu ska vi inte ge någon hybris här och än en gång etablera "Klubben för inbördes beundran". Men, det handlar ju om tid. Tid, att lära känna varandra både fysisk, sexuellt och mentalt. Genom bl.a. kommunikation. Oavsett vilken slags relation där sex ingår. Faktiskt.

Ibland förstår jag mig helt enkelt inte på folk. *ruskar förbryllat på huvudet* Om alla tyckte, tänkte och agerade som jag vore allt mycket enklare. För att inte tala om mer självcentrerat och elakt. Tyvärr.