Det är bara att sluta läsa om ni inte gillar att gotta er i en orgie av självömkan á la fröken Brynedahl. Jag lovar: detta är inget ni inte redan läst/hört/förstått. När ni ser detta är det dags att vända blad, eller i alla fall surfa vidare.

Jag får krupp på mig själv och undrar om jag har någon slags borderlinestörning trots allt, med tanke på att jag på något sätt verkligen lyckas fucka upp varenda jävla relation jag har till människor. Eller så är de inte goda nog att få umgås i the perfect world of Lisa. I set the rules och jag är så jävla less på att vara så otroligt kall och beräknande. Det finns inte en enda jävla situation där jag inte har en backup-plan, en schysst story att dra eller ens något som helst tillfälle där jag släpper kontrollen. Och så tittar jag på mig själv from above, vad jag än gör, och äcklas över vilket jävla spel jag lagt mig till med. Vad var det som var för mycket begärt med den där harmonin, och varför nöjer jag mig fortfarande inte??

Är så less så jag kan spy på folk, trots att jag vet att jag själv har en outstanding förmåga att försätta mig i precis samma skit som jag dömer andra för, men det enda jag egentligen vill är att trivas. Trivas med mig själv, trivas med vad som förmodas vara mina vänner och ha litet jävla struktur, ett god damn MÅL med någonting!

Och inget är beständigt, nehej, tell me about it, men jag vill så mycket och vetskapen om att jag verkligen bara flyr från vaddå, mig själv kanske? får mig störd i huvudet. Jag behöver få spy ur mig, eller helst få vara riktigt jävla arg på riktigt, för finns det något värre än att keep that shit inside?

Jaja, men så ska jag ju flytta igen, har jag fått för mig, och vad blir det? Tionde gången på nio år? Herregud, varför kan jag inte bara göra som alla andra duktiga jävla människor och bestämma mig för att "jomen, jag blir lärare, få se nu, då är jag klar om hur många år då...? och så hinner jag skaffa pojkvän/sambo/make under tiden så lever jag resten av mina minst femtio år precis som alla andra". Skitfint och egentligen är det säkert precis vad jag behöver, men vad fan är det jag söker hela tiden??

Först måste man strukturera, det har jag lärt mig, och koma på vad man egentligen vill göra. Men jag kanske vill göra det här?? Sitta och blogga?? Jag kanske inte är ett dugg intresserad av att jobba inom vården, kanske skiter i om universitetskurser inte leder till någon utbildning, men låt mig få göra vad fan jag vill då?

Det är så förbannat lätt att vifta bort mina nycker eller säga "Men Lisa, fan, skärp dig nu, slutför det här! Du KAN inte hatta omkring på det här viset" och fine, visst ligger det en sanning i det hela, men jag är för rastlös. Det finns alltid grönare gräs, mindre allergiframkallande gräs, och jag ger mig inte förrän jag verkligen slutat nysa av att ligga på de gräsmattorna.

Och så vill jag inte ta hänsyn till folk som det krävs av mig. Sunt förnuft, visst fine, men när det handlar om jävla dresscodes och "du är för snygg/för smal (ööh??) så jag får dåligt självförtroende" men PLEASE! För det första handlar det om en jävligt taskig självbild och inget jag ska ta ansvar för, och för det andra kan man göra precis som jag gjort (eftersom jag är tamjefan perfekt, eller not.) och helt sonika skita i att träffa de människor som får mig viktfixerad och ful. Svårt? Öh, nej, men fan, lägg över era jävla sneda självbilder och varför ni inte vill/kan knulla era pojkvänner eller varför de inte vill sätta på er, tacksåmycket. Jag menar, jag knullar dem väl åt er. Såklart. För jag ligger med alla. Helt enkelt. Har ni inte fattat det?? *enormt ironisk grimas* Men visst, jag tar på mig den skulden. Jag är för ultimat för att någon inte ska vilja ha mig. Just därför är jag singel sedan snart fyra år tillbaka.

(Ååh, så SKÖNT det var att få bara skriva såhär...)

Helvete, låt mig få njuta av vad jag nu än vill njuta av, och på vilket som helst jävla sätt, men släng för fasen inte era bättre vetar-analyser på mig, för jag skiter i dina erfarenheter om de ändå bara bygger på hur jävla mycket bättre andra är och andra kan eftersom jag inte vet hur det är att vara gift/singel/förälder/hundägare/företagare/lärare/personal eller precis vad fan som helst. Jag blir tokig på allting.

Och nästa blogginlägg ska bli mentalt stabilare. Ibland behöver man dock spy ur sig.