Kikar litet på LunarStorm och Helgon.net och ser alla tjejer (för det är faktiskt nio av tio gånger det ÄR tjejer...) mellan pja, säg 13 och uppåt som skriver hur mycket de älskar sina pojkvänner. Typ "Älskar Jonathan, du e mitt allt å får jag inte va me dig dör jag. Kommer alltid älska dej min älskling!" eller "Love u 4ever Jonathan". Ja, ni kanske kan konceptet... Och jag KAN INTE HJÄLPA DET: Kräkvarning!

Jag må vara cynismen personifierad, men give me a break: ni är vaddå, kring sexton år gamla? Tror ni på fullaste allvar att ni kommer att älska Jonathan för alltid? Jag menar, om tre månader är det ju Gabriel ni kommer att leva med tills döden skiljer er åt. Kanske är jag exceptionell, men jag har faktiskt aldrig trott om någon av mina f.d. pojkvänner att "Japp, det här är rätt och vi kommer att bli gamla tillsammans!" Än mindre skyltat med "min storslagna kärlek som överbygger allt!" Någon sådan har jag aldrig direkt känt, inte på så sätt. Och jag är ändå hela snart tjugofyra. En aktingsvärd ålder, må jag säga. *flinar*

För att inte tala om att förringa sin egen existens; i vissa fall verkar det som att dessa pojkvänners väl, ve och uppmärksamhet betyder mer än vad tjejerna själva gör! Jag kan inte begripa hur tjejer är funtade sådana gånger! Det värsta jag faktiskt gjort gjorde jag i somras: kröp ihop totalt för en kille, lät honom få rätt, tro att han hade rätt osv bara för att inte ta en konflikt. Gjorde jag trots allt det (tog en konflikt alltså) så var han snabb på att hitta orsaker till det; jag skulle ha mens, jag hade mens, jag hade haft mens, det var ändå mitt fel eftersom han var Gud himself personifierad och faktiskt hela fyra år äldre AMEN. Och så liten som jag var inför mig själv, så mkt av mig själv jag fortfarande skäms över till viss del, neej tack: det vill jag aldrig mer känna!

Tänker på den där scenen i "Fucking Åmål" när Elin och syster Jessica sitter i ishallen och kollar på när deras killar tränar hockey. Well, excuse me, but WHY? Varför tror vi tjejer att sådana saker betyder så mycket för våra pojkvänner att vi faktiskt sitter och lider under ett jävla träningspass? Jo, för att vi prompt måste dyrka våra darlings. Som om de dyrkade oss... Knappast; killar fattar bättre än så. Jag vet inte en enda kille som skulle sitta med och titta på flickvännen som dansar balett. (Jaa, jag vet, könsroller hittan och dittan, men vad faan...)

Varför kan inte tjejer istället resa sig upp och säga att "Hörrni grabbar, vi gillar er som fan, det kanske till och med är kärlek och sånt, men vi tänker dyrka oss själva i första hand, för trots allt klarar vi oss jävligt bra utan er!"

För jag menar, det gör vi ju. Även om de är riktigt trevliga att ha när andan faller på.