...så har jag löst dagens grubblerier, dåliga samvete, ångest och pessimism. Inte genom shopping utan genom "Desperate Housewives". Vi kan då, vi kvinnor. Minst sagt.

Och efter nästan fyra timmars bilåkande runt jag vet inte var, någonstans bortanför Mora och tillbaka hem, kom jag till följande insikt: Det finns bra och dåliga idéer. Ibland kan en idé verka jättegod, men när man tänkt efter en stund inser man nackdelarna med den. Eller, så kommer man till och med så långt att man testar idéen, kanske even likes it for a while, men kastar den sedan i papperskorgen precis som man gör med papperet de lindar kring McFeast-burgaren på McDonald's. Man har helt enkelt tröttnat på smaken och bestämt sig för att det faktiskt finns fler burgare på menyn, och faktiskt andra hamburgerkedjor också. Om man inte helt sonika bestämmer sig för att junk-food faktiskt inte är good for anyone och istället köper ett årskort på S.A.T.S eller motsvarande.

Nu har jag burit ut kartongerna från lägenheten, och i den sista kartongen lade jag den snart metertjocka boken med manusmaterial nog för att få varenda regissiör på Dramaten att skrika av fasa. "Desperate Housewives" är såpa nog åt mig, för jag har tröttnat på att halka runt på motsvarigheten på svensk landsbygdsnivå.

Trots allt har jag inget med den att göra, och jag har indirekt sållat bort ytterligare en vän. Precis som jag gjorde med Ms. Cosmopolitan. Tack för kaffet.