Ikea igår, med Hanna, och kom betydligt lindrigare undan ekonomiskt än vad jag trodde. Fick tag på storsaker såsom en soffa och ett soffbord, samt en del småkrafs. (Nya tallrikar!!) Lägenheten är fortfarande liksom ett bombnedslag med kartonger och Gud vet vad, men har tagit hem all måstetvättanu-tvätt till mamma bara för att få undan prylar. Idag siktar jag (äntligen!) in mig på att packa upp böcker, och ska ta en sväng till Clas i sjön för att fixa must have-grejer. Typ en verktygslåda. Och så ska jag beställa både tv-bänk och badrumshyllor i morgon eller tisdag.

Nu kom jag på det fina med att bo ensam, att vara själv; jag kan depplyssna på Lasse W hur mycket jag vill utan att någon opponerar sig. Jag tycker att det är så ironiskt, på något sätt, att även om jag är i en position där det borde finnas så oerhört mycket känslor och sinnesstämningar är det på det stora hela tomt. Känslomässig hunger och nej: helt öde. Och jag är inte att klandra: det går inte att visa känslor åt ett håll när man nekas detsamma tillbaka. Tålamod har aldrig varit mitt andranamn och jag kan inte begripa att man kan vara så tudelad, så övertygad om att man hamnat rätt men ändå veta med sig att allt bara är slöseri med tid. Inatt var jag sådär riktigt tom, sådär att jag med lätthet kunde sagt "Jamen visst ska vi knulla, sätt på mig du bara, klart som fan jag vill..." och gjort mig själv blank inuti. Litet som att vara tillbaka där jag började: knullbar men aldrig mer, aldrig ett annat värde. Hur kan det ta sådan tid att komma från? Det låter så fint när folk säger att "Men jag TYCKER ju om dig!" men när det alltid, undantagslöst följs av fraser som "inte nu" eller "inte vi" eller "bara så länge", nej, då är det liksom som det ska vara. Som det mest är.

Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag just nu känner mig straffad för att jag känner, för att jag tänker, för att jag vill. Och jag vill inte gå tillbaka i de fotspår som nästan suddats ut; det har jag inget för alls. Jag är så förtvivlat rastlös inuti, vill se resultat, men helst av allt vill jag ha det där jag skrivit om förut, i någon annan blogg: kärlek och respekt. Men det är tydligen så jävla svårt och alldeles för mycket begärt.