Expressen tar upp det där med vad som är värst: psykisk eller fysisk otrohet. Lustigt nog hade jag den diskussionen med en killkompis för någon vecka sedan. Jag hävdade att den mentala otroheten nog måste vara värst: man märker att ens partner på något vis är frånvarande, att han kanske blommar upp mer under sexakten eller helt enkelt är på bättre/sämre humör när han kommer hem från... ja, vaddå? Problemet är då att det inte finns något konkret att gå efter. Jag menar, man kan inte beskylla sin partner för att ha någon annan i huvudet, inte sant? ("Erkänn, jag vet nog att du är mentalt otrogen!" Eller inte.)

Min manlige vän hävdade motsatsen. (Eller, vänta, tänker jag på en annan diskussion nu? Nå, den kan jag dra sedan, eftersom den litet berör ett liknande tema...) Att den fysiska otroheten vore värst på så sätt att ens partner legat med någon annan, tagit i denne, blivit tagen i etc. Men, är otrohet nödvändigast sex? Vissa drar gränsen vid en kyss, andra vid mer intim fysisk kontakt än en "Tja, vad länge sen, kul att se dig!"-kram. (Och för vissa är det snudd på otrohet att ens partner tar en kopp kaffe med ngn av det motsatta könet, men det är ju absurt...)

Såg en Expressen-läsare som kommenterat artikeln, och denne menade att den fysiska och mentala otroheten gick hand i hand: för att du ska tända på någon krävs trots allt att du mentalt tänder på denne. Visst, kan hålla med till viss del, men det där fenomenet med "hemligsex" som blir allt vanligare har ju inget med huvudet eller känslolivet att göra. Det om något är väl enbart fysiskt? Eller gangbangs där man inte vet vilka karlarna är?

Nej, värst är nog kombinationen av bägge. Jag skulle inte vilja att min partner var otrogen varken fysiskt eller psykiskt. Men så till den andra diskussionen jag och min vän hade!

När är det mer okej att vara otrogen, eller snarare: vilken förklaring känns bäst att ta? "Jag var full" går fetbort, det kan de flesta hålla med om. Likaså "Jag kände mig så ensam..." eftersom man verkligen lägger över ansvaret på sin partner trots att det är man själv som - bokstavligt talat - fuckat upp det. Kanske skulle det kännas bäst med ett enkelt "Jag är så vansinnigt kär i den här människan, och det är besvarat; vi vill verkligen leva med varandra, och förlåt, verkligen förlåt att vi sårat dig så här mycket". Det skulle då kännas litet bättre än "Äh, va fan, vi var kåta bägge två och ditt och mitt sex, älskling, det suger verkligen." Ah, sådant där är så ruggigt svårt.

Sensmoralen i detta är helt enkelt "Håll dig till din partner!" men hur jävla lätt är det då? Jag har då aldrig gjort det. Jo, en gång, men då var han otrogen istället. Med min kompis. *skrattar åt ironin här i livet*