Jag är så ruggigt... Ja, irriterad. Helt irrationellt irriterad, och jag skulle önska att jag kunde lägga den skulden på någon annan, men vetskapen om att jag i grund och botten är arg, ja till och med riktigt förbannad på mig själv slår mig i ansiktet. Men, så vet jag att det bara är att rida ut stormen, bita ihop, bryta ihop och gå vidare, för allt är inte värt att gräva ner sig i. Och det taskiga är att jag egentligen är på riktigt gott humör. Hur paradoxalt är inte det?? Jag behöver inte hålla mitt livs försvarstal, behöver inte göra annat än att skratta glatt åt vansinnesfärder och veta att livet är såhär, precis en sådan här bergochdalbana där jag inte kan kasta mig ur vagnen eftersom vi alla oundvikligen är fastpända för alltid. För jag menar, egentligen, vad finns att sörja, vad finns att vara bitter över? Och jag vet att Du därute som förmanar inte menar annat än gott, inte vill mig annat än väl, och kanske är det bra, men det gör mig så arg att behöva ha någon som ska se klart åt mig. Vem vill väl höra vad de minst av allt vill höra? Kanske handlar det om att tillföra energi, jag vet faktiskt inte, och jag tänker låta bli att titta. Det är höst nu. Verkligen höst och imorse var jag tvungen att skrapa rutorna på bilen fastän solen sken och sedan började det skymma redan innan fem, men skam den som ger sig: vill man kan man fika ute. Det finns jackor, tack och lov.

Åh, förresten, förresten! Jag har uppenbarligen skaffat mig en enorm passion för korta kjolar och har tack vare min eviga stylist Hanna fått hjälpen - och äran - att införskaffa ett stycke peputaritig kort kjol och en tunika som jag tänkt ha som klänning när jag känner för att vara litet sådär extra uppiffad. Faktum är att min stjärt såg riktigt söt ut i den... *moahahaha*

Den här dagen har varit riktigt grymt jävla bra från början till slut. Allt blir bättre bara jag får spy ur mig litet. Tack gode Gud för bloggar, vänner och Lasse W.