Har haft en sådan där myskodag med allmänt lågt humör. Nu ryker iaf mina p-piller, och det med omedelbar verkan. Amen. Var hos barnmorskan idag och diskuterade alternativ till p-piller. Eftersom jag hädanefter tvärvägrar att stoppa i mig någon form av hormoner, dels p.g.a. att jag inte vill bli tjock igen och dels p.g.a. det faktum att mitt psyke går hand i hand med de flesta mentala disorders är det slut på sådant. Helt enkelt. Fick dessutom svaret från det där cellprovet, vilket inte var direkt positivt. Ska tillbaka när de tre månaderna sedan första provtagningen gjordes gått och göra samma prov igen. *rycker på axlarna* Nå, som hon sa: det betyder inte cancer, utan det kan helt enkelt vara så. Grinade en skvätt ändå, dramaqueen som jag är... Sedan blev jag så trött på mig själv, på mina dumma förehavanden och livet i allmänhet (ja, just det: p-pillren spökar...) att jag åkte till ICA, köpte en påse chips och försökte tröstäta. Insåg dock bristen på karaktär och slutade ganska snabbt äta av dem. Sedan åkte de i sopkorgen. Det, ni! Hade jag ätit dem hade nog risken för bulimiförsök varit överhängande... *ler snett*

Jag fattar inte det där med mat och ätande. Kan verkligen låta bli att äta i flera dagar, och när jag sedan äter blir jag bara hungrigare och hungrigare, vilket leder till något slags hetsätande. Eller, rättare sagt: jag kan med lätthet äta frukost, lunch och middag, och med tanke på hur litet jag rör på mig vore det förödande. Nästa vecka blir det bättre: har bokat upp en tid på gymmet för en förstatitt och sedan jävlar. Då blir det jag, löpbandet och mp3-spelaren igen. Nu är det nog. Jag vägrar bli sådär äckelfet som förut. Och när Micke sade att jag var "klädsamt fyllig" var det färdigt. 51 kilo, here I come. Eller iaf försöker jag till. Det är iaf ett delmål. (Ska jag säga, som precis tryckt i mig en tallrik pasta...)

Ikväll ska jag tycka synd om mig själv i soffan och kolla på all möjlig junk som kan tänkas komma på TV. Man behöver nog soffkvällar ibland också...