1) "Gömma" ena hårddisken för andra users än mig själv.

2) Låsa program för andra users än mig själv.

3) Ha en enda user på datorn. Min. Och övervaka all annan aktivitet personligen.

Min baby är min baby och man tafsar inte på någon annans baby. Såvida man inte fått tillåtelse och vet hur man gör. Detta är allmängiltigt och gäller således inte enbart datababies. Så att ni vet. Lisa has spoken and she know all 'bout the truth. (It ain't out there...)

Satt och kikade litet på mitt junk från den gamla babyn och hittade en del smått, gott och mindre gott. (Det mindre goda var i form av porr jag själv inte tankat hem; sådant irriterar mig. Någon annan har tankat dålig porr till min dator. Shame on you.) Trillade över en hel del gamla bilder och måste på ett typiskt kvinnligt vis få säga att herregud så äckeltjock jag var för ett år sedan!! Sådant motiverar bara ännu mer att gå ner i vikt, tro mig! Nå, nu var det inte min viktångest som skulle avhandlas, det gör jag så fint i andra inlägg... Bilder, var det. En hel del bilder på gamla bekantskaper, konstellationer etc och jag tänker på hur weird allt är just nu.

Och så tänker jag på vad de där porrmänniskorna sade i kvällens "Outsiders": det där om att inte "kunna" ha normal sex eftersom de är så avtrubbade p.g.a. allt de gjort. Well, know the feeling. Kommer jag någonsin bli mig själv i huvudet? Har gjort så mkt destruktivt och jag syftar definitivt inte på min Käre Gode Vän utan på en helhet Han absolut inte är orsak till. Snarare jag själv och min fucked up mind och bristande moral. Eller min stundtals självdestruktiva ådra. Jag antar att det är ngt att jobba på, men som jag sade till min Gode Vän: jag vet inte hur man gör för att ha en normal relation. Har inte haft någon betydande vanlig relation på snart fyra år. En del "normalmisstag", sådana där alla gör i brist på bättre eller liknande, men inget känslomässigt egentligt touching. Och inte heller några direkt himlastormande sexuella upplevelser den senaste tiden. Med ett fåtal undantag, men de är lätträknade. Det är livsfarligt att stänga av känslorna. Och ack så lätt. För att inte tala om just destruktivt. *skakar trött på huvudet*

Ibland känner jag mig så ruggigt gammal. Jag är inte gammal, tvärtom, men nu börjar jag bli sliten. Micke anmärkte härom veckan på de där mörka ringarna under ögonen, de där som bosatt sig där permanent. Mentalt är jag färdig. Mentalt är jag avtrubbad med viss modifkation. Och jag tar inte längre hänsyn whatsoever, snarare tvärtom. Helt allvarligt vet jag inte var det här kommer att sluta. Eller hur, på vilket sätt. Ibland undrar jag hur länge jag kan hålla ihop innan fasaden krackelerar. Min ryggsäck är så jävla tung och finns det någon som verkligen vill öppna den? Jag är då inte beredd att rota i den. Inte på långa vägar. Det mesta är nedpackat i botten, nertryckt av vardagstillbehör ytligare än något annat.

Jag vill bara hem. Precis som jag ville hem för så jävla många år sedan, men hur mycket jag än letar och flyttar finns det inget hem. Jag antar att man måste skapa sig ett "hem" men det har jag inte själaro till, och sad to say: men den varan får man inte bara för att man har ett ICA-kort.