Helt kallt och apropå inget alls, och det är klart att det skär i hjärtat på sitt sätt, men jag tror ändå att det är det mest förnuftiga att göra. Jag tillför inte min familj något positivt; det har jag faktiskt fått höra upprepade gånger under uppväxttiden. Och nu bestämde jag mig. Imorgon blir det lunch där, har lovat mormor, men sedan tänker jag hålla mig borta. Faktiskt tror jag att de mår bättre av det. Och kanske gör jag också det. Det finns saker som verkligen sårar, och kalla mig paranoid, men jag vet att äldstebrodern min skriver skit om mig på nätet: om inte annat skvallrar besöksloggen på LunarStorm om det. När hans polare helt plötsligt kikar in hos mig och han har spärrat sin användare för mig är det ganska uppenbart. *ruskar på huvudet* Må så vara att det låter på tok för banalt, men det är bara en grej i ledet.

Nå, för många år sedan ringde mamma till mig och sade att familjen skulle resa utomlands. Vad kul, sade jag, var ska vi åka? och fick till svar att jag inte fick följa. De ville inte ha mig med. So much for that family. En dag kanske jag får en egen, vem vet? Alldeles för ofta tror jag dock inte det. Jag är inte kapabel att ens kunna ha en normal partnerrelation.

Och vissa gånger undrar jag faktiskt varför jag inte började knarka. Ändå. Vad hade det gjort för skillnad?

Bitter? Nej, litet ledsen, men kallt konstaterande.

Nu har jag iaf nya naglar och imorgon blir det fylla och fest. Skitkul. Eller nåt ditåt.