...men väl orolig. Alltså inte orolig som i orolig för något eller någon, utan orolig i kroppen eller själen, kalla det vad ni vill. Det känns litet som att något inte alltför positivt är på ingång, men på vad sätt har jag ingen aning om. Menar, jag har inget direkt ouppklarat på något sätt, inte med någon, och inte gällande något, så vadan denna oro? Kan inte heller påstå att de senaste dagarna eller för den delen senaste veckan varit särskilt annorlunda eller sämre: snarare tvärtom. Paradoxalt nog har jag känt mig lugnare och friare än på ett bra tag. Råd från goda vänner och bekanta är inte att förakta. I sanning inte. Just därför kan jag inte begripa mig på känslan av... Ja, oro är det enda ord jag kan sätta på den, men inte heller det är rätt ord i sammanhanget.

Och idag insåg jag att det finns en Någon jag verkligen saknade. Helhjärtat, genuint saknade och längtade efter. Scary men ändå så självklart, och det behövs inte läggas några värderingar i det hela. Känslan var bara så överväldigande. Dessutom kommer min mor snart hem, och henne har jag också saknat något så fruktansvärt. Gagnef är verkligen både kallare och mörkare när hon inte är här.

Ska försöka komma ut till stugan imorgon och sätta på värmen för att kunna tilbringa vardagsslutet därute. Jag, kanske mormors Jansson, doggarna och den bärbara. Ultimat. Att bara sitta framför brasan är terapi och själaro som ingen annan. Jag behöver det nog verkligen. Ordet jag söker är nog "sinnesfrid". Just nu har jag ingen sådan.

Efter regn kommer solsken, men efter snö kommer slask. Ungefär så, va?

Dags att göra ytterligare ett försök att sova.