...människor som är värda en plats i himlen och min lärare Marie är en sådan. Jag menar, när man möter en människa som förbehållslöst lägger ner sin själ i andra människor värker det i mig på ett sådant konstigt sätt, litet som att jag när som helst skulle kunna brista ut i gråt. Kanhända låter det dumt, men jag har inte mött många sådana människor. Jag menar, är det något jag gjort så är det fuckat upp skolan och inte ens vågat ringa, som den fegis jag är. Vi har mailat litet, men idag tog jag mod till mig och lyfte telefonluren. "Jag har tänkt så mycket på dig, inte för studiernas skull..." säger hon och jag blir översköljd av en mänsklighet och värme sällan skådad. Eldsjälar är fantastiska och jag önskar att jag en dag skulle kunna nå hälften så långt som hon.

Men nu ska jag försöka ta tag i mig själv och komma igen. Alla utrensningar och bortplock den här hösten har inte gjort annat än gott, och må så vara att jag flyttar till min mor i januari, men för min egen del kanske det bara gör gott. Jag får matstruktur vilket nog egentligen är bra även om jag avskyr det faktum att jag äter men ändå inte kan låta bli. Och så spar jag penningar, vilket är ännu bättre. Det handlar om att hitta något att stiga upp för, ett projekt att ha intill sig. Kanske kan hård träning vara ett sådant sätt, jag vet inte riktigt. Men mest av allt ser jag så mycket fram mot att mamma kommer hem imorgon.

Nu ska jag duscha och sedan åka till Leksand. Eller Borlänge. Det visar sig vad det blir.