...på snart fyra år känner jag faktiskt inte saknad eller längtan efter att sova med någon eller att ens ha någon. Den insikten gjorde mig litet paff, faktiskt. Tänkte på det för någon timme sedan när jag vred mig av och an i sängen och till sist faktiskt bredde ut mig över precis hela hundrafyrtio centimeter breda bädden. Det har jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Och de få gånger jag har gjort det har det på något sätt varit för att fylla upp ett obeskrivligt tomrum. Nu var det inte så. Det var enbart lättnad.

Och det handlar inte om att jag inte kan skaffa mig sängvärme; det finns nog ett par kandidater om så vore, men det var så SKÖNT att känna en lugn frihet.

I övrigt snurrar tankarna snabbare än "Årets åkattraktion" på Gröna Lund, jag vet inte vad det är som spökar. Kanske en blandning av det där dåliga samvetet som dyker upp ibland och så psykgrubblerier om de mest befängda saker. Dock på intet vis deprimerat, vilket är quite a change bara det.

Dessutom tänker jag på Winnerbäcks "I Stockholm"; "Här går man inte runt och hälsar på, man måste ringa först, man måste boka tid, man måste skynda sig, man måste skärpa sig, man måste komma in, i Stockholm"

Det är ett beteende jag i sanning har anammat. Just därför blir jag så fruktansvärt irriterad när småortsmentaliteten är en annan och det knackar på dörren helt oväntat. Och jag är inte bruden som slänger på kaffet då. Till det vill jag ha en viss framförhållning. Skärpning, Gagnef! Till mig måste ni ringa först; annars är chansen minimal att jag släpper in er. (Och tvingar ni er in får ni skylla er själva om ni ser något ni helst hade sluppit se...)

Nu ska jag göra ytterligare ett försök att somna. Kanhända har jag rensat skallen en del med mitt bloggande...