Litet så kändes det när jag och Oona på vägen hem från Leksand såg en bil i diket, inte efter riksvägen utan när vi svängt av den så dont worry, klev ur bilen och så småningom ringde polisen. Bilen ifråga stod olåst och övergiven med lamporna tända och inte en människa i syne. Alltså: vi ringde polisen. Nu VET jag ju att man faktiskt inte behöver stå kvar och vänta på polisen, i synnerhet inte när det inte finns någon skadad eller något skadat i närheten. Men: klart vi stod kvar och väntade. Trots allt bor vi på landet och på landet existerar ett fenomen som kallas "nyfikenhet och skandalskvallersug". I motsats till i städerna, that is. Hur som, alla bilar som körde förbi stannade naturligtvis och som de "nyfikna och skandalskvallersugna" landsbygdsbor vi är informerade vi givetvis de andra "nyfikna och skandalskvallersugna" landsbygdsborna om situationen så att de sedan kunde köra vidare med lugnt sinne. (Och inte att förglömma: ngt att prata om vid middagsbordet...)

När polisen slutligen kom (de hade troligen fått åka från Borlänge eller Leksand eftersom det inte var torsdag mellan 14 och 16...) var det inte en vanlig XC70 som stannade, utan en hel jävla buss. Med PÅSLAGNA blåljus. Jag och Oona hoppade förväntansfullt upp och ner där vi stod bredvid bilen i nästan-diket. Att polismännen ifråga inte gick av för hackor rent utseendemässigt var en bonus. Till sist insåg vi att vår närvaro nog var mer irriterande än något annat och återvände lätt besvikna till min bil och åkte hem.

När vi senare åkte förbi "olycklsplatsen" var bilen borta, och både jag och Oona kände oss nästintill blåsta på konfekten.

Nej, det finns inte så mkt att göra här. Det stämmer.

Idag har jag pluggat och ÄTIT. So all of you who worries: idag har jag ätit spaghetti & köttfärssås, en chokladbit och sedan en halv kebab. See? Och imorgon ska jag ÄTA LUNCH hos mormor. See again? No need to fucking worry! Jag har inte disciplin nog att skaffa ätstörningar, anorexia eller bulimi. Amen.