Jag har faktiskt blivit riktigt solbränd. Till och med så pass att den här sommaren nog kommer att bli the summer of solbränna. Skitsnygg är jag, måste jag få säga. ;)

Hade riktigt trevligt igår, var på födelsedagsfest för Anna och Daniel i Borlänge. Av någon anledning var jag hur nervös som helst innan, fråga mig inte varför, men sällskapet var riktigt schysst och det gick hur fint som helst att köra Lisa-racet... Engelska sedan, och någon Peter var helt begeistrad i min frisyr. "Åååh, vilket vackert hår du har!" sade han andäktigt och smekte det med pekfingret. "Jag vet, jag vet" var min laid back-reaction och det kändes riktigt häftigt. För en gångs skull var jag snygg, tror jag. Å andra sidan blir jag alltid snygg när Hanna fipplat med mig.

Och jag frågar mig själv hur det kan vara möjligt att vara så oseriöst seriös? Det är bara en känsla, no more no less, men jag är trots allt en av de där som aldrig ser något i svart eller vitt. En av de där som grubblar mig sönder och samman när jag diskar för att slippa göra ingenting. Sommaren i Gagnef är så otroligt vacker och just den här sommaren har sådant potential att bli one of the best även om hösten är så tveksam, men aldrig aldrig fråga, aldrig kräva, aldrig ta för givet. Pessimismen håller mig i handen när jag går över flottbron och luktar på hemmalukten. Men jag älskar det här, jag verkligen älskar det, fastän det snart är november och dags att ta på vinterskor mössa långkalsonger och muttra över kylan när jag går till bussen.

Och var kom jag? Jag gjorde aldrig det där som jag borde ha gjort och kanske är det för att jag inte vet vad jag vill. Det enda jag nästan behärskar är skrivandet, men jag vågar inte göra något av det, vågar inte chansa, inte riskera, av rädsla att få höra att det jag alltid kunnat i själva verket är något jag inte kan. Men just nu är det Gagnef, bara Gagnef, bara hemma som är det som räknas. Kanske blir det så till hösten också, och kanske blir trädgårdsfesterna innefester när sommaren slutar. Kanske blir det té i köket som är mitt någonstans och kanske höstångest och tomhetskänsla försvinner eller i alla fall avtar.

Dessutom har vi snackat om att åka till Sommarland och det vore ju hysteriskt roligt. Där har jag inte varit på hur många år som helst. Så jävla skönt att det händer saker! Apropå inget alls, alltså.

Vad gällde komplimangregnet har jag öst komplimanger över J hela eftermiddagen, så pass mycket att jag blev rädd för mig själv (och det blev nog han också...) och fundrade på var gränsen gick. Kom fram till att gränsen nog måste gå vid typ idolbilder på väggen men ibland är det nog bara nödvändigt att få göra sådana saker. Men å andra sidan är jag själv riktigt söt, så då så. ;)

Nu ska jag plugga körkortsteori. Ciao!