För första gången i mitt liv överväger jag starkt att ringa "Jourhavande kompis" eller liknande. Har haft en arbetskväll som varit by far den mest mentalt påfrestande jag någonsin varit med om. Och paradoxalt nog är jag så oändligt tacksam över att ha varit med om den. Känslomänniska som jag är har jag nog gråtit mer än vad jag gjort på länge, men inte tårar av sorg hos mig själv, utan snarare av sympati och känsla av att inte räcka till hela vägen.

Ibland tänker jag att allt i det stora hela är så fruktansvärt... Ja... Litet, typ. Kan inte förklara det, vet inte ens om jag själv förstår hur jag menar. Men det känns så inuti, och jag antar att that's what matters och att livet faktiskt inte är oändligt. Man lär sig alltid något nytt, varje gång, och idag har jag lärt mig en hel del och något som är så jävla mycket större och sårbart än något annat någonsin. Och vi människor är verkligen komplexa.

Och nu är jag mest ensam med en öronbedövande tystnad och hade verkligen behövt någon att prata med. Men som alla vet viftar jag ändå bara bort det när chansen väl ges. So don't bother calling me.

Trots allt finns "Jourhavande kompis" om det skulle krisa sig. Men först ska jag självbehandla med äckelhamburgare á la OK/Q8 och kanske en grogg. Det visar sig.