Listtjosan!
Två stycken, närmare bestämt, i brist på bättre sysselsättning. (Magnus fixar håret...) Stulna från den här bloggen.
Morgonpigg / Morgontrött
Högklackat / Lågskor
Piercing i naveln / Piercing i läppen
Nybäddat / icke nybäddat
MSN / Skype
Vit choklad / Mörk choklad
Surt / Sött
Lakrits / Choklad
Tuggummin / Halstabletter
Kärlek / Vänskap
Sova / Äta
Frukost / Lunch
Majs / Gurka
Ladda upp en bild / Kolla på folks bilder
Bevakare / Vänner
Småbarn / Tanter
Stockholm / Göteborg
Japan / Kina
Läppstift / Läppglans
Feber / Ont i halsen
Kallt / Varmt
Vatten / Oboy
Cider / Saft
Vinter / Sommar
Snö / Regn
OCH...
PICK ONE..
1. Pierca näsan eller tungan? Näsan. Jag har redan haft en i tungan.
2.Vara seriös eller rolig? Jag är bägge delarna. De går hand i hand. Humor kräver finess.
3. Dricka röd eller grön mjölk? Den som är "lätt".
4. Brinna upp eller drunkna? Oj... Ingen aning.
5. Umgås med dina fiender eller föräldrar? Mina föräldrar, såklart!
SVARA ÄRLIGT..
1. Tycker du om någon? Magnus, förhoppningsvis?
2. Sol eller måne? Bägge är mys.
3. Vinter eller höst? Höst. OCH vinter.
4. Vänster eller höger? Höger.
5.Soligt eller regn? Soligt.
6. Vaniljglass eller chokladglass? Choklad...
OM MIG..
1. Vad heter den du är tillsammans med? Magnus.
2. Hur mycket är klockan just nu? 14.34.
3. Fullständigt namn? Lisa Catherine Wiktoria Brynedahl.
4. Vart vill du bo? Det kan jag inte bestämma just nu.
5. Hur många barn vill du ha? Två eller tre...
6. Vill du gifta dig? Absolut.
7. Rullar du spaghettin eller skär du den? Bägge.
8. Har du ätit sushi? Japp.
9. Favoritglass? Kaffeglass.
10. Hur många olika sorters flingor har du i köksskåpet? Ingen aning. Typ ingen?
11. Humör? Ganska gott.
HAR DU... DE SENASTE 24 TIMMARNA:
1. Kysst någon? Japp.
2. Sjungit?
3. Blivit kramad? Oh yes.
4. Känt dig fånig? Litet.
5. Saknat någon? Icke.
6. Dansat galet? Icke.
8. Klippt håret? Nej.
9. Gråtit? Nope.
10. Ljugit? Jag ljuger ytterst sällan, så nej.
11. Blivit kysst? Magnus did it! *pekar anklagande mot*
GREJER:
1. Har du någonsin blivit jagad av polisen? Aldrig!
2. Har du en hund? Mamma har...
3. Tycker du att du är attraktiv? Ibland.
4. Sover du helst själv eller med någon? Det beror på... Nu har jag knappt sovit ensam alls på länge.
5. Tror du på spöken? Vid tillfälle.
Morgonpigg / Morgontrött
Högklackat / Lågskor
Piercing i naveln / Piercing i läppen
Nybäddat / icke nybäddat
MSN / Skype
Vit choklad / Mörk choklad
Surt / Sött
Lakrits / Choklad
Tuggummin / Halstabletter
Kärlek / Vänskap
Sova / Äta
Frukost / Lunch
Majs / Gurka
Ladda upp en bild / Kolla på folks bilder
Bevakare / Vänner
Småbarn / Tanter
Stockholm / Göteborg
Japan / Kina
Läppstift / Läppglans
Feber / Ont i halsen
Kallt / Varmt
Vatten / Oboy
Cider / Saft
Vinter / Sommar
Snö / Regn
OCH...
PICK ONE..
1. Pierca näsan eller tungan? Näsan. Jag har redan haft en i tungan.
2.Vara seriös eller rolig? Jag är bägge delarna. De går hand i hand. Humor kräver finess.
3. Dricka röd eller grön mjölk? Den som är "lätt".
4. Brinna upp eller drunkna? Oj... Ingen aning.
5. Umgås med dina fiender eller föräldrar? Mina föräldrar, såklart!
SVARA ÄRLIGT..
1. Tycker du om någon? Magnus, förhoppningsvis?
2. Sol eller måne? Bägge är mys.
3. Vinter eller höst? Höst. OCH vinter.
4. Vänster eller höger? Höger.
5.Soligt eller regn? Soligt.
6. Vaniljglass eller chokladglass? Choklad...
OM MIG..
1. Vad heter den du är tillsammans med? Magnus.
2. Hur mycket är klockan just nu? 14.34.
3. Fullständigt namn? Lisa Catherine Wiktoria Brynedahl.
4. Vart vill du bo? Det kan jag inte bestämma just nu.
5. Hur många barn vill du ha? Två eller tre...
6. Vill du gifta dig? Absolut.
7. Rullar du spaghettin eller skär du den? Bägge.
8. Har du ätit sushi? Japp.
9. Favoritglass? Kaffeglass.
10. Hur många olika sorters flingor har du i köksskåpet? Ingen aning. Typ ingen?
11. Humör? Ganska gott.
HAR DU... DE SENASTE 24 TIMMARNA:
1. Kysst någon? Japp.
2. Sjungit?
3. Blivit kramad? Oh yes.
4. Känt dig fånig? Litet.
5. Saknat någon? Icke.
6. Dansat galet? Icke.
8. Klippt håret? Nej.
9. Gråtit? Nope.
10. Ljugit? Jag ljuger ytterst sällan, så nej.
11. Blivit kysst? Magnus did it! *pekar anklagande mot*
GREJER:
1. Har du någonsin blivit jagad av polisen? Aldrig!
2. Har du en hund? Mamma har...
3. Tycker du att du är attraktiv? Ibland.
4. Sover du helst själv eller med någon? Det beror på... Nu har jag knappt sovit ensam alls på länge.
5. Tror du på spöken? Vid tillfälle.
"Sex and the city": Best quote ever!
Jag formligen älskar det här citatet från "Sex and the city" och känner lätt igen mig i vad "Miranda" säger:
Miranda: I just can't believe that a guy would think that I was sexy.
Carrie: Okay, I'm hanging up now.
Miranda: No, I'm serious. Smart, yes. Sometimes cute. But never sexy. Sexy is the thing I try to get them to see me as after I win them over with my personality.
Carrie: You win men over with your personality?
Hur skulle jag annars kunna få mig en karl om det inte vore för min briljanta personlighet?
Statliga instanser och telefonköer...
Jag blir helt galen över mina enträgna försök att få tag på de människor jag behöver få tag på för att kunna göra research till radioexaminationen. Först ut på listan:
Försäkringskassan. Telefonkö tio minuter. Efter många om om men - omkopplad TRE gånger - får jag tag på direktnumret till den jag måste prata med. Grejen är bara att hon inte är på jobbet idag. Bara EN snäsig kärring. Pluspoäng för det.
Socialkontoret i Piteå. Piteås hemsida är nere och jag har inget nummer att ringa på, varför jag ringer direkt till kommunens växel, blir framkopplad omedelbart och informerar om att hemisdan är nere och mitt egentliga ärende. Jättetrevlig dam som tackar för infot och kopplar mig vidare till Sur Kärring nummer två idag. Hon informerar om att jag kan ringa på telefontid mellan tre och fyra i eftermiddag. (Mellan tre och fyra idag = Lisa busy med arbete = ingen möjlighet att ringa.)
CSN. Behöver jag säga mer? Knappvalsfunktion som kräver att jag knappar in mitt personnummer och därmed gör mitt ärende privat. Lägger på luren och ringer upp huvudkontoret. Sur Kärring Tre svarar och snäser av mig varpå hon kopplar mig vidare till... Knappvalsfunktionen jag precis gett fan i att använda. Använder den ändå och hamnar hos Sur Kärring Fyra vilken vill prata om MITT studielån. Jag avvisar vänligt men bestämt och förklarar ytterligare en gång för henne vad mitt ärende var. Hon kopplar mig vidare till huvudkontoret.
Sur Kärring Tre (igen!) snäser att jag kanske ska prata med någon på pressavdelningen. Jag frågar om det är samma nummer som står på deras webbsida. Sur Kärring Tre vägrar svara och menar att antingen kopplar hon mig eller så får det vara. Jag svarar trött att hon kan koppla mig. Hamnar hos Trevlig Dam som säger att den jag ska prata med inte är på jobbet men att jag kan få direktnumret till henne och försöka en annan gång. Jag tackar för mig och knatar tillbaka till tvättstugan.
Resultat av dagens försök till research: Niente. Det enda mina försök till efterforskning har gett är ännu större irritation över dessa instanser.
Igår var roligt: Jag pratade i radio och fan så skoj. Blev uppringd av en kille nu på förmiddagen som ville göra ett inslag med mig om mäns våld mot kvinnor att sändas imorgon, varför jag ska upp till radioredaktionen om en dryg timme och försöka säga vettiga saker. Radio is the shit. Verkligen. Det är min nya turn on.
Och apropå turn on's var gårdagkvällen i sig en riktig turn on. Om man får säga sådant. Jisses, jisses...
Försäkringskassan. Telefonkö tio minuter. Efter många om om men - omkopplad TRE gånger - får jag tag på direktnumret till den jag måste prata med. Grejen är bara att hon inte är på jobbet idag. Bara EN snäsig kärring. Pluspoäng för det.
Socialkontoret i Piteå. Piteås hemsida är nere och jag har inget nummer att ringa på, varför jag ringer direkt till kommunens växel, blir framkopplad omedelbart och informerar om att hemisdan är nere och mitt egentliga ärende. Jättetrevlig dam som tackar för infot och kopplar mig vidare till Sur Kärring nummer två idag. Hon informerar om att jag kan ringa på telefontid mellan tre och fyra i eftermiddag. (Mellan tre och fyra idag = Lisa busy med arbete = ingen möjlighet att ringa.)
CSN. Behöver jag säga mer? Knappvalsfunktion som kräver att jag knappar in mitt personnummer och därmed gör mitt ärende privat. Lägger på luren och ringer upp huvudkontoret. Sur Kärring Tre svarar och snäser av mig varpå hon kopplar mig vidare till... Knappvalsfunktionen jag precis gett fan i att använda. Använder den ändå och hamnar hos Sur Kärring Fyra vilken vill prata om MITT studielån. Jag avvisar vänligt men bestämt och förklarar ytterligare en gång för henne vad mitt ärende var. Hon kopplar mig vidare till huvudkontoret.
Sur Kärring Tre (igen!) snäser att jag kanske ska prata med någon på pressavdelningen. Jag frågar om det är samma nummer som står på deras webbsida. Sur Kärring Tre vägrar svara och menar att antingen kopplar hon mig eller så får det vara. Jag svarar trött att hon kan koppla mig. Hamnar hos Trevlig Dam som säger att den jag ska prata med inte är på jobbet men att jag kan få direktnumret till henne och försöka en annan gång. Jag tackar för mig och knatar tillbaka till tvättstugan.
Resultat av dagens försök till research: Niente. Det enda mina försök till efterforskning har gett är ännu större irritation över dessa instanser.
Igår var roligt: Jag pratade i radio och fan så skoj. Blev uppringd av en kille nu på förmiddagen som ville göra ett inslag med mig om mäns våld mot kvinnor att sändas imorgon, varför jag ska upp till radioredaktionen om en dryg timme och försöka säga vettiga saker. Radio is the shit. Verkligen. Det är min nya turn on.
Och apropå turn on's var gårdagkvällen i sig en riktig turn on. Om man får säga sådant. Jisses, jisses...
Looks DO matter...
Markus 26 har färgat håret. I och med det riskerar han att få sparken eftersom han inte ser proper nog ut. Rätt eller fel? Spontant svarar jag "fel", men tänker vidare att jo, utseendet spelar faktiskt roll. Ganska stor roll, till och med. Faktum är att jag nog alla gånger hade föredragit Markus med rött hår framför en stureplansbrat med backslick, incestlock och drygt utseende. Vem kan lita på en sådan person där utseendet formligen skriker "Jag ska blåsa dig, din lilla svenssonfitta, och tjäna PENGAR på dig!"
Jag kan förstå att man i dagsläget inom viss yrkesgrupper förbjuder t.ex. piercingar som är fullt synliga. Dels av hygieniska skäl, exempelvis inom livsmedels- och restaurangindustrin, samt vissa instanser inom vården ("Oops, jag tappade mitt örhänge i hennes buk, ser någon var exakt det hamnade?!"). Jag kan också begripa att man kräver att en person som ska jobba med dagens gamlingar inte ska vara en nåldyna och ha en bilderbok väl synlig på kroppen, men även det kommer att förändras. Generationen innan min - för att inte tala om min egen - kommer inte att bry sig nämnvärt om hur den som ska torka skit ser ut eftersom subutseenden idag är så mycket vanligare än för femtio år sedan.
Om Markus hår, piercingar eller förmodade sneda öron, stora näsa eller harmynthet påverkar hans kapacitet och kompetens att skruva upp reklamskyltar, ja, då ska han naturligtvis inte ha sitt jobb kvar. Tag dock i beaktande följande argument: Om chefen Stefan Dinesson hade gett en överviktig människa sparken med argumentet att denne var för fet för att kunna vara företagets ansikte utåt hade det blivit ramaskri. På samma sätt som om en invandrare fått gå för att han eller hon var för svart för att synas väl i mörkret. Det är samma sinnessjuka argument.
Jag kan förstå att man i dagsläget inom viss yrkesgrupper förbjuder t.ex. piercingar som är fullt synliga. Dels av hygieniska skäl, exempelvis inom livsmedels- och restaurangindustrin, samt vissa instanser inom vården ("Oops, jag tappade mitt örhänge i hennes buk, ser någon var exakt det hamnade?!"). Jag kan också begripa att man kräver att en person som ska jobba med dagens gamlingar inte ska vara en nåldyna och ha en bilderbok väl synlig på kroppen, men även det kommer att förändras. Generationen innan min - för att inte tala om min egen - kommer inte att bry sig nämnvärt om hur den som ska torka skit ser ut eftersom subutseenden idag är så mycket vanligare än för femtio år sedan.
Om Markus hår, piercingar eller förmodade sneda öron, stora näsa eller harmynthet påverkar hans kapacitet och kompetens att skruva upp reklamskyltar, ja, då ska han naturligtvis inte ha sitt jobb kvar. Tag dock i beaktande följande argument: Om chefen Stefan Dinesson hade gett en överviktig människa sparken med argumentet att denne var för fet för att kunna vara företagets ansikte utåt hade det blivit ramaskri. På samma sätt som om en invandrare fått gå för att han eller hon var för svart för att synas väl i mörkret. Det är samma sinnessjuka argument.
Att täcka över otroheten...
(Naturligtvis hittade jag omedelbums intressant bloggämne... Jag ger upp, jag måste skriva!)
6 av 10 svenskar har varit otrogna, och var tredje av dem har inte mage nog att ha dåligt samvete. Ja, naturligtvis kommer uppgifterna från Aftonbladet som skriver om hur svenskarna täcker över sin otrohet. Personligen är jag så pass känslokall att jag aldrig haft dåligt samvete över att ha varit otrogen. Jag ser faktiskt inte vitsen med att ha det.
Att vara otrogen kan vara en ganska tydlig signal på att något inom förhållandet är knas - vilket det faktiskt alltid har varit rent sexuellt i mina tidigare relationer. En annan orsak tror jag helt enkelt kan vara att det där med att vara monogam är förlegat. 6 av 10. Det är 60 av 100. Det är 60 procent av det vuxna svenska folket, om man ska tillämpa de siffrorna på så vis.
Som jag tidigare skrev: "Jag skulle föredra att min kille om han nu var så brutalattraherad av någon annan kunde spotta ur sig att han var det, ligga med bruden ifråga och "get it over with". Hellre så än att kanske för resten av sitt liv ha henne med i huvudet."
Ja, faktiskt. Att knulla runt urskiljningslöst när man befinner sig i ett fast förhållande låter i mina ögon ganska onödigt. Däremot är jag övertygad om att de flesta människor går genom livet och konstant stöter på människor som attraherar en på djupet. Människor man rent instinktivt känner att man borde knulla med. Ha vild sex med. Sådana där man connectar med. Att som partner då anse sig äga den andre i den utsträckningen att han eller hon inte tillåts göra det känns ganska befängt. Faktiskt lika befängt som att inte låta sin partner byta arbete, gym eller få äta sin favoriträtt.
Åter faller vi så tillbaka på det gyllene ordet "kommunikation". Jag tror att så länge man gemensamt sätter ramverket för relationen är allt möjligt. Att andra människor med normen uppkörd så långt i arslet att det inte går att skita ur den sedan beklagar och förfäras över det måste få vara deras problem.
Oh fuck. Really got to go.
6 av 10 svenskar har varit otrogna, och var tredje av dem har inte mage nog att ha dåligt samvete. Ja, naturligtvis kommer uppgifterna från Aftonbladet som skriver om hur svenskarna täcker över sin otrohet. Personligen är jag så pass känslokall att jag aldrig haft dåligt samvete över att ha varit otrogen. Jag ser faktiskt inte vitsen med att ha det.
Att vara otrogen kan vara en ganska tydlig signal på att något inom förhållandet är knas - vilket det faktiskt alltid har varit rent sexuellt i mina tidigare relationer. En annan orsak tror jag helt enkelt kan vara att det där med att vara monogam är förlegat. 6 av 10. Det är 60 av 100. Det är 60 procent av det vuxna svenska folket, om man ska tillämpa de siffrorna på så vis.
Som jag tidigare skrev: "Jag skulle föredra att min kille om han nu var så brutalattraherad av någon annan kunde spotta ur sig att han var det, ligga med bruden ifråga och "get it over with". Hellre så än att kanske för resten av sitt liv ha henne med i huvudet."
Ja, faktiskt. Att knulla runt urskiljningslöst när man befinner sig i ett fast förhållande låter i mina ögon ganska onödigt. Däremot är jag övertygad om att de flesta människor går genom livet och konstant stöter på människor som attraherar en på djupet. Människor man rent instinktivt känner att man borde knulla med. Ha vild sex med. Sådana där man connectar med. Att som partner då anse sig äga den andre i den utsträckningen att han eller hon inte tillåts göra det känns ganska befängt. Faktiskt lika befängt som att inte låta sin partner byta arbete, gym eller få äta sin favoriträtt.
Åter faller vi så tillbaka på det gyllene ordet "kommunikation". Jag tror att så länge man gemensamt sätter ramverket för relationen är allt möjligt. Att andra människor med normen uppkörd så långt i arslet att det inte går att skita ur den sedan beklagar och förfäras över det måste få vara deras problem.
Oh fuck. Really got to go.
Winnerbäckturné som borde väntat ett slag...
Winnerbäck ska turnera igen, i sommar, och även om jag är frestad att skaffa en biljett till vackra Ransäter kan jag ändå tycka att det kan vara dags för honom att kanske vänta en stund med att återigen kasta sig ut på vägarna. Jag menar, Lasse i all ära, men i Pontushallen här i Luleå var det inte samma glöd, engagemang eller lusta det varit tidigare gånger. Må så vara att mannen är min husgud; I höst var det rent ut sagt dåligt, om man bortser från "Jag är hos dig igen" som fick mig att böla en skvätt.
Kanske beror det på att Daugava-albumet, vilket han i stort sett drog alla låtar ur, är i mitt tycke mer lämpade för sittande konsert, eller kanske har käre Lasse bara blivit som han verkade: Blasé. Jag vet inte, och jag ska fundra några dagar på det där med Ransäter. Trots allt är det en bra bit hemifrån Gagnef och mitt i semestern...
I övrigt är jag så sjukt opeppad på skrivande som sådant: Varken blogg eller annat krafs. Mest peppad av allt blir jag vid tanken på att även den här utbildningen har ett slut och att jag då kan skaffa mig möjligheten att göra det jag faktiskt vill: Arbeta och resa. Att surfa efter jobb i andra länder, kolla bästa backpackingrutten och vilka kostnader det skulle innebära gör mig så sjukt rastlös och jag vill inget annat än att vara på väg.
Paris skulle duga, en sväng i alla fall. Jag har inte varit där på evigheter och ibland fundrar jag faktiskt på varför det är så stentyst därifrån. Trots allt var det jag som hörde av mig sist och att besvara ett mail kan väl inte vara så hopplöst svårt? Nå, finns inte intresset BLIR det per automatik jävligt svårt eller åtminstone grymt sekundärt att svara på några korta rader... Bitter, jag? Mer än man kan tro men sådant pratar man inte om. Inte vad det gäller det där i alla fall.
Efter många om och men har jag i alla fall kommit mig för att duscha. Ska krama i litet mousse i håret och dra på ett par strumpor. Tack och lov är det inte TV jag ska vara med i. Folk slipper se mig. Nog för att en sunkig gammal TPB-tröja och blåjeans med målarfärgsfläckar är funkis till vardags, men i TV-rutan behövs nog litet mer stylish saker, för att inte tala om mer makeup än vad jag sammanlagt använder till vardags under ett år.
Off we go now.
Kanske beror det på att Daugava-albumet, vilket han i stort sett drog alla låtar ur, är i mitt tycke mer lämpade för sittande konsert, eller kanske har käre Lasse bara blivit som han verkade: Blasé. Jag vet inte, och jag ska fundra några dagar på det där med Ransäter. Trots allt är det en bra bit hemifrån Gagnef och mitt i semestern...
I övrigt är jag så sjukt opeppad på skrivande som sådant: Varken blogg eller annat krafs. Mest peppad av allt blir jag vid tanken på att även den här utbildningen har ett slut och att jag då kan skaffa mig möjligheten att göra det jag faktiskt vill: Arbeta och resa. Att surfa efter jobb i andra länder, kolla bästa backpackingrutten och vilka kostnader det skulle innebära gör mig så sjukt rastlös och jag vill inget annat än att vara på väg.
Paris skulle duga, en sväng i alla fall. Jag har inte varit där på evigheter och ibland fundrar jag faktiskt på varför det är så stentyst därifrån. Trots allt var det jag som hörde av mig sist och att besvara ett mail kan väl inte vara så hopplöst svårt? Nå, finns inte intresset BLIR det per automatik jävligt svårt eller åtminstone grymt sekundärt att svara på några korta rader... Bitter, jag? Mer än man kan tro men sådant pratar man inte om. Inte vad det gäller det där i alla fall.
Efter många om och men har jag i alla fall kommit mig för att duscha. Ska krama i litet mousse i håret och dra på ett par strumpor. Tack och lov är det inte TV jag ska vara med i. Folk slipper se mig. Nog för att en sunkig gammal TPB-tröja och blåjeans med målarfärgsfläckar är funkis till vardags, men i TV-rutan behövs nog litet mer stylish saker, för att inte tala om mer makeup än vad jag sammanlagt använder till vardags under ett år.
Off we go now.
Bonjour...tristesse? part 999.
Jag undrar hur många blogginlägg ever jag skrivit med den rubriken? Eller så har jag bara tänkt göra det så pass många gånger att jag tror mig själv ha gjort det, jag vet inte riktigt... Faktum är att jag formligen tvärdäckade i sängen så snart jag kom hem och vaknade nu. Har drömt konstigt, minst sagt, om mitt ex, otrohet och en hjärnblödning. Helt vrickat. Hungrig som fan också, men har inte bestämt mig riktigt än: Lunch eller middag? Som nämnt igår ska jag sluta stoppa saker i munnen bara för att och därför blir det ett mål mat om dagen och no more. Okej, jag käkade en smörgås i morse också, och drack kaffe, men utslaget på en dag blir det ganska rimligt ändå. Hur som kanske jag borde åka och handla eftersom det är relativt tomt här, men gosh så lat jag är idag. Kanske samtidigt som radion ikväll, jag vet fan inte...
Faktum är att det är ganska snurrigt överhuvudtaget för mig just nu. Ambivalens till tusen. Jag klarar inte av att hantera sådant som normala jävla människor dagligen gör. Det kanske helt enkelt är som så, att vissa saker inte är för mig? Jag vet fan inte. Verkligen vet fan inte...
Faktum är att det är ganska snurrigt överhuvudtaget för mig just nu. Ambivalens till tusen. Jag klarar inte av att hantera sådant som normala jävla människor dagligen gör. Det kanske helt enkelt är som så, att vissa saker inte är för mig? Jag vet fan inte. Verkligen vet fan inte...
Det där sättet att vakna på...
Min klocka ringde och jag visste - var till och med helt övertygad - att det var en del av den dröm i vilken jag hade ett förhöjt värde av det gröna ämnet (vilket nu det är) i kroppen och det för att jag en gång haft sex med en kille med HIV. Därför betydde klockan ingeting, eftersom ingenting betyder något alls om man har det där gröna ämnet i överskott i kroppen. Så, istället för att tända lampan, peta på brillorna och stiga upp klev jag helt sonika upp i mörkret och gick för att dricka vatten. Först då jag står vid diskbänken med glaset i handen vaknar jag till liv på riktigt och måste garva högt åt min egen ytterst virriga person.
Istället brygger jag en kopp kaffe och får en flash tillbaka till hösten i andrahanden förra året. En flash tillbaka till kass planlösning, snödrivor och granne med jobbet. Som så många gånger känns det att julen är på väg, jag tror att det handlar om ljuset i lägenheten. Kanske är det en del av Islandsstämningen som infinner sig, varianten av att dra på sig kläderna (vad är duscha när man ska tillbringa dagen bland fisk?) fixa kaffe och sedan ta tillvara på de där gyllene minuterna innan man måste bege sig?
Det finns gånger då jag har så svårt att förstå mig på mig själv och jag undrar vad hos mig det är som gör att jag inte kan vara litet mer som min bror. Eller litet mer som min Sofia. "Det här vill jag göra, jag gör det och sen gör jag så här och så gör jag på det här viset och nu är det bra, amen." Jag kommer på vad jag har lust till och gör det helhjärtat en stund till dess jag tröttnar och ser nya, roligare saker. Då släpper jag, rakt av, och kastar mig rakt in i det där nya och ägnar mig precis lika helhjärtat åt det tills jag återigen tröttnar.
Nu måste jag rusa. Eller i alla fall sluta sitta här och skriva nonsens om jag ska slippa stressa. Kallax coming up. Det är askallt idag, känns det som.
Istället brygger jag en kopp kaffe och får en flash tillbaka till hösten i andrahanden förra året. En flash tillbaka till kass planlösning, snödrivor och granne med jobbet. Som så många gånger känns det att julen är på väg, jag tror att det handlar om ljuset i lägenheten. Kanske är det en del av Islandsstämningen som infinner sig, varianten av att dra på sig kläderna (vad är duscha när man ska tillbringa dagen bland fisk?) fixa kaffe och sedan ta tillvara på de där gyllene minuterna innan man måste bege sig?
Det finns gånger då jag har så svårt att förstå mig på mig själv och jag undrar vad hos mig det är som gör att jag inte kan vara litet mer som min bror. Eller litet mer som min Sofia. "Det här vill jag göra, jag gör det och sen gör jag så här och så gör jag på det här viset och nu är det bra, amen." Jag kommer på vad jag har lust till och gör det helhjärtat en stund till dess jag tröttnar och ser nya, roligare saker. Då släpper jag, rakt av, och kastar mig rakt in i det där nya och ägnar mig precis lika helhjärtat åt det tills jag återigen tröttnar.
Nu måste jag rusa. Eller i alla fall sluta sitta här och skriva nonsens om jag ska slippa stressa. Kallax coming up. Det är askallt idag, känns det som.
Bloggtips och hemmanatt...
För första gången på...evigheter...ska jag spendera natten hemma. I MIN säng. All alone. Och jag njuter hejdlöst av det, feministfitta och alldeles oberoende av allt vad män(niskor) heter utan att för den sakens skull tycka varken mer eller mindre om dem. Men visst, som J sade idag, eller en formulering liknande vad det nu egentligen var: Jag är något att bita i. Oh in deed. Säg den människa som orkar med mig, i synnerhet då jag själv inte alltid gör det. *flinar*
Aftonbladet PLUS tipsade i augusti om de "tio bästa sexbloggarna" men först i eftermiddags kom jag mig för att spana in dem. Av de tio stycken var det en enda jag verkligen fastnade för, Otrohetsaffären, vilken är skriven av en otrogen kille. Jag lusläste precis hela bloggen, från början till slut, och avskräcks inte av senaste inlägget utan plöj rubbet. Hur välskriven som helst och ja - helt klart en med beröm godkänd sexblogg.
Det där med sexbloggande har jag funderat en hel del på. En sida av mig skulle verkligen kunna tänka mig konceptet: Att komma på ett schysst alias och skriva precis vad tusan jag vill utan att begränsa mig överhuvudtaget med tanke på att jag i nuläget inte alls vet exakt vem eller vilka som läser den här bloggen. Grejen är bara den, att jag inte vet om jag skulle kunna vara förmögen att sexblogga. Troligen skulle jag tycka att det var för pinsamt, för mycket "så gör man inte!" och fin i kanten för att göra något dyligt. (Jaa, till och med jag är sådan. Som skäms, menar jag. Ni anar inte...)
I övrigt snörvlar jag vidare och har insett att jag inte kommer att bli friskare av att inte firra kondisen igen. Jag måste verkligen börja röra på mig igen, regelbundet röra på mig. Promenader är en skitfin början och trots allt älskar jag ju min mp3spelare, tempot och ensamheten. Om inte annat så för att det rensar huvudet. Utöver det är det - ska det vara! - tvärstopp med onödigheter i munnen. I längden får det mig bara att må dåligt med mig själv, rent mentalt så då så!
Morgondagens missions: Firra Fia till Kallax. Jag kanske är masochist, men att erbjuda mig att kliva upp innan 07 för att köra henne till flyget trots att Sanna egentligen skulle köra, ja, det kändes bara rätt. Bilturer är så underskattade. Därefter dags att ta tag i tvättkorgen och dona med den, och till kvällen ska jag snacka porr i radio, Pite FM, med Sanna och Sara. Radiodebut, med andra ord. Hur nu det är. Således kan den som vill och är nyfiken på min väna (?) stämma tune in där kring 18.30, antingen via old fashioned radio om sådana fortfarande existerar, eller via webben. Eftersom jag älskar min röst borde alla andra också göra det, och mitt skarpsinne går inte heller av för hackor. Typ.
Nu, däremot, bedtime. Jag ska plocka Liza Marklund med mig och läsa om "Studio Sex". Jävla bra bok det där.
Aftonbladet PLUS tipsade i augusti om de "tio bästa sexbloggarna" men först i eftermiddags kom jag mig för att spana in dem. Av de tio stycken var det en enda jag verkligen fastnade för, Otrohetsaffären, vilken är skriven av en otrogen kille. Jag lusläste precis hela bloggen, från början till slut, och avskräcks inte av senaste inlägget utan plöj rubbet. Hur välskriven som helst och ja - helt klart en med beröm godkänd sexblogg.
Det där med sexbloggande har jag funderat en hel del på. En sida av mig skulle verkligen kunna tänka mig konceptet: Att komma på ett schysst alias och skriva precis vad tusan jag vill utan att begränsa mig överhuvudtaget med tanke på att jag i nuläget inte alls vet exakt vem eller vilka som läser den här bloggen. Grejen är bara den, att jag inte vet om jag skulle kunna vara förmögen att sexblogga. Troligen skulle jag tycka att det var för pinsamt, för mycket "så gör man inte!" och fin i kanten för att göra något dyligt. (Jaa, till och med jag är sådan. Som skäms, menar jag. Ni anar inte...)
I övrigt snörvlar jag vidare och har insett att jag inte kommer att bli friskare av att inte firra kondisen igen. Jag måste verkligen börja röra på mig igen, regelbundet röra på mig. Promenader är en skitfin början och trots allt älskar jag ju min mp3spelare, tempot och ensamheten. Om inte annat så för att det rensar huvudet. Utöver det är det - ska det vara! - tvärstopp med onödigheter i munnen. I längden får det mig bara att må dåligt med mig själv, rent mentalt så då så!
Morgondagens missions: Firra Fia till Kallax. Jag kanske är masochist, men att erbjuda mig att kliva upp innan 07 för att köra henne till flyget trots att Sanna egentligen skulle köra, ja, det kändes bara rätt. Bilturer är så underskattade. Därefter dags att ta tag i tvättkorgen och dona med den, och till kvällen ska jag snacka porr i radio, Pite FM, med Sanna och Sara. Radiodebut, med andra ord. Hur nu det är. Således kan den som vill och är nyfiken på min väna (?) stämma tune in där kring 18.30, antingen via old fashioned radio om sådana fortfarande existerar, eller via webben. Eftersom jag älskar min röst borde alla andra också göra det, och mitt skarpsinne går inte heller av för hackor. Typ.
Nu, däremot, bedtime. Jag ska plocka Liza Marklund med mig och läsa om "Studio Sex". Jävla bra bok det där.
Att vara eller icke vara?
Otrogen, alltså. I Aftonbladetartikeln från i fredags propsas det på otrohet som relationsräddare och jag tycker att frågeställningen som sådan är intressant: Är det okej att vara otrogen? Eller, låt mig omformulera frågeställningen: Är s.k. öppna relationer funkis?
Parterapeuten Esther Perel lägger upp följande argument för otrohet - eller lösa förbindelser: "För att passionen ska flöda behöver den frihet." Dessförinnan står följande ord skrivna: "För stora doser av närhet, samförstånd och trygghet kan ta kål på långa förhållanden." och om det är Perels åsikt eller artikelförfattarens låter jag vara osagt men till viss del kan jag mena att jag håller med: Jag formligen avskyr allt vad gullande heter. Avskyr att känna mig instängd i en trygghetsbubbla och avskyr att bli omtyckt på det sättet överhuvudtaget. Sådant ger mig bara avsmak för personen ifråga. Att jag sedan är mysko, må så vara...
Missförstå mig inte, jag propsar inte på otrohet som så. Att "ljuga och bedra" sin partner är säkerligen något av det värsta man kan göra, men som jag läser litet längre ner i artikeln, något människor faktiskt borde ta i beaktande, Perels ord: "Varför är sexuellt svek värre än andra svek? Jag har sett människor som sviker varandra genom likgiltighet, genom att nedvärdera den andra, genom att försumma den andra. Samtidigt som de är sexuellt trogna. Är det bättre?"
Jag är inget fan av polyrelationer, skulle inte kunna leva på det sättet, men på ett sätt kan jag tycka att lika svårt som det är att lova någon evig kärlek är det att lova någon evig trohet. Dessutom anser jag att man kanske måste börja rannsaka sig själv och sin partners sexliv/förhållande om trekanter eller swingersklubbar plötsligt är mer regel än undantag i ens sexliv. Om man inte längre "bara" tänder på varandra.
Och - helt ärligt - jag skulle föredra att min kille om han nu var så brutalattraherad av någon annan kunde spotta ur sig att han var det, ligga med bruden ifråga och "get it over with". Hellre så än att kanske för resten av sitt liv ha henne med i huvudet. För min del skulle det kännas långt bättre om han fick skrivet - svart på vitt - att trista, torra jag faktiskt var mer rosenröd än henne. Vilket jag naturligtvis skulle vara. *flinar*
Så en kort sammanfattning av helgen: Snor. Jag har drömt om Parry H i natt och vaknade snorigare. Låg sedan och lyssnade på Ekot och funderade över det där med människor och hemlisar. Ibland tror jag att det kan vara nyttigt att ha en brutalhemlis med någon. En hemlis bägge parter vet aldrig kommer ut, men en enda blick de två människorna mellan kan verkligen säga mer än något annat. Jag har en sådan hemlispolare och hemlisen förblir en hemlis, såklart. Det lustiga är dock - att precis som det ibland kan stärka vänskap att ligga med varandra - samma effekt har den hemligheten fått. Sådant är sweet, på sitt sätt. Och nödvändigt, tror jag.
Parterapeuten Esther Perel lägger upp följande argument för otrohet - eller lösa förbindelser: "För att passionen ska flöda behöver den frihet." Dessförinnan står följande ord skrivna: "För stora doser av närhet, samförstånd och trygghet kan ta kål på långa förhållanden." och om det är Perels åsikt eller artikelförfattarens låter jag vara osagt men till viss del kan jag mena att jag håller med: Jag formligen avskyr allt vad gullande heter. Avskyr att känna mig instängd i en trygghetsbubbla och avskyr att bli omtyckt på det sättet överhuvudtaget. Sådant ger mig bara avsmak för personen ifråga. Att jag sedan är mysko, må så vara...
Missförstå mig inte, jag propsar inte på otrohet som så. Att "ljuga och bedra" sin partner är säkerligen något av det värsta man kan göra, men som jag läser litet längre ner i artikeln, något människor faktiskt borde ta i beaktande, Perels ord: "Varför är sexuellt svek värre än andra svek? Jag har sett människor som sviker varandra genom likgiltighet, genom att nedvärdera den andra, genom att försumma den andra. Samtidigt som de är sexuellt trogna. Är det bättre?"
Jag är inget fan av polyrelationer, skulle inte kunna leva på det sättet, men på ett sätt kan jag tycka att lika svårt som det är att lova någon evig kärlek är det att lova någon evig trohet. Dessutom anser jag att man kanske måste börja rannsaka sig själv och sin partners sexliv/förhållande om trekanter eller swingersklubbar plötsligt är mer regel än undantag i ens sexliv. Om man inte längre "bara" tänder på varandra.
Och - helt ärligt - jag skulle föredra att min kille om han nu var så brutalattraherad av någon annan kunde spotta ur sig att han var det, ligga med bruden ifråga och "get it over with". Hellre så än att kanske för resten av sitt liv ha henne med i huvudet. För min del skulle det kännas långt bättre om han fick skrivet - svart på vitt - att trista, torra jag faktiskt var mer rosenröd än henne. Vilket jag naturligtvis skulle vara. *flinar*
Så en kort sammanfattning av helgen: Snor. Jag har drömt om Parry H i natt och vaknade snorigare. Låg sedan och lyssnade på Ekot och funderade över det där med människor och hemlisar. Ibland tror jag att det kan vara nyttigt att ha en brutalhemlis med någon. En hemlis bägge parter vet aldrig kommer ut, men en enda blick de två människorna mellan kan verkligen säga mer än något annat. Jag har en sådan hemlispolare och hemlisen förblir en hemlis, såklart. Det lustiga är dock - att precis som det ibland kan stärka vänskap att ligga med varandra - samma effekt har den hemligheten fått. Sådant är sweet, på sitt sätt. Och nödvändigt, tror jag.
Sörlänningarnas snökaos än en gång...
För inte mer än åtta dagar sedan skrev jag ett inlägg om nollåttornas panik över trafiksituationen efter den i söder nyfallna snön. Nu är det dags igen. I Aftonbladet skrivs att SMHI varnar för blixthalka och folk uppmanas köra försiktigt. Som en lustig parallell över hur litet vädret faktiskt verkar bekomma de norrländska bilisterna - åtminstone på lokal nivå i Piteå med omnejd - tänkte jag länka till en sådan där "dagens fråga" i Piteå-tidningen. Frågan ställdes 19/11 och var som följer: Har det häftiga snöandet orsakat problem för dig? Spana in resultatet och fundera själv över om nollåttorna svarat detsamma om de fått möjligheten att svara...
Nu ska jag packa ihop saker och åka upp till Älvdal, firra middag och dricka vin. För att inte tala om bastu. Kanske.
Nu ska jag packa ihop saker och åka upp till Älvdal, firra middag och dricka vin. För att inte tala om bastu. Kanske.
Inget socbidrag innan jul...
Just det. Om man bor i t.ex. Landskrona, Klippan och Ängelholm får man vänta till den 27/12 innan pengarna rullar in. Det vill säga om man är beroende av socialbidrag, alltså.
Av ren princip skulle jag själv aldrig gå till soc: Faktum är att jag hellre skulle knulla mig till pengar än ha något med soc att göra. Det här är en sådan sak som får mig att baxna än mer över soc översitteri mot människan.
"Tvärtom är det ju många som har försörjningsstöd som har svårt att hushålla med sina pengar. Det blir svårare att få pengarna att räcka till om man får dem före jul." säger Johanna NIlsson i Aftonbladets artikel. Snacka om att nedvärdera de som faktiskt kan "hushålla" med sina slantar.
Jag blir faktiskt förbannad. Det där med socialbidrag kan man diskutera hur mycket som helst, men att ta normala vuxna människor och sätta sig över dem på det viset, att inte ens bemöda sig om att skylla på något byråkratiskt tjafs, det gränsar till... Neej, det går verkligen inte.
Och apropå det där med människor så kommer jag osökt in på måndagens kommunfullmäktige här i Piteå: Jag misstänker att en av ledamöterna där var kraftigt onykter. Hon stank sprit och sjöng "Under ytan" i pausen. (Jag vet att hon stank sprit av den enkla anledningen att hon stoppade sitt ansikte så nära mitt att ett mellanstadiehångel låg i luften. Avståndsmässigt, alltså.) Kanske är det något för Piteå-Tidningen att skriva om?
Av ren princip skulle jag själv aldrig gå till soc: Faktum är att jag hellre skulle knulla mig till pengar än ha något med soc att göra. Det här är en sådan sak som får mig att baxna än mer över soc översitteri mot människan.
"Tvärtom är det ju många som har försörjningsstöd som har svårt att hushålla med sina pengar. Det blir svårare att få pengarna att räcka till om man får dem före jul." säger Johanna NIlsson i Aftonbladets artikel. Snacka om att nedvärdera de som faktiskt kan "hushålla" med sina slantar.
Jag blir faktiskt förbannad. Det där med socialbidrag kan man diskutera hur mycket som helst, men att ta normala vuxna människor och sätta sig över dem på det viset, att inte ens bemöda sig om att skylla på något byråkratiskt tjafs, det gränsar till... Neej, det går verkligen inte.
Och apropå det där med människor så kommer jag osökt in på måndagens kommunfullmäktige här i Piteå: Jag misstänker att en av ledamöterna där var kraftigt onykter. Hon stank sprit och sjöng "Under ytan" i pausen. (Jag vet att hon stank sprit av den enkla anledningen att hon stoppade sitt ansikte så nära mitt att ett mellanstadiehångel låg i luften. Avståndsmässigt, alltså.) Kanske är det något för Piteå-Tidningen att skriva om?
Sexiga undies och hungriga flickor...
Jag vet att jag häromdagen skrev att jag föredrar att få en kupévärmare framför spetstrosor av min pojkvän. Jag måste bara förtydliga en sak utöver det faktum att jag är en mycket trist människa som helt saknar fantasi: Om min pojkvän - ja, just du, Magnus - skulle få för sig att ha ett extremt överskott av pengar och åka till Hufvudstaden för att shoppa loss på den där nyöppnade Agent Provocateur skulle jag inte tacka nej. Alla kupévärmare i världen skulle inte få mig att tacka nej till ett set underkläder därifrån.
Lika hungrig som jag är på sexiga set från AP var en tös från jag vet inte var, USA troligen, som käkat hår nog till att få en hårboll på 4,5 kilo i magen. Utöver Aftonbladets artikel om vinterkräksjukan - vilken jag inte ens tänker länka till, att skriva ordet är jobbigt nog och jag måste säga "peppar peppar" högt för mig själv trots att jag inte ens läst artikeln - är den där hårbollen i Expressen något av det äckligaste jag sett.
"På frågan från läkarna svarade flickan att hon åt sitt eget hår varje dag, ett tvångsmässigt beteende som kallas trikofagi." skriver Expressen och det hela känns... Bara vidrigt.
Nu ska jag ta en dusch och göra mig klar att åka till doktorn. Jävlar i min låda om jag inte ska kunna klura ut vad det är för knas på mig. Jag måste få i ordning på kroppen för att kunna träna: Som det är nu är jag för slut, snorig och stört trött för att orka. Fysiskt orka. Och jag börjar bli fet. Faktiskt. Det får inte gå så långt att jag blir "för fet för att knulla" enligt mig själv. Det vore i sanning synd och skam. Riktigt så. Jag börjar till och med komma någon vart vad gäller sådant. Huvudet är en fantastisk uppfinning.
Lika hungrig som jag är på sexiga set från AP var en tös från jag vet inte var, USA troligen, som käkat hår nog till att få en hårboll på 4,5 kilo i magen. Utöver Aftonbladets artikel om vinterkräksjukan - vilken jag inte ens tänker länka till, att skriva ordet är jobbigt nog och jag måste säga "peppar peppar" högt för mig själv trots att jag inte ens läst artikeln - är den där hårbollen i Expressen något av det äckligaste jag sett.
"På frågan från läkarna svarade flickan att hon åt sitt eget hår varje dag, ett tvångsmässigt beteende som kallas trikofagi." skriver Expressen och det hela känns... Bara vidrigt.
Nu ska jag ta en dusch och göra mig klar att åka till doktorn. Jävlar i min låda om jag inte ska kunna klura ut vad det är för knas på mig. Jag måste få i ordning på kroppen för att kunna träna: Som det är nu är jag för slut, snorig och stört trött för att orka. Fysiskt orka. Och jag börjar bli fet. Faktiskt. Det får inte gå så långt att jag blir "för fet för att knulla" enligt mig själv. Det vore i sanning synd och skam. Riktigt så. Jag börjar till och med komma någon vart vad gäller sådant. Huvudet är en fantastisk uppfinning.
Intetsägande november...
Det är snart slut på november och ingen kunde glädas mer över det än jag. Faktum är att ingen blir gladare än jag av att fucking 2007 snart är över. 2008 kan inte - FÅR INTE - bli lika överjävligt som större delen av det här året har varit. Åtminstone ekonomiskt sett.
Idag har jag... *skakar på huvudet* Egentligen inte gjort något alls. Skrivit referatet från KF i måndags... Kört två maskiner disk... Åkt till Älvdal och petat på litet värme för att slippa frysa ihjäl imorgon eftermiddag. På vägen ut dit, någonstans mellan Lill-Pite och Yttersta, mötte jag en man eller snarare en gammal gubbe, som kom åkande på spark. Han log brett och vinkade åt mig, sådär som man faktiskt gör på landet om man har någon som helst hyfs i kroppen. Så jag log tillbaka och vinkade jag också.
Saker som den gör livet värt att leva, på något sätt, och mest av allt får det mig att längta efter den där landsortsmentaliteten där alla känner alla och man hejar på varandra på byn, i tvättstugan, på ICA, och inte behöver visa leg på banken. Som hemma, ungefär. Någon storstadstjej per definition blir jag aldrig, även om jag älskar stora städer periodvis. Anonymiteten och utbudet, framför allt.
Dagens längtan: Jag vill duscha. Hett, länge. Jag HAR redan duschat idag men det känns liksom det inte var nog. En lång, het dusch eller basta riktigt jävla hett. Sådär hett att det bitvis blir svårt att andas, sedan skrubba sig riktigt ren och somna i en nybäddad säng. Något ljuvligare finns inte.
Istället ska jag till Kåren på ett jävla radiogruppsmöte. Klockan 19. Student, må så vara, men någon jävla måtta får det vara. Man börjar inte skolarbeta klockan sju på kvällen. Sådant får mig illamående. Tankegången och beteendet, alltså. Jag ska leka diktator och gnälla tills folk fattar fakta.
Avslutade hur som eftermiddagen i sängen med Parry Hotter, först film och sedan mer i "Dödsrelikerna"-boken. Imorgon eftermiddag/kväll ska jag peta igång en brasa, lägga upp fötterna i soffan, bre en filt över mig och läsa klart den halva som är kvar. Sådant är kärlek och lugn. Amen to that. Nu ska jag pysa till Kårhelvetet och svepa dagens första och säkert enda kopp kaffe.
Idag har jag... *skakar på huvudet* Egentligen inte gjort något alls. Skrivit referatet från KF i måndags... Kört två maskiner disk... Åkt till Älvdal och petat på litet värme för att slippa frysa ihjäl imorgon eftermiddag. På vägen ut dit, någonstans mellan Lill-Pite och Yttersta, mötte jag en man eller snarare en gammal gubbe, som kom åkande på spark. Han log brett och vinkade åt mig, sådär som man faktiskt gör på landet om man har någon som helst hyfs i kroppen. Så jag log tillbaka och vinkade jag också.
Saker som den gör livet värt att leva, på något sätt, och mest av allt får det mig att längta efter den där landsortsmentaliteten där alla känner alla och man hejar på varandra på byn, i tvättstugan, på ICA, och inte behöver visa leg på banken. Som hemma, ungefär. Någon storstadstjej per definition blir jag aldrig, även om jag älskar stora städer periodvis. Anonymiteten och utbudet, framför allt.
Dagens längtan: Jag vill duscha. Hett, länge. Jag HAR redan duschat idag men det känns liksom det inte var nog. En lång, het dusch eller basta riktigt jävla hett. Sådär hett att det bitvis blir svårt att andas, sedan skrubba sig riktigt ren och somna i en nybäddad säng. Något ljuvligare finns inte.
Istället ska jag till Kåren på ett jävla radiogruppsmöte. Klockan 19. Student, må så vara, men någon jävla måtta får det vara. Man börjar inte skolarbeta klockan sju på kvällen. Sådant får mig illamående. Tankegången och beteendet, alltså. Jag ska leka diktator och gnälla tills folk fattar fakta.
Avslutade hur som eftermiddagen i sängen med Parry Hotter, först film och sedan mer i "Dödsrelikerna"-boken. Imorgon eftermiddag/kväll ska jag peta igång en brasa, lägga upp fötterna i soffan, bre en filt över mig och läsa klart den halva som är kvar. Sådant är kärlek och lugn. Amen to that. Nu ska jag pysa till Kårhelvetet och svepa dagens första och säkert enda kopp kaffe.
Det där med att bestämma...
Om man bestämmer något kan man hålla sig till vad man bestämt. Annars är det ingen vits med att bestämma något.
Off-mood...
Jag går från pigg, alert relativt ung fröken till en gammal, gnällig surfitta. Så enkelt är det. Men: Jag är så INIHELVETE less på den här förkylningen. Eller vad det nu är. Jag menar, give me a break! Är det inte KLART snart?! "Snorn rinner å vette' försvinner" som en av favvogamlingarna på jobbet sade innan det var finito, och det stämmer. Jag snorar och känner mig bara mer och mer korkad. I synnerhet då jag skulle värma lunch i micron och stoppade microburken i skåpet ovanför, stängde dörren och letade efter knappen...
Och inte desto mindre är jag på allmänt dåligt humör hela tiden. Sur är mitt andranamn och Grinig mitt nya efternamn.
Ibland tror jag på ödet, dock. För någon vecka sedan var jag sådär ruggigt låg, på gränsen till ledsen, och ringde upp Hanna bara för att få lyssna på upptagettuten i örat. Min spontana tanke var att det nog kankse inte var meningen att prata just då, att jag inte hade struktur nog för det. Igår hade jag struktur nog men inte en tanke på att ringa Hanna, varpå hon plötsligt ringer och vi pratar i en dryg timme. Uppenbarligast var det nödvändigt då, och ja, med facit i hand var det så. Nödvändigt, nyttigt och upplysande.
Så ringer min Gode Vän och väcker mig idag och det var precis lika nödvändigt att prata med Honom som att prata med Hanna. Två människor vilka känner mig så bra det bara går. På gott och ont. Lika berikad och upplyst kom jag ur det samtalet. Perspektiv är a och o, jag vet ju det så väl. Ibland är det bara svårt att se saker och ting från ovan när man själv är i luften.
Men jag tror att allt handlar om min extrema ovilja mot att inte kunna flaxa med armbågarna som jag vill. Att mitt behov av space, av utrymme, är aningens större än många andras. Det handlar inte om "my way or the highway" utan om att kunna känna mig fri, att veta att nyckeln till det låsta rummet finns inom räckhåll om jag har lust att ta en promenad på egen hand.
Är det något jag har svårt för är det när människor tappar sin egen identitet, blir någon annan eller än värre någons annan. Jag har svårt för tjejer som förvandlas till fnittrande, hjälplösa våp utan identitet och jag har lika svårt för killar som mjäkar ihop totalt. Kanske resonerar jag som fiktiva Kaja i "Stjärnor utan svindel" när hon boken igenom hävdar sitt behov av självständighet, oberoende, frihet och så vidare. Det ena behöver inte utesluta det andra, anser jag. Man kan ha kakan och äta den, trots att man väljer att göra det på ett för andra kanske ovanligt sätt.
För min del handlar det inte om ovilja att utvecklas; tvärtom anser jag mig själv i ganska stor utsträckning vilja och behöva utvecklas. Snarare handlar det för mig om att inte vilja trilla tillbaka i gamla fotspår, för vad mening fanns då i utvecklingen som var?
Människor brukar benämna mig som "komplex", "ovanlig", "annorlunda" och liknande saker, men vad jag tror att folk inte förstår är att jag minst av allt är något av det där. Kanske är jag som en man när jag mer uppskattar att min kille ger mig en kupévärmare istället för spetstrosor, och kanske är jag för okvinnlig som sätter mig själv först i mitt liv, som inte hänger mig till andra människors väl och ve. För mig är så många saker givna och ja - till viss del är ensam stark, och är det något jag vet med mig att jag är så är det stark. Som en liten häst och envis som en åsna.
"Det löser sig" är min paroll och hittlls har den fungerat väl. Jag anser mig själv vara en kreativ människa, någon som inte är rädd att hoppa över skaklarna, ta en tugga av äpplet för att upptäcka att det var det suraste jag smakat, men istället för att vänta på att ett nytt ska mogna slänger jag karten åt helvete och letar upp ett nytt äppelträd. För mig är det inte svårare än så. Och för mig är det så svårt att begripa mig på människor som inte har modet att ens snegla över skaklarna, eller baka en hel paj på sura äpplen eftersom det var vad som fanns och då nöjer man sig. Amen.
Men, jag menar, om min oerhört komplexa (ehrrm) person gör att jag i slutändan står ensam á la kärnfamiljsdefinitionen, ja, då kan jag inte annat än hoppas på att min livsresa varit full av glädjeämnen, nya kontakter, upplevelse och intryck. För min del är inte det värsta som kan hända att åldras ensam; ensam blir man när man väljer det, och det finns livsöden långt värre än att vara ensam. Och ensam per definition tror jag faktiskt aldrig att jag blir. Till det är jag för kreativ.
Nu ska jag ta en dusch och förbereda mig inför eftermiddagsdejten med först Simon och sedan min radiogrupp. Helt oengagerad och längtar mest efter att få komma hem och jobba. Om 23 dagar är jag på väg söderut i alla fall. Jag tror att det lilla "jullovet" blir hur bra som helst för min del.
Och inte desto mindre är jag på allmänt dåligt humör hela tiden. Sur är mitt andranamn och Grinig mitt nya efternamn.
Ibland tror jag på ödet, dock. För någon vecka sedan var jag sådär ruggigt låg, på gränsen till ledsen, och ringde upp Hanna bara för att få lyssna på upptagettuten i örat. Min spontana tanke var att det nog kankse inte var meningen att prata just då, att jag inte hade struktur nog för det. Igår hade jag struktur nog men inte en tanke på att ringa Hanna, varpå hon plötsligt ringer och vi pratar i en dryg timme. Uppenbarligast var det nödvändigt då, och ja, med facit i hand var det så. Nödvändigt, nyttigt och upplysande.
Så ringer min Gode Vän och väcker mig idag och det var precis lika nödvändigt att prata med Honom som att prata med Hanna. Två människor vilka känner mig så bra det bara går. På gott och ont. Lika berikad och upplyst kom jag ur det samtalet. Perspektiv är a och o, jag vet ju det så väl. Ibland är det bara svårt att se saker och ting från ovan när man själv är i luften.
Men jag tror att allt handlar om min extrema ovilja mot att inte kunna flaxa med armbågarna som jag vill. Att mitt behov av space, av utrymme, är aningens större än många andras. Det handlar inte om "my way or the highway" utan om att kunna känna mig fri, att veta att nyckeln till det låsta rummet finns inom räckhåll om jag har lust att ta en promenad på egen hand.
Är det något jag har svårt för är det när människor tappar sin egen identitet, blir någon annan eller än värre någons annan. Jag har svårt för tjejer som förvandlas till fnittrande, hjälplösa våp utan identitet och jag har lika svårt för killar som mjäkar ihop totalt. Kanske resonerar jag som fiktiva Kaja i "Stjärnor utan svindel" när hon boken igenom hävdar sitt behov av självständighet, oberoende, frihet och så vidare. Det ena behöver inte utesluta det andra, anser jag. Man kan ha kakan och äta den, trots att man väljer att göra det på ett för andra kanske ovanligt sätt.
För min del handlar det inte om ovilja att utvecklas; tvärtom anser jag mig själv i ganska stor utsträckning vilja och behöva utvecklas. Snarare handlar det för mig om att inte vilja trilla tillbaka i gamla fotspår, för vad mening fanns då i utvecklingen som var?
Människor brukar benämna mig som "komplex", "ovanlig", "annorlunda" och liknande saker, men vad jag tror att folk inte förstår är att jag minst av allt är något av det där. Kanske är jag som en man när jag mer uppskattar att min kille ger mig en kupévärmare istället för spetstrosor, och kanske är jag för okvinnlig som sätter mig själv först i mitt liv, som inte hänger mig till andra människors väl och ve. För mig är så många saker givna och ja - till viss del är ensam stark, och är det något jag vet med mig att jag är så är det stark. Som en liten häst och envis som en åsna.
"Det löser sig" är min paroll och hittlls har den fungerat väl. Jag anser mig själv vara en kreativ människa, någon som inte är rädd att hoppa över skaklarna, ta en tugga av äpplet för att upptäcka att det var det suraste jag smakat, men istället för att vänta på att ett nytt ska mogna slänger jag karten åt helvete och letar upp ett nytt äppelträd. För mig är det inte svårare än så. Och för mig är det så svårt att begripa mig på människor som inte har modet att ens snegla över skaklarna, eller baka en hel paj på sura äpplen eftersom det var vad som fanns och då nöjer man sig. Amen.
Men, jag menar, om min oerhört komplexa (ehrrm) person gör att jag i slutändan står ensam á la kärnfamiljsdefinitionen, ja, då kan jag inte annat än hoppas på att min livsresa varit full av glädjeämnen, nya kontakter, upplevelse och intryck. För min del är inte det värsta som kan hända att åldras ensam; ensam blir man när man väljer det, och det finns livsöden långt värre än att vara ensam. Och ensam per definition tror jag faktiskt aldrig att jag blir. Till det är jag för kreativ.
Nu ska jag ta en dusch och förbereda mig inför eftermiddagsdejten med först Simon och sedan min radiogrupp. Helt oengagerad och längtar mest efter att få komma hem och jobba. Om 23 dagar är jag på väg söderut i alla fall. Jag tror att det lilla "jullovet" blir hur bra som helst för min del.
Fredagsdoktor...
Jag tror att doktorn igen på fredag kanske inte blir så jäkla dumt, ändå. Snorig, snorig, snorig. Trött, tröttare, tröttast. Det kryper i mig av träningsabstinens, så mycket att jag låg en bra stund i natt och funderade på hur jag ska lägga upp träning igen. Hela grejen gick neråt, liksom, någon gång där i oktober, kanske, då jag helt enkelt inte fysiskt orkade längre. Jag måste upp igen, men jag måste vakna först.
Och vakna lär jag göra nu eftersom jag måste till skolan. Att kliva upp ur sängen i morse var litet som att komma ett steg närmare döden. Idag är det ungefär tre veckor innan jag åker hem för julen. Förhoppningsvis blir det så toppenbra, så!
Är det nu i helgen eller nästa det är första advent? Jag skulle vilja hitta en adventsgudstjänst att gå på, liksom en julmarknad. Om inte annat så för att det känns lugnande och tilltalar någon romantisk sida hos mig.
För övrigt har jag verkligen haft en skön natt. *gäspar trött*
Och vakna lär jag göra nu eftersom jag måste till skolan. Att kliva upp ur sängen i morse var litet som att komma ett steg närmare döden. Idag är det ungefär tre veckor innan jag åker hem för julen. Förhoppningsvis blir det så toppenbra, så!
Är det nu i helgen eller nästa det är första advent? Jag skulle vilja hitta en adventsgudstjänst att gå på, liksom en julmarknad. Om inte annat så för att det känns lugnande och tilltalar någon romantisk sida hos mig.
För övrigt har jag verkligen haft en skön natt. *gäspar trött*
Man lär så länge man lever...
När jag pluggade genusvetenskap fick vi lära oss en hel del, i synnerhet ur ett radikalfeministiskt perspektiv. Vissa saker var bra, nödvändiga och intressanta, medan andra grejer mest kändes absurda. Vad jag nog mest av allt lärde mig var att se strukturer. Att försöka se de invanda mönstren, att inte sluta reflektera. Och så föreläsningen i onsdags, vilken var riktigt nödvändig för min del. Nödvändig, givande och peppande. En reminder om att jag inte får sluta se, inte vänja mig vid de strukturer som finns utan snarare göra mitt yttersta för att bryta dem, åtminstone för mig själv i mitt liv och mitt förhållande. Och inte minst när jag väl får barn.
Jag har insett att ingen kommer att fixa mitt liv, och än mer har jag alldeles nyligt insett att det till syvende och sist inte är någon annans fel än mitt eget om mitt förhållande blir av äldre karaktär. Ett förhållande i vilket jag firrar käk, städning, tvätt osv, medan han tar hand om bilen och det tekniska. Här har jag - och varenda jävla tjej if you ask me! - det enorma ansvaret att släppa in honom. Låta honom diska, även om jag hade gjort det snabbare själv. Låta honom ta ansvar för städning, även om jag tycker att det blir för sällan. Hiva över kidsen till honom och säga att "Idag är det min tur, idag ska jag göra..." och ha fullt förtroende för min karl som inte bara babyproducent utan även som farsa åt dem. För jag menar, jag måste lära mig att Magnus 32 faktiskt KAN koka makaroner utan mitt överseende. Så är det, tro det eller ej!
Jag tror som så, att om man inte släpper in karlarna på de stereotypiskt kvinnliga områdena är jämställdheten så far off att det inte ens är en prick på himlen längre. Om vi kvinnor ska in på arbetsmarknaden, kräva lika lön och så vidare måste vi släppa vårt obetalda hemarbete. Lägga över det på någon annan. Det gör oss inte till sämre mammor, kvinnor eller människor. Vi måste sluta ta saker och ting så satans personligt.
I samma veva är jag - lustigt nog - motståndare till allt vad dagis och institutioner heter. Hur jag ska fixa det? Inte en susning. Men förhoppningsvis fixar inte jag det: VI gör det.
Skogsmullebloggen...
(Eller "Söndagsreflektioner och en hyllning till livet")
Typ.
Jag körde hem från Älvdal själv nu, nyss, eftersom vi tog två bilar upp dit i onsdags. Så kände jag bara att... Det där Amy Diamond sjunger i "Shooting star", det är litet så det är.
"This thing I have with you is not a feeling, a sense, it is more like a state of mind"
Och litet så är det. Det kanske bara handlar om att bestämma sig, sätta ner foten och kolla om det finns potential. Utvecklingsmöjligheter. Kommunikation. Irritation. Kärlek och Gud vet vad mer, alla de där parametrarna som ska klaffa för att resten ska funka. Och precis så är det. Och precis lika vansinnigt är det, eftersom tid inte är någonting eller snarare för att det inte finns någon tid i ryggsäcken och allt kanske egentligen är nyförälskelse, men det spelar ingen roll, eftersom jag för första gången ever är precis så naiv man bara kan bli och säger att jag vill ha hela kittet, hela honom och hela vardagen. Jag tror på att det skulle kunna funka. Tror på att alltid, alltid hålla sig fast vid det där viktigaste: Kommunikationen, lekfullheten och kärleken. Att inte glömma det trots att man ibland blir så irriterad på sin partner att ett nackskott just då hade varit det enda rätta. Vilket det naturligtvis aldrig är, men man känner så ändå för att man älskar den människan så mycket.
Man formar sitt eget liv, sin egen vardag, och man sätter själv premisserna för vad som är möjligt eller inte. Det finns ingen annan än jag som kan kompromissa mig fram till ett livsval som passar mig eftersom jag alltid är viktigast för mig. Och i det livsvalet kan man välja att inkludera eller exkludera en partner, en livskamrat. Någon att bygga ett hem med, skaffa kids och hund och go steady med. Det ena utesluter inte det andra eftersom precis hela världen ligger öppen för mig - och för vem jag väljer att dela mitt liv med. Om denne någon vill.
Åh herrejösses så det känns liksom jag träffat rätt man. Rätt, rätt, rätt, rätt. Jag skiter i om det är naivt av mig att känna så. Det bara ÄR så. För mig bara ÄR det så och svårare än så blir det aldrig.
(Dagens länk går till Gaias urläckra bloggbilder vilka är barnförbjudna men inte desto mindre... Åtråvärda för det.)
Typ.
Jag körde hem från Älvdal själv nu, nyss, eftersom vi tog två bilar upp dit i onsdags. Så kände jag bara att... Det där Amy Diamond sjunger i "Shooting star", det är litet så det är.
"This thing I have with you is not a feeling, a sense, it is more like a state of mind"
Och litet så är det. Det kanske bara handlar om att bestämma sig, sätta ner foten och kolla om det finns potential. Utvecklingsmöjligheter. Kommunikation. Irritation. Kärlek och Gud vet vad mer, alla de där parametrarna som ska klaffa för att resten ska funka. Och precis så är det. Och precis lika vansinnigt är det, eftersom tid inte är någonting eller snarare för att det inte finns någon tid i ryggsäcken och allt kanske egentligen är nyförälskelse, men det spelar ingen roll, eftersom jag för första gången ever är precis så naiv man bara kan bli och säger att jag vill ha hela kittet, hela honom och hela vardagen. Jag tror på att det skulle kunna funka. Tror på att alltid, alltid hålla sig fast vid det där viktigaste: Kommunikationen, lekfullheten och kärleken. Att inte glömma det trots att man ibland blir så irriterad på sin partner att ett nackskott just då hade varit det enda rätta. Vilket det naturligtvis aldrig är, men man känner så ändå för att man älskar den människan så mycket.
Man formar sitt eget liv, sin egen vardag, och man sätter själv premisserna för vad som är möjligt eller inte. Det finns ingen annan än jag som kan kompromissa mig fram till ett livsval som passar mig eftersom jag alltid är viktigast för mig. Och i det livsvalet kan man välja att inkludera eller exkludera en partner, en livskamrat. Någon att bygga ett hem med, skaffa kids och hund och go steady med. Det ena utesluter inte det andra eftersom precis hela världen ligger öppen för mig - och för vem jag väljer att dela mitt liv med. Om denne någon vill.
Åh herrejösses så det känns liksom jag träffat rätt man. Rätt, rätt, rätt, rätt. Jag skiter i om det är naivt av mig att känna så. Det bara ÄR så. För mig bara ÄR det så och svårare än så blir det aldrig.
(Dagens länk går till Gaias urläckra bloggbilder vilka är barnförbjudna men inte desto mindre... Åtråvärda för det.)
Depressive shit och onödigt vetande...
Efter att ha satt utgifterna för december månad i relation till den inkomst jag har, dvs CSN, har jag kommit till följande insikt: Oh crap. Det blir hela tjugoåtta dagar helt utan pengar eftersom jag måste få pengarna att överhuvudatget räcka till för utgifterna. ("Hej mamma...")
Det är liksom man kan gråta. 2007 är inte slut än, men det sjunger på sista versen och jag kan redan nu avslöja att i år blev det svarta året vad gällde ekonomin. Trots att jag har jobbat häcken av mig åtta månader av tolv möjliga. Och det som grämer mig mest - eller rättare sagt gör mig absolut mest förbannad - är att folk har mage att kritisera mig för att jag inte kan "spara". Om det inte finns något att spara, vad ska jag då kunna lägga undan?
Väx upp, för fan, flytta hemifrån på riktigt och kom tillbaka när mamma inte längre pröjsar ert boende, er mat och tvättar era kläder. Då kan vi kanske snacka. När ni fått litet mer livserfarenhet, that is.
Det är liksom man kan gråta. 2007 är inte slut än, men det sjunger på sista versen och jag kan redan nu avslöja att i år blev det svarta året vad gällde ekonomin. Trots att jag har jobbat häcken av mig åtta månader av tolv möjliga. Och det som grämer mig mest - eller rättare sagt gör mig absolut mest förbannad - är att folk har mage att kritisera mig för att jag inte kan "spara". Om det inte finns något att spara, vad ska jag då kunna lägga undan?
Väx upp, för fan, flytta hemifrån på riktigt och kom tillbaka när mamma inte längre pröjsar ert boende, er mat och tvättar era kläder. Då kan vi kanske snacka. När ni fått litet mer livserfarenhet, that is.
Varje år händer det...
Snön faller i Sockholm med omnejd och folk blir chockade, överraskade och... Fast i trafiken. I år igen. Det är snökaos i Stockholm. I år igen. Året är 2007 och trots "klimathotet" snöar det. Ja, till och med i Sveriges huvudstad. Staden där fenomenet "vinterdäck" är en återkommande överraskning varje år.
Svensson kliver utanför dörren i mitten av november, ser snön falla och någonstans bland storstadsapatin inser han att de faktiskt hade något i garaget som kunde kallas "vinterdäck". Således blir det en nerringning till alla verkstäder efter hjälp att byta från sommardäck till vinterdäck, vilket i sin tur blir en omöjlighet eftersom hela jävla Stockholm precis vaknat upp och insett att det snöar.
(I samma veva har genomsnittsstockholmaren plötsligt insett att kollektivtrafiken var för lantisarna på besök, så givetvis måste de just den dagen då snön fallet åka bil överallt. Eller så kanske bussen inte gick mer än tre, fyra gånger i timmen, vilket är en orimlighet...)
Litet längre norrut sitter resten av Sverige, gnuggar händerna och flinar förnöjt åt tokholmarna som även i år gått på samma nit. Därefter kliver vi in i våra bilar med vinterdäck och kör på de hyfsat välplogade vägarna precis var vi önskar. Med vetskapen om att vi även nästa år kommer att skratta oss fördärvade åt precis samma sak.
Svensson kliver utanför dörren i mitten av november, ser snön falla och någonstans bland storstadsapatin inser han att de faktiskt hade något i garaget som kunde kallas "vinterdäck". Således blir det en nerringning till alla verkstäder efter hjälp att byta från sommardäck till vinterdäck, vilket i sin tur blir en omöjlighet eftersom hela jävla Stockholm precis vaknat upp och insett att det snöar.
(I samma veva har genomsnittsstockholmaren plötsligt insett att kollektivtrafiken var för lantisarna på besök, så givetvis måste de just den dagen då snön fallet åka bil överallt. Eller så kanske bussen inte gick mer än tre, fyra gånger i timmen, vilket är en orimlighet...)
Litet längre norrut sitter resten av Sverige, gnuggar händerna och flinar förnöjt åt tokholmarna som även i år gått på samma nit. Därefter kliver vi in i våra bilar med vinterdäck och kör på de hyfsat välplogade vägarna precis var vi önskar. Med vetskapen om att vi även nästa år kommer att skratta oss fördärvade åt precis samma sak.
Spelkåthet...
Efter att ha läst Magnus korta trailerinlägg om NWN2 är jag tvungen att testköra det. En sak är dock lustig: För tio år sedan ansåg jag det vara schysst hastighet då jag fick hem en mp3 på 45 minuter. Idag baxnar jag över att det tar 20 minuter eller mer att få hem en DVD på 4gb. Nu försvinner jag snart i spelträsket och har ändrat planen för dagen. Jag nappar upp papperen på skolan i samband med genusförläsningen ikväll och dessutom har jag slut på snus men det fixar jag senare. Later, folks!
Kön/genus/sexualitet...
Vi diskuterade sex häromkvällen, jag och Magnus, och plötsligt slog det mig.
Låt oss resonera såhär: Om två kvinnor har sex med varandra, med leksaker, utan leksaker, spontant i bilen, på swingersklubb eller har rollspelslekar med varandra kallas det gärna för "sexuellt bejakande". Att dessa kvinnor är innovativa och sexuellt frigjorda.
Om ett heterosexuellt par gör detsamma letas det ursäkter i samhällsstrukturen för varför. Varför behöver man låtsas vara någon man inte är för att tända på sin partner? Varför fantiserar så många kvinnor om regelrätta våldtäktsscenarion? Varför behövs attribut så som porrfilmer och sexiga underkläder för att gå igång? Handlar det kanske om den patriarkala struktur vi har, i vilken mannen är den som ska vara aktiv medan vi kvinnor ska vara passiva, undflyende varelser som med rådjursögon trånande blickar upp på vår man, den Högre Stående Varelsen?
Förtar inte det senare resonemanget en stor del av lusten i att leka med sin partner? Att tankegången kanske smyger sig på i form av "Tänder jag verkligen på honom, eller leker vi för att vi måste hitta andra vägar till attraktion?" Betyder då det att en genuin heterosexuell attraktion är om inte omöjlig så i alla fall svårfångad? Och betyder då det i sin tur att homorelationer ger bättre sex och uppriktigare attraktion?
Om så vore måste man då kunna dra slutsatsen att det trots allt finns biologiska skillnader. Könsskillnader, och inte bara genus. Är jag helt ute och cyklar?
Låt oss resonera såhär: Om två kvinnor har sex med varandra, med leksaker, utan leksaker, spontant i bilen, på swingersklubb eller har rollspelslekar med varandra kallas det gärna för "sexuellt bejakande". Att dessa kvinnor är innovativa och sexuellt frigjorda.
Om ett heterosexuellt par gör detsamma letas det ursäkter i samhällsstrukturen för varför. Varför behöver man låtsas vara någon man inte är för att tända på sin partner? Varför fantiserar så många kvinnor om regelrätta våldtäktsscenarion? Varför behövs attribut så som porrfilmer och sexiga underkläder för att gå igång? Handlar det kanske om den patriarkala struktur vi har, i vilken mannen är den som ska vara aktiv medan vi kvinnor ska vara passiva, undflyende varelser som med rådjursögon trånande blickar upp på vår man, den Högre Stående Varelsen?
Förtar inte det senare resonemanget en stor del av lusten i att leka med sin partner? Att tankegången kanske smyger sig på i form av "Tänder jag verkligen på honom, eller leker vi för att vi måste hitta andra vägar till attraktion?" Betyder då det att en genuin heterosexuell attraktion är om inte omöjlig så i alla fall svårfångad? Och betyder då det i sin tur att homorelationer ger bättre sex och uppriktigare attraktion?
Om så vore måste man då kunna dra slutsatsen att det trots allt finns biologiska skillnader. Könsskillnader, och inte bara genus. Är jag helt ute och cyklar?
Saker man inte ens kan/ska tänka på...
Jag stod i duschen och började - egentligen helt omotiverat - räkna pengar. Inkomstpengar, alltså. Och det här blev så vrickat att jag inte ens kan skriva det... Jesus, jag säger då det. Ibland är det liksom man sålt iväg inte bara ett utan omkring hundra björnskinn trots att man inte får skjuta björnjävlarna bara sådär. Oh well.
Det börjar bli dags att klä på mig och åka till skolan. Om fyra timmar ska jag träffa folket för paltätande och nej Magnus, jag käkade inte palt till lunch. Tre raka måltider palt hade nog blivit... Litet för mycket. Förresten visste jag inte hur jävla bra Miss Li var. Nu vet jag. Svängigt, skönt, magiskt. Ungefär så. Imorgon är det Winnerbäck och ikväll är det skogsdags. Sådant är soft. Kanske kan jag övertala gode Herrn att dela en flaska rött med mig också?
Åh, jag borde verkligen börja dagen på allvar nu... Egentligen har jag hur mycket som helst att göra innan palt, genus och skogen.
Det börjar bli dags att klä på mig och åka till skolan. Om fyra timmar ska jag träffa folket för paltätande och nej Magnus, jag käkade inte palt till lunch. Tre raka måltider palt hade nog blivit... Litet för mycket. Förresten visste jag inte hur jävla bra Miss Li var. Nu vet jag. Svängigt, skönt, magiskt. Ungefär så. Imorgon är det Winnerbäck och ikväll är det skogsdags. Sådant är soft. Kanske kan jag övertala gode Herrn att dela en flaska rött med mig också?
Åh, jag borde verkligen börja dagen på allvar nu... Egentligen har jag hur mycket som helst att göra innan palt, genus och skogen.
Alltid Astrid...
Det finns inte många saker jag fastnar på när det kommer till skrivande, men Astrid Lindgren är en sådan. Av någon anledning är jag för liten, för ovårdig, på något sätt för att skriva om henne. En barndomshjältinna och en så grymt nyanserad, komplex författarinna. Idag skulle hon ha fyllt hundra år.
Om någon bad mig skriva ett spceifikt Astrid-minne... Vinter på Saltkråkan? Jul i Bullerbyn? När Pippi, Tommy och Annica rockar loss i godisaffären? Slutscenen i "Bröderna Lejonhjärta" eller Ronjas vårskrik? Min uppväxt är så mycket Astrid att det inte riktigt går och jag kan fortfarande läsa Astrid och se saker i hennes böcker som inte är avsett för barn. Saker jag som barn inte alls reflekterade över.
Som sagt är jag för liten, för ovärdig för att skriva, och det är liksom för stort för att kunna skriva.
Men ett boktips vad gäller Astrid måste nog bli "Sunnanäng" och i och med det också "Spelar min lind, sjunger min näktergal" och "Tu, tu tu!" Det är Astrid för mig. Utöver alla de tidigare nämnda, såklart.
(Och den dag jag får barn ska mina kids växa upp med Astrid, riktiga Astrid i bokform och gammalfilmform. Inte med tecknad skit eller Cartoon Network. Människor influerade av Astrid har alla förutsättningar att bli bra människor.)
Min mammas palt...
...är bäst. Det kommer jag aldrig att kunna säga. Ever.
Men Magnus fasters palt är fan god. Och stekt palt är godare än kokt. Känns det som i alla fall. Nu ska jag dö en smula innan vi åker till skogen och vrider på värmen.
Mer palt imorgon. Köpt palt hos Sandra och sedan genusföreläsning.
I'm dead.
Men Magnus fasters palt är fan god. Och stekt palt är godare än kokt. Känns det som i alla fall. Nu ska jag dö en smula innan vi åker till skogen och vrider på värmen.
Mer palt imorgon. Köpt palt hos Sandra och sedan genusföreläsning.
I'm dead.
Märkbar skillnad i kvalitet...
Dagen har rusat fram och föreläsning plus studiebesök på kommunhuset gav långt mer än gårdagens crappy svamlande om vad det nu var hon pratade. Stor skillnad i kvalitet. Mina lunchpolare och jag var alla överens om vilken dag som gav mest... Näst på tapeten i studieväg: Imorgon läsdag och dessutom förberedelser inför kommunfullmäktige på måndag. Jag har hittat en punkt på vilken jag tänker inrikta mitt referatskrivande och ska bara gå genom en hel del papper för att få mer kött på benen. Intressant värre.
(Dagens lyckoträff på kommunhuset: Centralarkivet. Lyckades haffa en dam som såg märkbart besviken ut när jag berättade att vi bara hade tio minuter på oss att kolla runt. Undrar hur man gör för att få jobba på Centralarkivet? Bara doften där, av gamla luntor, pärmar och vad det nu var det luktade gav mig en mental halvorgasm...)
Nu ska jag agera världsbäst av alla flickvänner och... Tadam! Tvätta. Åt Magnus också. Nej, jag har inte gett upp min identitet som ung kvinna anno 2007; det handlar bara om att vara behjälplig och dessutom har jag ett - nej, två! - personliga skäl till att tvätta hans kläder. Dels är det faktiskt fräscht med rena kläder = ren pojkvän = trevligare, och dessutom vill jag ägna kvällen åt andra saker än att hänga med en kille som börjar tvätta klockan 22. Ungefär så.
"Clockwork Orange" igår, och den var mer briljant nu än första gången jag såg den. Kubrick är i sanning speciell och dessutom hade jag - som sig bör - snacks av världsklass att mumsa på under filmen. Sådant uppskattas, verkligen!
Jaja... Better get going. Om inte annat kan jag läsa kurslitteratur en stund...
(Dagens lyckoträff på kommunhuset: Centralarkivet. Lyckades haffa en dam som såg märkbart besviken ut när jag berättade att vi bara hade tio minuter på oss att kolla runt. Undrar hur man gör för att få jobba på Centralarkivet? Bara doften där, av gamla luntor, pärmar och vad det nu var det luktade gav mig en mental halvorgasm...)
Nu ska jag agera världsbäst av alla flickvänner och... Tadam! Tvätta. Åt Magnus också. Nej, jag har inte gett upp min identitet som ung kvinna anno 2007; det handlar bara om att vara behjälplig och dessutom har jag ett - nej, två! - personliga skäl till att tvätta hans kläder. Dels är det faktiskt fräscht med rena kläder = ren pojkvän = trevligare, och dessutom vill jag ägna kvällen åt andra saker än att hänga med en kille som börjar tvätta klockan 22. Ungefär så.
"Clockwork Orange" igår, och den var mer briljant nu än första gången jag såg den. Kubrick är i sanning speciell och dessutom hade jag - som sig bör - snacks av världsklass att mumsa på under filmen. Sådant uppskattas, verkligen!
Jaja... Better get going. Om inte annat kan jag läsa kurslitteratur en stund...
Fribelopp för "privata tjänster" kan höjas...
Läser i Aftonbladet att fribeloppet för "privata tjänster", i dagsläget 1000 kronor, kan komma att höjas till 10.000 kronor. Å ena sidan kan jag tycka att det här är lysande, om inte annat sett ur ett slaskjournalistikperspektiv där någon slags hetsjakt efter skattefuskande politiker närmast kan jämföras med 1500-talets häxprocesser. Å andra sidan tänker jag på hur fribeloppet för arbetande studenter varit på tal att höjas, men inget görs. En lustig parallell, bara, om människors olika värden...
Hur som, jag börjar bli less på denna hetsjakt jag tidigare nämnde. Vi diskuterade - eller försökte diskutera - ämnet på gårdagens föreläsning efter att ha lyssnat på ett inslag från P1, tror jag att det var, där bl.a. Johan Ehrenberg från ETC förde fram sina åsikter om svartjobbare. Be mig inte berätta utförligare, eftersom jag faktiskt inte riktigt minns...
Det finns inga perfekta människor, och i ärlighetens namn: Vill vi ha en politiker, en folkvald, med gloria och knäppta händer? Är man verkligen en sämre politiker, journalist, socionom eller dagmamma för att man inte har betalat TV-licensen? För att man någon gång i sin ungdom testat röka hasch? För att man går på sexklubbar? För att man har en affär vid sidan av sitt äktenskap? Eller för att man betalade svart till kakelläggaren? Kan det inte snarare vara som så, att man är aningens bättre som politiker, journalist, socionom eller dagmamma då man har en ryggsäck full av mänskliga misstag och erfarenheter?
Och i ärlighetens namn: Jag föredrar en kvinnlig kulturminister som aldrig betalat TV-licens framför en minister som för skattepengar betalar porrklubbsbesök. Vill man kolla på nakna flickor är man fri att göra så, men kalaset kan man pröjsa själv.
Hur sägs det i Bibeln:
Den utan synd kastar första stenen...?
Hur som, jag börjar bli less på denna hetsjakt jag tidigare nämnde. Vi diskuterade - eller försökte diskutera - ämnet på gårdagens föreläsning efter att ha lyssnat på ett inslag från P1, tror jag att det var, där bl.a. Johan Ehrenberg från ETC förde fram sina åsikter om svartjobbare. Be mig inte berätta utförligare, eftersom jag faktiskt inte riktigt minns...
Det finns inga perfekta människor, och i ärlighetens namn: Vill vi ha en politiker, en folkvald, med gloria och knäppta händer? Är man verkligen en sämre politiker, journalist, socionom eller dagmamma för att man inte har betalat TV-licensen? För att man någon gång i sin ungdom testat röka hasch? För att man går på sexklubbar? För att man har en affär vid sidan av sitt äktenskap? Eller för att man betalade svart till kakelläggaren? Kan det inte snarare vara som så, att man är aningens bättre som politiker, journalist, socionom eller dagmamma då man har en ryggsäck full av mänskliga misstag och erfarenheter?
Och i ärlighetens namn: Jag föredrar en kvinnlig kulturminister som aldrig betalat TV-licens framför en minister som för skattepengar betalar porrklubbsbesök. Vill man kolla på nakna flickor är man fri att göra så, men kalaset kan man pröjsa själv.
Hur sägs det i Bibeln:
Den utan synd kastar första stenen...?
Den långa dagen...
Idag sjönk jag till högstadienivå i skolan. Beteendemässigt, alltså, och med facit i hand skäms jag något så fruktansvärt. Jag fnissade, stönade, babblade, skrev lappar med innehåll som var... Rena trakasserier, egentligen. Grejen var bara den att dagens föreläsning var den minst givande, segdragna, ointressanta, ostimulerande och opedagogiska ever. Tolv veckor känns liksom... En evighet. Tolv veckor känns liksom tortyr, regelrätt sådan, hade kunnat vara ett alternativ. Ett mer lockande sådant, till och med.
Faktum är att jag tror att knappt en enda av deltagarna på föreläsningen, åtminstone inte av oss journalister, fick ut speciellt mycket av dagen. Under de ytterst få "raster" vi fick förmodades vi göra uppgifter, och den sista tillbringades sittandes på golvet utanför salen, gnällandes om såväl lärare, upplägg och föreläsning. Allt som allt en riktigt crappy dag, måste jag säga.
Tentan den sjunde januari var också en gnällfaktor: Ingen av oss ser något rimligt i att lägga den den dagen, men läraren menade att om hon skulle lägga den INNAN jul fanns risken att många skulle kugga på den. Att den allmäna åsikten var att det nog var mer troligt att man skulle kugga för att tentan låg den sjunde vete fan vad som hände med... Helt jävla oflexibelt, osmidigt och odemokratiskt, måste jag säga. I synnerhet om läraren inte lyssnar till vad vi säger.
Jag dör, verkligen dör. Så jävla hopplös dag, hopplös föreläsning och... Fanimej vad som känns som två riktigt hopplösa kurser.
Dagen avslutades på Kåren, där vi mer eller mindre halvsov i sofforna, lyssnade på schysst musik i vintermörkret och bestämde paltdejt hos Sandra på onsdag. Jag tror att det kan bli rätt lyckat. Och gott.
Och igår tankande jag och Magnus ner en hel massa filmklassiker ingen av oss sett, typ Ben Hur, Citizen Kane, Casablanca, Lolita och så vidare. Det som är så otroligt skönt med Magnus är att han är... Som jag, liksom. På något sätt.
Dagens video blir Kent med "Socker", en av deras absolut bästa låtar. Verkligen.
Faktum är att jag tror att knappt en enda av deltagarna på föreläsningen, åtminstone inte av oss journalister, fick ut speciellt mycket av dagen. Under de ytterst få "raster" vi fick förmodades vi göra uppgifter, och den sista tillbringades sittandes på golvet utanför salen, gnällandes om såväl lärare, upplägg och föreläsning. Allt som allt en riktigt crappy dag, måste jag säga.
Tentan den sjunde januari var också en gnällfaktor: Ingen av oss ser något rimligt i att lägga den den dagen, men läraren menade att om hon skulle lägga den INNAN jul fanns risken att många skulle kugga på den. Att den allmäna åsikten var att det nog var mer troligt att man skulle kugga för att tentan låg den sjunde vete fan vad som hände med... Helt jävla oflexibelt, osmidigt och odemokratiskt, måste jag säga. I synnerhet om läraren inte lyssnar till vad vi säger.
Jag dör, verkligen dör. Så jävla hopplös dag, hopplös föreläsning och... Fanimej vad som känns som två riktigt hopplösa kurser.
Dagen avslutades på Kåren, där vi mer eller mindre halvsov i sofforna, lyssnade på schysst musik i vintermörkret och bestämde paltdejt hos Sandra på onsdag. Jag tror att det kan bli rätt lyckat. Och gott.
Och igår tankande jag och Magnus ner en hel massa filmklassiker ingen av oss sett, typ Ben Hur, Citizen Kane, Casablanca, Lolita och så vidare. Det som är så otroligt skönt med Magnus är att han är... Som jag, liksom. På något sätt.
Dagens video blir Kent med "Socker", en av deras absolut bästa låtar. Verkligen.
Den där...känslan.
Dagen har börjat... Konstigt. Jag och Fia snörvlade ikapp i Japansalen och jag kände mest att "Åh, for fuck's sake, säg det du vill säga och låt oss ta rast!" Må så vara att kursen som sådan känns intressant och viktig, men... Magkänslan säger att det inte riktigt kommer att funka på grund av det där med personkemi.
Och så opponerade jag mig mot datumet för tentan, blev ifrågasatt på grund av det, men fick ändå medhåll av klasskamrater. Ett par stycken, i alla fall. Jag personligen anser att det är relativt idiotiskt att lägga en tenta första dagen efter jullovet. Ett par, tre dagar efter, visst, men fasen i mig inte på en gång. Pust och stön.
Ingen panik, jag först. Damn it.
Cancer och snustorrt...
Det minst viktiga först: Jag har slut på snus och måste åka till Shell innan skolan. Snart blir det tidspanik, med andra ord.
Så litet "gå till gynekologen för faan"-propaganda: Aftonbladet skriver om att 12% av alla de kvinnor mellan 23 och 60+ som kallas till cellprovtagning helt enkelt inte går dit. Nu ska jag slå ett slag för den saken.
Jag tror inte att livmoderhalscancer känns. Det är med största sannolikhet inget man vaknar upp en morgon och spontant säger att "Neej, jag kan inte gå till jobbet idag. Jag tror bestämt att jag har cancer i livmodershalsen". En knöl i bröstet kan man känna, konkret känna, och mammografi finns av en anledning. Att hitta eventuella felaktigheter förhoppningsvis innan det behöver ha utvecklats till cancer-cancer. Av precis samma anledning kallas kvinnor till cellprovtagning, för att kolla så att fittan är frisk, om man får uttrycka sig så.
Så varför går inte folk dit?
"Kvinnorna känner sig friska, har inte tid eller tycker att provtagningen är obehaglig" säger Marie Oscarsson, forskare vid Högskolan i Kalmar i artikeln.
Att känna sig frisk innebär inte per automatik att man är det. Jag har stött på människor, till synes fullt friska, som visat sig vara rejält illa däran rent sjukdomsmässigt. Att "inte ha tid" är en usel ursäkt då själva provtagningen är gjord på ett litet kick, och det där med "obehagligt", ja, visst, nog är det så, men jämfört med hur obehagligt jag kan tänka mig att det är med cancer är en provtagning inte ens jämförbar. Knappt någon minut av obehag, men cancer varar nog litet längre än då...
Personligen anser jag att det finns roligare saker i livet att göra än att fläka upp sig i gynstolen, men med facit i hand kan jag tycka att det var skönt att ha den första kollen gjord. Även om den innebar kontinuerliga koller resten av livet. Och tacksam är jag för det: Bättre att checka en gång per år än att inse efter fem att jag har cancer.
Dessutom tycker jag att möjligheten som nu finns att vaccinera mot det virus som kan orsaka livmoderhalscancer är något alla mammor borde se till att sina söner och döttrar får. Så är det.
Time for school nu, men först snusinförskaffning.
Så litet "gå till gynekologen för faan"-propaganda: Aftonbladet skriver om att 12% av alla de kvinnor mellan 23 och 60+ som kallas till cellprovtagning helt enkelt inte går dit. Nu ska jag slå ett slag för den saken.
Jag tror inte att livmoderhalscancer känns. Det är med största sannolikhet inget man vaknar upp en morgon och spontant säger att "Neej, jag kan inte gå till jobbet idag. Jag tror bestämt att jag har cancer i livmodershalsen". En knöl i bröstet kan man känna, konkret känna, och mammografi finns av en anledning. Att hitta eventuella felaktigheter förhoppningsvis innan det behöver ha utvecklats till cancer-cancer. Av precis samma anledning kallas kvinnor till cellprovtagning, för att kolla så att fittan är frisk, om man får uttrycka sig så.
Så varför går inte folk dit?
"Kvinnorna känner sig friska, har inte tid eller tycker att provtagningen är obehaglig" säger Marie Oscarsson, forskare vid Högskolan i Kalmar i artikeln.
Att känna sig frisk innebär inte per automatik att man är det. Jag har stött på människor, till synes fullt friska, som visat sig vara rejält illa däran rent sjukdomsmässigt. Att "inte ha tid" är en usel ursäkt då själva provtagningen är gjord på ett litet kick, och det där med "obehagligt", ja, visst, nog är det så, men jämfört med hur obehagligt jag kan tänka mig att det är med cancer är en provtagning inte ens jämförbar. Knappt någon minut av obehag, men cancer varar nog litet längre än då...
Personligen anser jag att det finns roligare saker i livet att göra än att fläka upp sig i gynstolen, men med facit i hand kan jag tycka att det var skönt att ha den första kollen gjord. Även om den innebar kontinuerliga koller resten av livet. Och tacksam är jag för det: Bättre att checka en gång per år än att inse efter fem att jag har cancer.
Dessutom tycker jag att möjligheten som nu finns att vaccinera mot det virus som kan orsaka livmoderhalscancer är något alla mammor borde se till att sina söner och döttrar får. Så är det.
Time for school nu, men först snusinförskaffning.
Heim/Hvarf...
Sigur Rós har precis släppt ny skiva, Heim/Hvarf, vilken blir vad som ska spelas som sovamusik i natt. Jag tror att det kan bli gott, verkligen gott.
Musiken är... Outstanding, men hittills är det bara Lina jag mött som formligen älskar dem. Jag gör det men ytterst få verkar förstå sig på deras sound. Mysko. Och så gudomligt grymt!
Musiken är... Outstanding, men hittills är det bara Lina jag mött som formligen älskar dem. Jag gör det men ytterst få verkar förstå sig på deras sound. Mysko. Och så gudomligt grymt!
AMS-spya...
Eller vem man nu ska kräkas på, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Soc eller A-kassan. Eller varför inte regeringen, jag vet inte riktigt. Alla tillsammans, förmodar jag, eftersom ingen av dem verkar funka sådär klockrent. Alls. Hur som, jag AMS-kräks idag. De andra hinner jag med en annan gång.
Läser i Aftonbladet om Rebecka från Luleå som måste söka ett arbete i Karlskrona, 140 mil bort, för att hennes a-kassa inte ska sänkas. För det första måste jag ifrågasätta rimligheten i att en mamma till en ettårig flicka ska behöva skiljas från sitt barn på grund av en provanställning utan löften om heltidsanställning eller fast jobb.
"Vi utgår från att den som är inskriven hos oss vill ha jobb. Tackar folk nej måste vi rapportera det till a-kassan, säger Karin Svanborg" i Aftonbladet. Karin är, inte helt oväntat, anställd på Arbetsförmedlingen, och små barn är inte ett skäl till att inte kunna flytta 140 mil. Faktum är att det inte verkar finnas skäl alls, åtminstone inga som duger för Arbetsförmedlingen.
Som exempel kan jag ta en f.d. kollega med två barn och skiftarbetande make. Arbetsförmedlingen hotade dra in hennes a-kassa om hon inte tog ett nattjobb någonstans på inte hemmaplan. Eftersom maken jobbade skift och stod för huvudinkomsten kändes det ganska orimligt för hennes del att ta det jobbet. Dels på grund av problemet med barnvakt: Vem skulle vakta ungarna de nätter de bägge jobbade? Arbetsförmedlingen menade då - genom ett under av kreativitet - att hon som hade så stor familj väl kunde lämna sina ungar till någon av syskonen eller sina föräldrar? Min bekanta menade då på att om hon skaffat ungar till denna värld så var det väl ändå upp till henne att ta ansvar för dem, och att lämpa över dem till höger och vänster på andra var en klar orimlighet.
Efter många om och men, och mycket tjafsande med Arbetsförmedlingen fick hon det hela okejat. Hon slapp jobba natt, och fick istället fortsätta på sitt dåvarande jobb, dagtid, där hon stämplade upp till heltid.
Jag minns att de som stämplade på jobbet blev tvingade att söka en heltidstjänst i Säter... En av mina kollegor jobbade 75%, stämplade till 100% och satte sig ner och räknade på vinst eller förlust vad gällde den där heltiden i Säter. Vad hon kom fram till? Att hon skulle förlora ekonomiskt sett - och inte så litet! - på att arbeta heltid i Säter. De pengar hon skulle ha tjänat hade bland annat gått åt till pendlingskostnaderna med bilen. Ytterligare något som i mitt tycke knappast motiverar att söka en tjänst, men säger Arbetsförmedlingen så, ja, då är det väl så.
Gud förbjude den dag jag anmäler mig som arbetssökande. Den finns förhoppningsvis inte.
Läser i Aftonbladet om Rebecka från Luleå som måste söka ett arbete i Karlskrona, 140 mil bort, för att hennes a-kassa inte ska sänkas. För det första måste jag ifrågasätta rimligheten i att en mamma till en ettårig flicka ska behöva skiljas från sitt barn på grund av en provanställning utan löften om heltidsanställning eller fast jobb.
"Vi utgår från att den som är inskriven hos oss vill ha jobb. Tackar folk nej måste vi rapportera det till a-kassan, säger Karin Svanborg" i Aftonbladet. Karin är, inte helt oväntat, anställd på Arbetsförmedlingen, och små barn är inte ett skäl till att inte kunna flytta 140 mil. Faktum är att det inte verkar finnas skäl alls, åtminstone inga som duger för Arbetsförmedlingen.
Som exempel kan jag ta en f.d. kollega med två barn och skiftarbetande make. Arbetsförmedlingen hotade dra in hennes a-kassa om hon inte tog ett nattjobb någonstans på inte hemmaplan. Eftersom maken jobbade skift och stod för huvudinkomsten kändes det ganska orimligt för hennes del att ta det jobbet. Dels på grund av problemet med barnvakt: Vem skulle vakta ungarna de nätter de bägge jobbade? Arbetsförmedlingen menade då - genom ett under av kreativitet - att hon som hade så stor familj väl kunde lämna sina ungar till någon av syskonen eller sina föräldrar? Min bekanta menade då på att om hon skaffat ungar till denna värld så var det väl ändå upp till henne att ta ansvar för dem, och att lämpa över dem till höger och vänster på andra var en klar orimlighet.
Efter många om och men, och mycket tjafsande med Arbetsförmedlingen fick hon det hela okejat. Hon slapp jobba natt, och fick istället fortsätta på sitt dåvarande jobb, dagtid, där hon stämplade upp till heltid.
Jag minns att de som stämplade på jobbet blev tvingade att söka en heltidstjänst i Säter... En av mina kollegor jobbade 75%, stämplade till 100% och satte sig ner och räknade på vinst eller förlust vad gällde den där heltiden i Säter. Vad hon kom fram till? Att hon skulle förlora ekonomiskt sett - och inte så litet! - på att arbeta heltid i Säter. De pengar hon skulle ha tjänat hade bland annat gått åt till pendlingskostnaderna med bilen. Ytterligare något som i mitt tycke knappast motiverar att söka en tjänst, men säger Arbetsförmedlingen så, ja, då är det väl så.
Gud förbjude den dag jag anmäler mig som arbetssökande. Den finns förhoppningsvis inte.
Ordning är för idioter; genier behärskar kaos!
Just därför är det så ytterst sällan rent, prydligt och strukturerat hemma hos mig.
(Nu sminkdags, och sedan - helt onödigt - ICA. Jag orkar dock inte lösa det på annat sätt.)
(Nu sminkdags, och sedan - helt onödigt - ICA. Jag orkar dock inte lösa det på annat sätt.)
Arbetsskada...
Man vet att man är litet småskadad när man håller på att städa sin egen toalett men vänder sig åt det håll där toalettpapperet sitter på pensionärernas toaletter på jobbet för att nappa åt sig en snutt papper. Att sedan famla i blindo efter toalettpapperet en stund innan man inser att man faktiskt är hemma och inte på jobbet kan bara tyda på två saker: Antingen att man städar toaletterna på jobbet oftare än sin egen eller att man helt enkelt börjar bli dement själv.
Nu ska jag fortsätta städa innan jag åker och handlar. Egentligen skulle det inte göra någon större skillnad om jag fick besök ikväll eller inte. Det blir städat och jag kan slappna av på ett helt annat sätt.
Ensamdagar rocks. Verkligen rocks just nu. Do not disturb. Ikväll ska jag dricka vin och snacka obscent mycket skit. Förmodar jag.
Nu ska jag fortsätta städa innan jag åker och handlar. Egentligen skulle det inte göra någon större skillnad om jag fick besök ikväll eller inte. Det blir städat och jag kan slappna av på ett helt annat sätt.
Ensamdagar rocks. Verkligen rocks just nu. Do not disturb. Ikväll ska jag dricka vin och snacka obscent mycket skit. Förmodar jag.
Novembergråast...
Saxar MSN-konversation:
[10:48:23] spaceylisie säger: jo, å ena sidan är det kul, men som jag sa: novembergrått... då längtar jag alltid bort.
[10:48:31] The Perbarn säger: Hehe, jag förstår dig..
[10:48:38] The Perbarn säger: Vart vill du helst vara då ?
[10:49:18] spaceylisie säger: åhh... jag vet inte... på väg någonstans, bara. flygplats. paris? riga? tokyo?
[10:49:31] The Perbarn säger: =))
[10:49:56] The Perbarn säger: Paris..
[10:49:58] The Perbarn säger: Mumma.
[10:49:58] spaceylisie säger: någonstans bara... bort från vardag
[10:49:58] The Perbarn säger: : )
[10:50:04] spaceylisie säger: paris är grymt, ja
När jag satt på Arlanda för någon månad sedan, på väg hem från Stockholm, tillbringade jag nästan en timme där på caféet på SkyCity stirrandes ut genom de stora fönstren. Såg solen gå ner, såg planen lyfta; "Låt säkerhetsbältena vara på till dess att lampan har slocknat. Life vest located under your seat. No smoking allowed on this flight."
På väg. Alltid on the run och alltid någon annanstans, bara inte här och bara inte vardag. Jag förstår inte hur jag ska kunna vara på samma ställe - här - i åtminstone ett och ett halvt år till. Och jag begriper fortfarande inte hur jag kan vara så ofattbart rastlös. Varför jag aldrig kan nöja mig. Så typical me. Det finns alltid något mer, något större och något bättre och jag vill ha hela paketet nu, på en gång och helst igår.
Och plötsligt trillar poletten ner. Shit. Ibland är det grymt nyttigt att chatta. Nu ska jag ta tag i min nyvunna insikt. Om någon har tid, that is. Jag vet precis vem jag måste dividera det där med.
[10:48:23] spaceylisie säger: jo, å ena sidan är det kul, men som jag sa: novembergrått... då längtar jag alltid bort.
[10:48:31] The Perbarn säger: Hehe, jag förstår dig..
[10:48:38] The Perbarn säger: Vart vill du helst vara då ?
[10:49:18] spaceylisie säger: åhh... jag vet inte... på väg någonstans, bara. flygplats. paris? riga? tokyo?
[10:49:31] The Perbarn säger: =))
[10:49:56] The Perbarn säger: Paris..
[10:49:58] The Perbarn säger: Mumma.
[10:49:58] spaceylisie säger: någonstans bara... bort från vardag
[10:49:58] The Perbarn säger: : )
[10:50:04] spaceylisie säger: paris är grymt, ja
När jag satt på Arlanda för någon månad sedan, på väg hem från Stockholm, tillbringade jag nästan en timme där på caféet på SkyCity stirrandes ut genom de stora fönstren. Såg solen gå ner, såg planen lyfta; "Låt säkerhetsbältena vara på till dess att lampan har slocknat. Life vest located under your seat. No smoking allowed on this flight."
På väg. Alltid on the run och alltid någon annanstans, bara inte här och bara inte vardag. Jag förstår inte hur jag ska kunna vara på samma ställe - här - i åtminstone ett och ett halvt år till. Och jag begriper fortfarande inte hur jag kan vara så ofattbart rastlös. Varför jag aldrig kan nöja mig. Så typical me. Det finns alltid något mer, något större och något bättre och jag vill ha hela paketet nu, på en gång och helst igår.
Och plötsligt trillar poletten ner. Shit. Ibland är det grymt nyttigt att chatta. Nu ska jag ta tag i min nyvunna insikt. Om någon har tid, that is. Jag vet precis vem jag måste dividera det där med.
Om att längta...hem?
Läste på Fias blogg om det där med hemlängtan och... Det är höst igen och ibland funderar jag över varför jag aldrig längtar hem på samma vis som så många andra. Jag har inte det där tjejgänget alla andra har: Visst finns de, men inte på samma sätt som till exempel AnaMarias tjejer. Inga vapendragare eller soldater som Fia har. Hos mig finns bara den där... Längtan efter det odefinierbara.
Och det är november och jag längtar bort igen, känner mig kvävd i också den här stan precis som i alla andra städer jag förälskat mig i eller kanske rentav hatat. Men jag behöver... Jag vet inte vad jag behöver och det står mig upp i halsen. Resor. Flykt och frihet.
Det känns litet som att jag trasslat in mig i något, att mina ben är fastgeggade i asfalten och allt runt omkring är precis sådär grått och kommunisttråkigt man bara kan föreställa sig, men någonstans vet jag ju att det finns solsken och vita, varma stränder och en vacker dag ska jag vara där och vara helt jävla fri och inte behöva ta hänsyn alls och jag vet vad konsekvenserna av sådant blir men för min del känns det så sekundärt för jag menar, allvarligt? What happened?
Och jag borde städa. Borde dammsuga. Istället petar jag på en kanna kaffe, grabbar tag i snuset och ciggen och... Funderar en stund till.
Och det är november och jag längtar bort igen, känner mig kvävd i också den här stan precis som i alla andra städer jag förälskat mig i eller kanske rentav hatat. Men jag behöver... Jag vet inte vad jag behöver och det står mig upp i halsen. Resor. Flykt och frihet.
Det känns litet som att jag trasslat in mig i något, att mina ben är fastgeggade i asfalten och allt runt omkring är precis sådär grått och kommunisttråkigt man bara kan föreställa sig, men någonstans vet jag ju att det finns solsken och vita, varma stränder och en vacker dag ska jag vara där och vara helt jävla fri och inte behöva ta hänsyn alls och jag vet vad konsekvenserna av sådant blir men för min del känns det så sekundärt för jag menar, allvarligt? What happened?
Och jag borde städa. Borde dammsuga. Istället petar jag på en kanna kaffe, grabbar tag i snuset och ciggen och... Funderar en stund till.
"Emma säljer sex"
Expressen Örebro har en artikel om "Emma", jämngammal med mig, som säljer sex. Det där med prositution tycker jag är ganska intressant, i synnerhet om man tänker på att människor alltid förklarar de prostituerade som "trasiga, självdestruktiva människor i behov av hjälp". Å ena sidan ja: Många som säljer sex har nog inte haft det yrket som högsta prioritet som barn. Men, å andra sidan kan jag ställa mig frågan om det kanske trots allt finns en lycklig hora, men att samhället och normen inte är redo för den typen av resonemang.
Jag menar, sex säljer. I alla dess former. Nakna kroppar säljer, oavsett om det handlar om H&M's julmodeller, Jennifer Anistons nya klänning eller rent pronografiskt material. Utseendefixeringen är större än någonsin och likaså vikthysterin där vi trissas att betala pengar för att nå målet: Size zero och evig lycka i och med det.
Som "Emma" uttrycker det: "Alla borde ha rätten att erbjuda sina tjänster och att söka sig till en person och ha önskemål mot betalning. Det är svårt att debattera som sexarbetare eftersom alla vill "rädda" mig och torskarna är de dumma pojkarna i samhället. '...' Så länge det finns en marknad och efterfrågan så fortsätter jag. Eskort sägs vara väldens äldsta yrke och kommer troligen förbli världens sista yrke."
För egentligen, är det mer idiotiskt och destruktivt att sälja sex än att medvetet gå in för att bli anorektiker? Är det värre att knulla mot betalning än att skära sig sönder och samman som ett resultat av det mentala illamåendet och hopplöshet?
I samma veva hör vi om och om igen i media att det är "skillnad på sex och kärlek", läser otaliga artiklar om kompisknullande, one night stands och anonymsex på parkeringsplatser. Vad är skillnaden på detta och att ta betalt för ett nummer?
Många - inklusive jag själv - besitter den där kanske halvläskiga förmågan att kunna stänga av. Rent känslomässigt, alltså. Den funktionen kan tillämpas med såväl någon man tycker om som ett one night stand. Och på samma gång kan man ha hela könslocentrat med i sexet, oavsett om det gäller en stadig partner eller ett ligg för stunden. Skillnaden är att vi inte tar betalt för det. Ibland kan man fråga sig var skillnaden ligger.
Men: Bilden jag har av män i allmänhet är stukad och jag har så svårt att se mig själv få förtroende för manssläktet som sådant. Prostituerad eller ej.
Jag menar, sex säljer. I alla dess former. Nakna kroppar säljer, oavsett om det handlar om H&M's julmodeller, Jennifer Anistons nya klänning eller rent pronografiskt material. Utseendefixeringen är större än någonsin och likaså vikthysterin där vi trissas att betala pengar för att nå målet: Size zero och evig lycka i och med det.
Som "Emma" uttrycker det: "Alla borde ha rätten att erbjuda sina tjänster och att söka sig till en person och ha önskemål mot betalning. Det är svårt att debattera som sexarbetare eftersom alla vill "rädda" mig och torskarna är de dumma pojkarna i samhället. '...' Så länge det finns en marknad och efterfrågan så fortsätter jag. Eskort sägs vara väldens äldsta yrke och kommer troligen förbli världens sista yrke."
För egentligen, är det mer idiotiskt och destruktivt att sälja sex än att medvetet gå in för att bli anorektiker? Är det värre att knulla mot betalning än att skära sig sönder och samman som ett resultat av det mentala illamåendet och hopplöshet?
I samma veva hör vi om och om igen i media att det är "skillnad på sex och kärlek", läser otaliga artiklar om kompisknullande, one night stands och anonymsex på parkeringsplatser. Vad är skillnaden på detta och att ta betalt för ett nummer?
Många - inklusive jag själv - besitter den där kanske halvläskiga förmågan att kunna stänga av. Rent känslomässigt, alltså. Den funktionen kan tillämpas med såväl någon man tycker om som ett one night stand. Och på samma gång kan man ha hela könslocentrat med i sexet, oavsett om det gäller en stadig partner eller ett ligg för stunden. Skillnaden är att vi inte tar betalt för det. Ibland kan man fråga sig var skillnaden ligger.
Men: Bilden jag har av män i allmänhet är stukad och jag har så svårt att se mig själv få förtroende för manssläktet som sådant. Prostituerad eller ej.
Fredagsalternativ...
Ibland blir jag sådär äckelless; att stopppa fingrarna i halsen och spy hade lätt kunnat vara ett alternativ.
Lost in whatever...
Jag är verkligen lost in whatever och tänker utnyttja min rätt som kvinna att skylla det på hormoner, men så glor jag på "Lost in translation" och... Herrejisses vad det finns saker jag vill göra. Saker jag måste göra och herregud så jag älskar den filmen. Dialogen. Klippen. Stämningen. Färgen.
Och jag tänker att jag borde dra "En geishas memoarer" medan jag ändå håller på, för trots att de två filmerna skiljer sig hur mycket som helst från varandra är det ändå två av mina absoluta filmfavoriter ever.
Så klippet nedan, min favvoscen från "Lost in translation". That is oh so me, hennes resonemang och ibland undrar jag fan om det blir bättre. Man ska aldrig sluta tänka. Och inte heller sluta skriva.
Och jag tänker att jag borde dra "En geishas memoarer" medan jag ändå håller på, för trots att de två filmerna skiljer sig hur mycket som helst från varandra är det ändå två av mina absoluta filmfavoriter ever.
Så klippet nedan, min favvoscen från "Lost in translation". That is oh so me, hennes resonemang och ibland undrar jag fan om det blir bättre. Man ska aldrig sluta tänka. Och inte heller sluta skriva.
En slags era av girlpower...
De flesta människor i min generation brukar ha någon eller några förebilder som de senare kan säga om att "Jamen, det här växte jag av" eller "De här fick mig att inse att..." Givetvis har jag också sådana, och då talar jag om inga andra än Spice Girls.
Spice Girls, minsann... Året var 1996 och jag gick i sjuan, alltså första året på högstadiet, när "Wannabe" släpptes och jag vet att jag tyckte att konceptet var så... Sjukt bra. Tjejer som inte tog någon skit. Tjejer som var kaxiga, självständiga och gjorde precis hur fan de ville trots att folk irriterade sig på dem. I synnerhet Geri Halliwell, Ginger Spice.
Faktum är att jag tror att Spice Girls var oerhört viktiga för en hel del tjejer. För min del innebar deras "girl power" helt enkelt att inte låta grabbarna sätta sig på mig. Att inte vara tyst för att tjejer enligt the old school ska synas men inte höras. Att jag också räknades, och gjorde jag inte det var det upp till mig själv att se till att jag gjorde det. Att det bara var jag som kunde ta ansvar för mig och mitt liv eftersom ingen annan skulle göra det åt mig.
Så, avslutningsvis var Spice Girls verkligen något revolutionärt och jag har helt tappat bloggtråden för att inte tala om sugen för att göra något alls ikväll. Jag ska firra middag, parkera mig framför Idol och helt enkelt bara vara ifred ikväll.
Bye bye, world.
Spice Girls, minsann... Året var 1996 och jag gick i sjuan, alltså första året på högstadiet, när "Wannabe" släpptes och jag vet att jag tyckte att konceptet var så... Sjukt bra. Tjejer som inte tog någon skit. Tjejer som var kaxiga, självständiga och gjorde precis hur fan de ville trots att folk irriterade sig på dem. I synnerhet Geri Halliwell, Ginger Spice.
Faktum är att jag tror att Spice Girls var oerhört viktiga för en hel del tjejer. För min del innebar deras "girl power" helt enkelt att inte låta grabbarna sätta sig på mig. Att inte vara tyst för att tjejer enligt the old school ska synas men inte höras. Att jag också räknades, och gjorde jag inte det var det upp till mig själv att se till att jag gjorde det. Att det bara var jag som kunde ta ansvar för mig och mitt liv eftersom ingen annan skulle göra det åt mig.
Så, avslutningsvis var Spice Girls verkligen något revolutionärt och jag har helt tappat bloggtråden för att inte tala om sugen för att göra något alls ikväll. Jag ska firra middag, parkera mig framför Idol och helt enkelt bara vara ifred ikväll.
Bye bye, world.
Läsvärd erotik...
Jag vet inte riktigt hur jag hamnade där, men jag är ju som jag är... På Bokus finns en lista över böcker vilka jag gärna kan tänka mig i julklapp, födelsedagspresent eller bara av ren välmening. (Undantaget "Historien om O". Been there, done that...) Den enda bok jag rent spontant kan säga att "Nej, den tänker jag INTE läsa!" är "Sagor från den mörka sidan" av Beatrice Lindéh (kan man fixa ett häftigare efternamn med hjälp av extra bokstäver, apostrofer osv. så gör man det...) då jag av någon anledning utvecklat en slags aversion gentemot henne. Troligen sedan den gång hon ställde upp i "Outsiders" och bara var... Enligt mig... Pinsam.
Jag menar, 24/7 i all sin ära, men att någon bestämmer huruvida jag dricker juice eller mjölk till frukost... Alltså, det gör mig inte kåt. Det tänder mig inte. Så återkommer man osökt till den ständiga frågan - vilken inte går att besvara: FINNS det ens något sådant som 24/7-relationer eller är det bara ett påhitt av de människor vilka har "Historien om O" som sin BDSM-bibel? Handlar inte allt i slutändan om kompromisser, utbyte intellektuellt såväl som fysiskt, och att kunna dela en vardag? Jag vet att jag, som halvdan motståndare till 24/7-konceptet, drar det hela litet långt, men tanken på att någon skulle kommendera ut mig iförd kortkort, stilettklackar och latextopp i snöstorm och iskyla bara för att vi "leker 24/7"... Haha, ja, det känns ganska... Befängt, är ordet.
Men, litet kuriosa: Jag surfar in på Wikipedia för att söka efter den rent konkreta förklaringen till 24/7...
(Vilken enligt Whipipedia på Darkside är följande: "Beteckning på bdsm-förhållande som förutsätter att åtminstone någon del (oftast en maktförskjutning) är ständig, till skillnad från äger rum vid enskilda tillfällen (t.ex. sessioner eller liknande). Innefattar oftast TPE och kan ibland användas mer eller mindre synonymt med detta. TPE = Engelskt uttryck. "Total Power Exchange". Innebär att en person överlämnar hela sin beslutanderätt över allting till en annan.")
...där jag inte får några träffar och söker därför på BDSM varefter jag får upp följande intressanta länk, om "Historiska SM/fetisch-personer". Så jag inser igen att ja... Människor som tänker och bejakar sitt intellekt och sin sexualitet kliver oftare utanför normerna än alla de som bara nöjer sig utan att ifrågasätta.
Mycket BDSM blev det idag, och herrejösses, kvällen har inte ens börjat än! Nu ska jag kurera huvudvärken och sedan såsmåningom bege mig ut i skogen med gode Herrn och bada bastu. På ett intellektuellt bejakande vis. Som alltid.
Jag menar, 24/7 i all sin ära, men att någon bestämmer huruvida jag dricker juice eller mjölk till frukost... Alltså, det gör mig inte kåt. Det tänder mig inte. Så återkommer man osökt till den ständiga frågan - vilken inte går att besvara: FINNS det ens något sådant som 24/7-relationer eller är det bara ett påhitt av de människor vilka har "Historien om O" som sin BDSM-bibel? Handlar inte allt i slutändan om kompromisser, utbyte intellektuellt såväl som fysiskt, och att kunna dela en vardag? Jag vet att jag, som halvdan motståndare till 24/7-konceptet, drar det hela litet långt, men tanken på att någon skulle kommendera ut mig iförd kortkort, stilettklackar och latextopp i snöstorm och iskyla bara för att vi "leker 24/7"... Haha, ja, det känns ganska... Befängt, är ordet.
Men, litet kuriosa: Jag surfar in på Wikipedia för att söka efter den rent konkreta förklaringen till 24/7...
(Vilken enligt Whipipedia på Darkside är följande: "Beteckning på bdsm-förhållande som förutsätter att åtminstone någon del (oftast en maktförskjutning) är ständig, till skillnad från äger rum vid enskilda tillfällen (t.ex. sessioner eller liknande). Innefattar oftast TPE och kan ibland användas mer eller mindre synonymt med detta. TPE = Engelskt uttryck. "Total Power Exchange". Innebär att en person överlämnar hela sin beslutanderätt över allting till en annan.")
...där jag inte får några träffar och söker därför på BDSM varefter jag får upp följande intressanta länk, om "Historiska SM/fetisch-personer". Så jag inser igen att ja... Människor som tänker och bejakar sitt intellekt och sin sexualitet kliver oftare utanför normerna än alla de som bara nöjer sig utan att ifrågasätta.
Mycket BDSM blev det idag, och herrejösses, kvällen har inte ens börjat än! Nu ska jag kurera huvudvärken och sedan såsmåningom bege mig ut i skogen med gode Herrn och bada bastu. På ett intellektuellt bejakande vis. Som alltid.
Ett långt inlägg om porr och BDSM...
...skulle jag kunna skriva, men faktum är att det uppenbarligen redan skrivits ett sådant blogginlägg idag.
Jag nöjer mig helt sonika med att kopiera slutklämmen av det, eftersom det var så ypperligt briljant skrivet och formulerat.
"Ett sista citat jag bara måste få kommentera... "I kinky sex kan man leka mer och reglerna är inte så fastlåsta." Ursäkta språket men vet kärringen vad hon talar om? Inte så fastlåsta regler? Kinky sex utan regler är som en brandkår utan brandbilar, förr eller senare går det riktigt illa! Iofs så kanske kinky sex är mindre låst vid konventionella regler gällande "vanligt" sex men utan överenskommelse och samförstånd om många saker kan resultatet faktiskt bli fatalt."
Oavsett hur man väljer att knulla, på vaniljvis, BDSM-varianter, gaygrejer eller hur man nu ser det kan man för det första inte mena att allt har sitt ursprung i porren. Visst influerar pornografin, men detsamma gör (amerikansk) film, tjejtidningar, diskussionerna i fikarummet eller bland pubertala snorungar i pojkrummet. Det absolut viktigaste är att all form av sex borde anamma BDSM-falangens gyllene bokstavskombination, SSC - Safe, sane & consensual. Sunt förnuft, med andra ord. Så enkelt var det och nu måste jag panikläsa ett häfte om radio. Intressant, intressant. Typ.
Jag nöjer mig helt sonika med att kopiera slutklämmen av det, eftersom det var så ypperligt briljant skrivet och formulerat.
"Ett sista citat jag bara måste få kommentera... "I kinky sex kan man leka mer och reglerna är inte så fastlåsta." Ursäkta språket men vet kärringen vad hon talar om? Inte så fastlåsta regler? Kinky sex utan regler är som en brandkår utan brandbilar, förr eller senare går det riktigt illa! Iofs så kanske kinky sex är mindre låst vid konventionella regler gällande "vanligt" sex men utan överenskommelse och samförstånd om många saker kan resultatet faktiskt bli fatalt."
Oavsett hur man väljer att knulla, på vaniljvis, BDSM-varianter, gaygrejer eller hur man nu ser det kan man för det första inte mena att allt har sitt ursprung i porren. Visst influerar pornografin, men detsamma gör (amerikansk) film, tjejtidningar, diskussionerna i fikarummet eller bland pubertala snorungar i pojkrummet. Det absolut viktigaste är att all form av sex borde anamma BDSM-falangens gyllene bokstavskombination, SSC - Safe, sane & consensual. Sunt förnuft, med andra ord. Så enkelt var det och nu måste jag panikläsa ett häfte om radio. Intressant, intressant. Typ.
Snorförkyld...
Om det vore möjligt hade jag gärna varit litet mer förkyld. Går det att ordna? Nehepp, inte det, hur kan det komma sig?
JAG ÄR TAMEJFAN REDAN SNORIG SÅ INIHELVETE OCH ATT BÖRJA EN NY KURS IDAG KÄNNS INTE BRA: ALLA BORDE VÄNTA PÅ ATT JAG SKA VARA I TOPPFORM!
Nu ska jag snora mig bort mot skolan.
Varför har jag varit mer eller mindre förkyld i snart två månader?! Det är fan inte normalt...
JAG ÄR TAMEJFAN REDAN SNORIG SÅ INIHELVETE OCH ATT BÖRJA EN NY KURS IDAG KÄNNS INTE BRA: ALLA BORDE VÄNTA PÅ ATT JAG SKA VARA I TOPPFORM!
Nu ska jag snora mig bort mot skolan.
Varför har jag varit mer eller mindre förkyld i snart två månader?! Det är fan inte normalt...
Ärrad för livet...
Läser - återigen i Aftonbladet - om sjuttonårige Niklas som tatuerat in en drake på ryggen och nu ångrar sig. Hans mamma är upprörd över det faktum att tatueraren inte frågade om leg, och menar dessutom att om hennes son tänkt efter en gång till hade han nog aldrig tatuerat sig.
För det första: Det är inte olagligt att tatuera en sjuttonåring.
För det andra: JA, folk vill tjäna pengar, wake up and smell the coffee.
Och, för det tredje: Niklas FÖRSTÅR och FÖRSTOD att han gjorde fel, att han skulle göra mamma besviken. Annars hade ungen inte dolt den i en månad.
Jag är absolut inte mot ett förbud vad gäller att tatuera folk under arton, men jag kan inte heller begripa vad en sjuttonåring, eller för den delen en tjugoåring, ska ha för nytta av en tatuering. Menar, när jag var sjutton... *skrattar* När jag var tjugo... *skrattar än mer* När jag är tjugofyra... *brutalskratt* Vad jag vill komma till är att man alltid, alltid överskattar sig själv, sin mognadsgrad och sitt förnuft eller intellekt.
Men, ponera nu att man verkligen vill skaffa sig en tatuering. Att göra det som en impulsgrej låter relativt... Idiotiskt, oavsett ålder. I synnerhet om den lilla impulsgrejen är något som för all framtid kommer att täcka ens rygg, ben, armar, hals eller bröst. Visst, en fjäril på höften och ingen lider väl av det.
Jag tycker att Nicklas mamma borde skära ner på månadspengen till sin son. Att en sjuttonåring som en "impulsgrej" kan göra som Nicklas gjorde och slänga ut 2500 kronor på en tatuering indikerar tydligt att Nicklas för det första saknar förnuft nog för att hantera pengar, och för det andra att han är för omogen för att ta ansvar för sitt eget liv.
Nej, det är varken synd om Nicklas eller om hans mor. Det är mest av allt synd om tatueraren ifråga som plötsligt måste stå till svars inför en skitunge med skamkänslor och ångest.
Update: Det här är för övrigt JÄVLIGT lustigt. Apropå sjuttonårige Nicklas. Hans egna åsikter alltså.
(Nu kanske mitt eget resonemang faller, men what the heck. Jag står för det ändå.)
För det första: Det är inte olagligt att tatuera en sjuttonåring.
För det andra: JA, folk vill tjäna pengar, wake up and smell the coffee.
Och, för det tredje: Niklas FÖRSTÅR och FÖRSTOD att han gjorde fel, att han skulle göra mamma besviken. Annars hade ungen inte dolt den i en månad.
Jag är absolut inte mot ett förbud vad gäller att tatuera folk under arton, men jag kan inte heller begripa vad en sjuttonåring, eller för den delen en tjugoåring, ska ha för nytta av en tatuering. Menar, när jag var sjutton... *skrattar* När jag var tjugo... *skrattar än mer* När jag är tjugofyra... *brutalskratt* Vad jag vill komma till är att man alltid, alltid överskattar sig själv, sin mognadsgrad och sitt förnuft eller intellekt.
Men, ponera nu att man verkligen vill skaffa sig en tatuering. Att göra det som en impulsgrej låter relativt... Idiotiskt, oavsett ålder. I synnerhet om den lilla impulsgrejen är något som för all framtid kommer att täcka ens rygg, ben, armar, hals eller bröst. Visst, en fjäril på höften och ingen lider väl av det.
Jag tycker att Nicklas mamma borde skära ner på månadspengen till sin son. Att en sjuttonåring som en "impulsgrej" kan göra som Nicklas gjorde och slänga ut 2500 kronor på en tatuering indikerar tydligt att Nicklas för det första saknar förnuft nog för att hantera pengar, och för det andra att han är för omogen för att ta ansvar för sitt eget liv.
Nej, det är varken synd om Nicklas eller om hans mor. Det är mest av allt synd om tatueraren ifråga som plötsligt måste stå till svars inför en skitunge med skamkänslor och ångest.
Update: Det här är för övrigt JÄVLIGT lustigt. Apropå sjuttonårige Nicklas. Hans egna åsikter alltså.
(Nu kanske mitt eget resonemang faller, men what the heck. Jag står för det ändå.)
Ett par, tre frågor på ett stycke lista...
Och frågorna kommer från Bella...
Hur många nycklar finns det på din nyckelknippa? Hmm... Sex stycken just nu.
Vilken svordom använder du mest? Fan, helvete, jävlar. Tror jag.
Äger du en iPod? Nix.
Vilken tid är din väckarklocka inställd på? Halv åtta om jag ska till skolan.
Hur många resväskor äger du? En eller två.
Använder du flip-flops även när det är kallt ute? Vaddå, kallt som i snö och minusgrader eller kallt som i bara femton, tjugu plusgrader?
Var köper du dina matvaror ifrån? Kvantum.
Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden? Hellre ta bilden. Jag fastnar ALDRIG på bild!
Vilken var den senaste filmen du såg? Hmm... Försökte se "Cocoon" i helgen.
Har några av dina vänner barn? Japp.
Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa? Jag skulle betala av lånet på bilen och sedan resa. Med min nya bärbara baby som sällskap, givetvis.
Har någon någonsin kallat dig lat? Lat är mitt andranamn.
Tar du någonsin medicin för att hjälpa dig somna snabbare? Zopiklon rocks!
Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu? Jag äger ingen CD-spelare såvida man inte snackar om den i bilen då... Lyssnar bara på mp3.
Föredrar du vanlig eller chokladmjölk? Beror på situation.
Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan? Oh yes.
När var senast någon stötte på dig? Jag tror att Magnus gör det hela tiden...
Vad åt du till middag? Kycklinggryta.
Använder du huvtröjor? Ibland.
Kan du vissla? Of course.
Har du någonsin deltagit i en demonstration? Nej, jag är för cynisk.
Vem var den sista som ringde dig? Magnus.
Vilken är din favoritåkattraktion på ett nöjesfält? Jag hatar karuseller så typ spökhuset är vad jag sysslar med när jag är på typ Gröna Lund.
Vilket riktnummer befinner du dig i? 0911.
Tittade du på tecknat när du var liten? Duck Tales, eller rättare sagt Disney öht medan det fortfarande var tecknat.
Hur stort är ditt närmaste köpcentrum? Knappt som en våning på Kupolen. Sucker.
Hur många syskon har du? Fem halva men bara tre jag verkligen ser som syskon.
Är du blyg inför det motsatta könet? Öh, nej.
Vilken film kan du alla replikerna till? Shrek.
Äger du några band-t-shirts? Icke...
När flög du senast? I augusti eller september.
Hur många stolar står kring ditt köksbord? Fyra, såvida jag inte burit bort någon.
Läser du för skojs skull? Givetvis. Det är därför jag är så snuskigt smart.
Pratar du några andra språk? Engelska, och så kan jag litet franska.
Diskar du din egen disk? Oh yes. Mamma bor trots allt drygt 80 mil bort.
Har du gråtit offentligt? Så klart.
Har du en stationär dator eller en laptop? Stationär men jobbar mot en laptop också.
Vilka gör du, önskningar eller planer? Måste man inte ha både- och?
Försöker du alltid lära dig nya saker? Inte alltid, men oftast. Det är en del av den snuskiga smartheten.
Vill du ha piercingar eller tatueringar? Har en piercing och det räcker. Jag börjar bli för gammal.
Tycker du att killen borde bjuda på första dejten? Dejt är ett påhitt för att haussa upp relationer.
Kan du kasta macka? Man ska inte kasta mat!
Har du någonsin varit på Jamaica? Inte än. Någon gång kanske.
Vad har du med dig in på bion? Sällskap, tuggummi, snus och obscent mycket popcorn.
Vem var din favoritlärare? Pirven från högstadiet.
Har du någonsin dejtat någon av en annan ras? Ras? Haha! Vilket århundrade lever vi i?!
Vad har du för väder? Halvsoligt och kallt ser det ut som.
Skulle du någonsin dejta någon med väldigt mycket tatueringar? Spontant? Nej, men blir man kär så blir man.
Har du en blogg? Nej, men eftersom jag äger Internet kan jag posta det här i vilken blogg jag vill.
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet? Under den korta tid jag gick på gymnasiet? Samhälle och svenska.
Gillar du att flyga i flygplan? Yes, då vet man att man är på väg!
Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner? Humor, intelligens, lyhördhet, kontrastrikedom, ska jag skriva en uppsats?
Har du någonsin blivit attraherad av någon oattraktiv? Va? Oattraktiv för mig eller för dig?
Har du någonsin ätit något oätbart? Vaddå, typ som presentpapper, batterier eller liknande? Nej, i så fall.
När sov du senast på golvet? Varför skulle jag sova på golvet när det finns sängar?!
Vilken är din favoritdrink? Hmm... G&T gillar jag. Men sådant beror på humör.
Gillar du din boendesituation? Inte egentligen, men är man student och nybliven icke-singel finns inte många alternativ...
Vilken karaktär från en film påminner mest om dig själv? Det där borde någon annan svara på egentligen, men rent spontant tycker jag att jag kan känna igen mig litet i Scarlett Johanssons karaktär "Charlotte" från "Lost in translation". (Vilken för övrigt är en av tidernas all time high vad gäller film. Åh, den måste jag se. A.s.a.p, till och med...)
Hur många nycklar finns det på din nyckelknippa? Hmm... Sex stycken just nu.
Vilken svordom använder du mest? Fan, helvete, jävlar. Tror jag.
Äger du en iPod? Nix.
Vilken tid är din väckarklocka inställd på? Halv åtta om jag ska till skolan.
Hur många resväskor äger du? En eller två.
Använder du flip-flops även när det är kallt ute? Vaddå, kallt som i snö och minusgrader eller kallt som i bara femton, tjugu plusgrader?
Var köper du dina matvaror ifrån? Kvantum.
Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden? Hellre ta bilden. Jag fastnar ALDRIG på bild!
Vilken var den senaste filmen du såg? Hmm... Försökte se "Cocoon" i helgen.
Har några av dina vänner barn? Japp.
Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa? Jag skulle betala av lånet på bilen och sedan resa. Med min nya bärbara baby som sällskap, givetvis.
Har någon någonsin kallat dig lat? Lat är mitt andranamn.
Tar du någonsin medicin för att hjälpa dig somna snabbare? Zopiklon rocks!
Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu? Jag äger ingen CD-spelare såvida man inte snackar om den i bilen då... Lyssnar bara på mp3.
Föredrar du vanlig eller chokladmjölk? Beror på situation.
Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan? Oh yes.
När var senast någon stötte på dig? Jag tror att Magnus gör det hela tiden...
Vad åt du till middag? Kycklinggryta.
Använder du huvtröjor? Ibland.
Kan du vissla? Of course.
Har du någonsin deltagit i en demonstration? Nej, jag är för cynisk.
Vem var den sista som ringde dig? Magnus.
Vilken är din favoritåkattraktion på ett nöjesfält? Jag hatar karuseller så typ spökhuset är vad jag sysslar med när jag är på typ Gröna Lund.
Vilket riktnummer befinner du dig i? 0911.
Tittade du på tecknat när du var liten? Duck Tales, eller rättare sagt Disney öht medan det fortfarande var tecknat.
Hur stort är ditt närmaste köpcentrum? Knappt som en våning på Kupolen. Sucker.
Hur många syskon har du? Fem halva men bara tre jag verkligen ser som syskon.
Är du blyg inför det motsatta könet? Öh, nej.
Vilken film kan du alla replikerna till? Shrek.
Äger du några band-t-shirts? Icke...
När flög du senast? I augusti eller september.
Hur många stolar står kring ditt köksbord? Fyra, såvida jag inte burit bort någon.
Läser du för skojs skull? Givetvis. Det är därför jag är så snuskigt smart.
Pratar du några andra språk? Engelska, och så kan jag litet franska.
Diskar du din egen disk? Oh yes. Mamma bor trots allt drygt 80 mil bort.
Har du gråtit offentligt? Så klart.
Har du en stationär dator eller en laptop? Stationär men jobbar mot en laptop också.
Vilka gör du, önskningar eller planer? Måste man inte ha både- och?
Försöker du alltid lära dig nya saker? Inte alltid, men oftast. Det är en del av den snuskiga smartheten.
Vill du ha piercingar eller tatueringar? Har en piercing och det räcker. Jag börjar bli för gammal.
Tycker du att killen borde bjuda på första dejten? Dejt är ett påhitt för att haussa upp relationer.
Kan du kasta macka? Man ska inte kasta mat!
Har du någonsin varit på Jamaica? Inte än. Någon gång kanske.
Vad har du med dig in på bion? Sällskap, tuggummi, snus och obscent mycket popcorn.
Vem var din favoritlärare? Pirven från högstadiet.
Har du någonsin dejtat någon av en annan ras? Ras? Haha! Vilket århundrade lever vi i?!
Vad har du för väder? Halvsoligt och kallt ser det ut som.
Skulle du någonsin dejta någon med väldigt mycket tatueringar? Spontant? Nej, men blir man kär så blir man.
Har du en blogg? Nej, men eftersom jag äger Internet kan jag posta det här i vilken blogg jag vill.
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet? Under den korta tid jag gick på gymnasiet? Samhälle och svenska.
Gillar du att flyga i flygplan? Yes, då vet man att man är på väg!
Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner? Humor, intelligens, lyhördhet, kontrastrikedom, ska jag skriva en uppsats?
Har du någonsin blivit attraherad av någon oattraktiv? Va? Oattraktiv för mig eller för dig?
Har du någonsin ätit något oätbart? Vaddå, typ som presentpapper, batterier eller liknande? Nej, i så fall.
När sov du senast på golvet? Varför skulle jag sova på golvet när det finns sängar?!
Vilken är din favoritdrink? Hmm... G&T gillar jag. Men sådant beror på humör.
Gillar du din boendesituation? Inte egentligen, men är man student och nybliven icke-singel finns inte många alternativ...
Vilken karaktär från en film påminner mest om dig själv? Det där borde någon annan svara på egentligen, men rent spontant tycker jag att jag kan känna igen mig litet i Scarlett Johanssons karaktär "Charlotte" från "Lost in translation". (Vilken för övrigt är en av tidernas all time high vad gäller film. Åh, den måste jag se. A.s.a.p, till och med...)
Fejkade orgasmer = för att befästa det manliga egot?
Jag slösurfar - i vanlig ordning på Aftonbladet - och hittar följande länk, om Susanna Alakoski som nu släpper en bok om fejokorgasmer. Scrollar man ner till slutet på artikeln ser man två länkar, och naturligtvis klickar jag och läser. Den ena heter "Därför fejkar hon i sängen" och behandlar en undersökning i vilken fyrtiotvå procent av de tillfrågade kvinnorna mellan 18 och 35 påstår sig ha fejkat en orgasm. Trettio procent av dessa gör det av ren och skär tristess, för att de inte vill pippa längre. Jag har själv stött på tjejer vilka konstant fejkar, år ut och år in, eftersom de inte vill ge sin partner dålig självkänsla, alltså helt enkelt för att inte kränka hans kapacitet som älskare. Snacka om att gräva sin egen grav. Och snacka om att aldrig få utlopp för sin egen kåthet och sexualitet.
Men visst, jag har stött på killar som absolut tvärvägrar att tillfredsställa sin tjej på det sätt hon tycker är skönt. "My way or the highway" är resonemanget hos dessa killar, och allt annat är fult, äckligt och "så gör man inte". Upplysningsvis: Det är mycket man inte gör, vilket leder mig rakt in på den andra länken med rubriken "Sluta tänk, kvinnor - då får ni orgasm!".
Det finns - som sagt - hur mycket som helst man inte gör. I synnerhet inte om man är en fin flicka eller mammas gosse. Och jag tror mig förstå att det är den där mentala spärren som sätter gränsen för ens sexuella upplevelser. I artikeln står det helt enkelt att en man kan få en orgasm oavsett om de tänker under tiden, medan en kvinna har betydligt svårare att komma då tankeverksamheten sätter igång.
Det där med den kvinnliga orgasmen - eller försakandet av den - tror jag i mångt och mycket handlar om att vi tjejer sedan nästintill barnsben blivit indoktrinerade att det är mannens njutning och orgasm som går före vår. Duger vi tjejer inte i sängen är vi lätta att kasta bort, trots allt finns det fler fittor att dra över. Slå upp en Cosmopolitan, VeckoRevyn eller Frida (finns den kvar?) och läs om "122 sätt att tillfredsställa din kille" eller "Så får du höstsexet på topp". Artiklar i vilka det ytterst sällan fokuseras på den kvinnliga orgasmen. Såvida det inte handlar om att vi tjejer indirekt ska vara tacksamma över att vår partner faktiskt ställer upp och försöker tillfredsställa oss.
Tacka fan då för att tjejer blir uppriktigt förvånade och kanske till och med obekväma då det kommer en kille som genuint vill tillfredsställa henne. En kille som kanske inte fokuserar lika mycket på sin egen orgasm. Tilt i hjärnan, liksom. Det är ju inte så det ska vara, inte så vi lärt oss.
Jag tror att det kan vara en bidragande orsak till att tjejer fejkar: De klarar helt enkelt inte av att en kille anstränger sig för att göra det tillräckligt skönt för henne, och då måste de komma precis omedelbums för att inte utsätta denne stackars grabb för den ansträngning det är att få henne att komma. Varefter dessa tjejer direkt tar kuken i munnen och gladeligen suger i en kvart eftersom det trots allt är hans orgasm och inte hennes som räknas.
Så tror jag att det är.
Men visst, jag har stött på killar som absolut tvärvägrar att tillfredsställa sin tjej på det sätt hon tycker är skönt. "My way or the highway" är resonemanget hos dessa killar, och allt annat är fult, äckligt och "så gör man inte". Upplysningsvis: Det är mycket man inte gör, vilket leder mig rakt in på den andra länken med rubriken "Sluta tänk, kvinnor - då får ni orgasm!".
Det finns - som sagt - hur mycket som helst man inte gör. I synnerhet inte om man är en fin flicka eller mammas gosse. Och jag tror mig förstå att det är den där mentala spärren som sätter gränsen för ens sexuella upplevelser. I artikeln står det helt enkelt att en man kan få en orgasm oavsett om de tänker under tiden, medan en kvinna har betydligt svårare att komma då tankeverksamheten sätter igång.
Det där med den kvinnliga orgasmen - eller försakandet av den - tror jag i mångt och mycket handlar om att vi tjejer sedan nästintill barnsben blivit indoktrinerade att det är mannens njutning och orgasm som går före vår. Duger vi tjejer inte i sängen är vi lätta att kasta bort, trots allt finns det fler fittor att dra över. Slå upp en Cosmopolitan, VeckoRevyn eller Frida (finns den kvar?) och läs om "122 sätt att tillfredsställa din kille" eller "Så får du höstsexet på topp". Artiklar i vilka det ytterst sällan fokuseras på den kvinnliga orgasmen. Såvida det inte handlar om att vi tjejer indirekt ska vara tacksamma över att vår partner faktiskt ställer upp och försöker tillfredsställa oss.
Tacka fan då för att tjejer blir uppriktigt förvånade och kanske till och med obekväma då det kommer en kille som genuint vill tillfredsställa henne. En kille som kanske inte fokuserar lika mycket på sin egen orgasm. Tilt i hjärnan, liksom. Det är ju inte så det ska vara, inte så vi lärt oss.
Jag tror att det kan vara en bidragande orsak till att tjejer fejkar: De klarar helt enkelt inte av att en kille anstränger sig för att göra det tillräckligt skönt för henne, och då måste de komma precis omedelbums för att inte utsätta denne stackars grabb för den ansträngning det är att få henne att komma. Varefter dessa tjejer direkt tar kuken i munnen och gladeligen suger i en kvart eftersom det trots allt är hans orgasm och inte hennes som räknas.
Så tror jag att det är.
Uppdatering: Lunchdags!
Om mn kliver upp tidigt betyder det att lunchen inmundigas tidigt. Således är det lunchdags och nej, jag har inte bäddat sängen men däremot tagit hand om disken. Och nej, jag tänker inte bädda sängen heller. Så enkelt var det med det. Jag tror att det är ohygieniskt att bädda sängen, så om min bättre hälft vill ha sängen bäddad får han göra det själv. Amen.
Fyra avsnitt Grey's senare och jag har betat av alla som finns att tillgå. Det enda stora jag har att säga är följande: Meredith, snäpp upp dig, och Alex, for fuck's sake, vad pysslar du med? Om man får vara sådan utan att gå in på spoilers eftersom mina classmates ännu inte använder sig av Pirate Bay. Jag blir bara så... Åh!
Etermiddagen blir inte Desperate Housewives utan hem, duscha, läsa radio och sedan hämta Alex på Kallax. Jag hoppas verkligen att det är hyfsat torrt på E4:an eftersom mina vindrutetorkare är under all kritik. Önsketänkande, förmodar jag, men what the heck.
Och inte nog med att jag käkat glass i sängen: Nu lunchar jag framför datorn också. Shame on me. Big time shame on me. Verkligen. Mitt forna singelliv gör sig ständigt påmint...
(Och jag är samtidigt glad att det finns någon som tuktar mig ur det, även om denna någon verkligen borde köpa ett nytt tangentbord eftersom man typ måste BANKA ner spacetangenten. Inte alltid men tillräckligt ofta för att irritera...)
Fyra avsnitt Grey's senare och jag har betat av alla som finns att tillgå. Det enda stora jag har att säga är följande: Meredith, snäpp upp dig, och Alex, for fuck's sake, vad pysslar du med? Om man får vara sådan utan att gå in på spoilers eftersom mina classmates ännu inte använder sig av Pirate Bay. Jag blir bara så... Åh!
Etermiddagen blir inte Desperate Housewives utan hem, duscha, läsa radio och sedan hämta Alex på Kallax. Jag hoppas verkligen att det är hyfsat torrt på E4:an eftersom mina vindrutetorkare är under all kritik. Önsketänkande, förmodar jag, men what the heck.
Och inte nog med att jag käkat glass i sängen: Nu lunchar jag framför datorn också. Shame on me. Big time shame on me. Verkligen. Mitt forna singelliv gör sig ständigt påmint...
(Och jag är samtidigt glad att det finns någon som tuktar mig ur det, även om denna någon verkligen borde köpa ett nytt tangentbord eftersom man typ måste BANKA ner spacetangenten. Inte alltid men tillräckligt ofta för att irritera...)
Pitelivet i ett nötskal...
Imorgon är det dags igen. Skoldags. Radiojournalistik på tapeten och den del av kurslitteraturen som ligger på DVD kan jag inte köra på min dator vilket jag tycker är übercrap med tanke på att året är 2007 och inte alla är lika coola som jag.
Idag, däremot, ska jag... Inte göra ett skit. Framåt kvällningen, visst, kurslitteratur, men fram till dess har jag bestämt parkeringsplats i Magnus säng för att glo på all Grey's jag missat de senaste veckorna. All by myself: Jag och kuddarna. *moahahaha*
Och så kom jag precis på att jag faktiskt inte sett ett enda Desperate Housewives-avsnitt på fjärde säsongen. Dags att åtgärda det problemet. Klockan är trots allt inte ens åtta, så jag har gott om tid. Dryga åtta timmar TV-tittande känns helt rätt idag.
I övrigt är det kallt som fan, både ute och inne. Sängen är helt rätt. Verkligen helt rätt, och jag är för övrigt SÅ tacksam över att karln min köpte mig en kupévärmare när vi var i Dalarna. Det kan bli hur gött som helst.
Nåja. Bedtime nu. Big time bedtime. Typ.
Idag, däremot, ska jag... Inte göra ett skit. Framåt kvällningen, visst, kurslitteratur, men fram till dess har jag bestämt parkeringsplats i Magnus säng för att glo på all Grey's jag missat de senaste veckorna. All by myself: Jag och kuddarna. *moahahaha*
Och så kom jag precis på att jag faktiskt inte sett ett enda Desperate Housewives-avsnitt på fjärde säsongen. Dags att åtgärda det problemet. Klockan är trots allt inte ens åtta, så jag har gott om tid. Dryga åtta timmar TV-tittande känns helt rätt idag.
I övrigt är det kallt som fan, både ute och inne. Sängen är helt rätt. Verkligen helt rätt, och jag är för övrigt SÅ tacksam över att karln min köpte mig en kupévärmare när vi var i Dalarna. Det kan bli hur gött som helst.
Nåja. Bedtime nu. Big time bedtime. Typ.
Lägesrapport...
När jag märkte att vi var norröver-norröver kändes det plötsligt helt okej att åka hem till Piteå igen. Kanske var det när jag vaknade straxt utanför Övik med jordens wow-känsla i magen och Magnus stannade på Statoil för att köpa piggna på dig-kaffe åt mig. Sweet.
Jag har hur som haft det toppenbra; jobbat, träffat folk, familj och varit i stugan med mannen i mitt liv. Kan det bli bättre?
Nu har jag visat att jag är vid liv, i alla fall.
Dags att ta tag i en del saker för dagen nu.
Later.
Om förkortningar i artiklar...
Ni som tentade med mig förstår vad jag menar när jag säger att jag stör mig något så infernaliskt på den här artikeln.
Jag ska hem nu. Really really åka hem. Det blir sweet. Grejen är bara att Gagnef ligger typ tio timmar bort, och inte två. Det kommer med andra ord att bli en ruggigt lång dag.
Tjipp och ciao!
Jag ska hem nu. Really really åka hem. Det blir sweet. Grejen är bara att Gagnef ligger typ tio timmar bort, och inte två. Det kommer med andra ord att bli en ruggigt lång dag.
Tjipp och ciao!
