Några dagars respit innan nästa kursstarter och sommarjobbet är fixat vilket är så skönt, så skönt. Åtminstone EN sak att inte bekymra mig för vad gäller livet... I övrigt stabilt men ändå inte. Himla mycket på gång nu men jag åker med, ömsom skrattande ömsom gråtande men så är livet. Flytt nästa vecka = kanonskönt. Jag ska införskaffa en duschdraperistång imorgon. Och kanske åka skoter om tiden finns. Och vädret. Fåordig, jag vet, men det är för mycket som händer för att jag ska blogga om det. Någon gång, kanske, men inte idag, inte nu.

Man lär sig saker hela tiden och min nyvunna kunskap är hur himla lätt det är att tro sig veta. Det börjar när man är liten: "Jag ska aldrig bli lika tråkig som vuxna, jag ska alltid vara barn och leka sådetså!" Hmmpf! Hur gick det då?

Plötsligt ÄR man en av de där tråkiga vuxna som blir dragen i armen av andras leksugna kids och man känner mest av allt för att sopa ungen tvärs över golvet, ta ytterligare en mun vin och vänd till värdinnan småle och säga "Vad sade du, darling?"

Därefter kommer puberteten under vilken man dyrt och heligt lovar sig själv och hela världen att man aldrig, aldrig ska bli som sin egen mamma eller pappa eftersom de är JORDENS FJANTAR och FATTAR INGENTING. Så kommer man förbi pubertetssvallningarna och inser att... Pja, mamma var faktiskt ganska vettig, åtminstone i det mesta.

Sedan kommer det som förmodas vara det sista förstadiet till vuxenlivet - ungefär där jag befinner mig en tid till - och av någon anledning förvandlas man till en renodlad besserwisser som minsann vet allt. Även om man inte har den blekaste aning om vad man pratar så vet man allt ändå.

Och det är här jag har lärt mig något säkerligen jättestort: Det är SÅ lätt att snacka, SÅ lätt att veta, men när man väl står där med vattenöverfyllda gummistövlar efter att ha tagit en långpromenad över myren inser man att... Man faktiskt inte visste någonting och att det inte är det enklaste att dra av en stövel som kippat fast. Jag börjer mig ödmjukt och inväntar Den Högre Intelligensen och Vuxenlivets Visdom.

Snabbresumé av påsken så: Mat, schysst påskägg, skoter och snöskottning. Och litet däremellan. Jag ska tjata på Magnus och se till att införskaffa en PS2:a och "Guitar Hero". Idag är det för övrigt dags att dra igång träningen igen. Tro mig, det är fucking välbehövligt.

Måste lägga upp vår examinationsuppgift från förra veckan, en TV-sändning. Observera att alla inslag som är blurriga inte är VÅRT fel utan ett resultat av det ofantliga teknikstrul som var precis hela förra veckan!

Idag ska jag göra något jag aldrig tidigare gjort. Jag ska låta en av mina klasskamrater verka som gästkrönikör i mig blogg. Krönikan handlar om gårdagens föreläsning med Tom Alandh - Kungen - och jag var inte en av de fyra som stannade till slutet: Tom Alandh var en orgie i självbelåtenhet och faktiskt riktigt ogivande och trist. Men hur som: Håll till godo med Amandas krönika!


När kungen kom till staden.

När kungen kommer till staden ska folket rulla ut den röda mattan och välkomna honom på ett ytterst nobelt sätt. Man ska buga vid hans fötter, tilltala honom ers Majestät och hylla honom som om han vore Gud.

Något som samtliga studenter vid tisdagens föreläsning på Musikhögskolan helt hade missat.

Kung Tom Alandh hade rest hela vägen från Stockholm för att berätta om dokumentärfilmning för journaliststudenterna.

Vilket visade sig vara en grupp på tjugo stycken elever som aldrig sett en enda av Tom Alandhs dokumentärfilmer. Vilket sårade hans stora ego enormt mycket.

Kungen blir rasande och vräker ur sig: "Men gott folk ser ni aldrig på TV och ni ska bli journalister?!"

Denna frustration genomsyrar hela föreläsningen, som trots detta är ganska intressant. Många pennor glöder och många vill veta mer. Men allt eftersom dagen går börjar fler och fler studenter avvika från föreläsningen. Tillslut finns endast herr Alandh och fyra elever kvar i salen.

Varpå kungen börjar klia sig i pannan och säger: "Detta är ingenting jag tar personligt, utan jag finner det bara så oerhört ogivande. Jag gör aldrig saker som inte ger mig något och detta har gett mig absolut ingenting."

De fyra eleverna som är kvar sitter skamset och försöker hylla kungen genom att säga att de tycker att hans föreläsning är jätteintressant. Då ler kungen lite hånfullt och säger: "Hur gamla är ni och har ni någonsin haft ett jobb?"

Lite skrämt svarar eleverna hur gamla de är och vad de jobbat med tidigare. Kungen fortsätter: "Jag ser noll potential i den här salen och ni vill jobba med TV i framtiden?" Sedan skrattar han ett riktigt elakt och bittert skratt.

Eleverna sitter tysta de säger ingenting, föreläsningen fortsätter.

I slutet av föreläsningen plockar Tom Alandh fram en bunt med böcker som han har skrivit och auktionerar ut de till försäljning. Samtliga elever köper en kopia och då säger kungen: "Det kanske finns lite hopp för Piteå ändå?"

Det finns två osanningar i denna historia, Tom Alandh är inte kung och eleverna på Musikhögskolan i Piteå saknar inte potential. Det Alandh verkar ha missat är att man faktiskt kan se på TV och på dokumentärer och trots detta ha missat hans verk.

Jag själv till exempel gillar att se dokumentärer och har sett en rad olika. Till favoriterna hör Michael Moore, De kallar oss mods trilogin och Al Gores dokumentär om klimatförändringarna.

Jag är 23 år gammal och har haft flera jobb. Men jag känner inte att jag egentligen ska behöva sitt och förklara att jag faktiskt är en ambitiös och bra människa. För det vet jag att jag är. Dessutom känner jag att jag kommit för långt för att sitta och ta skit. Tom Alandh må vara en duktig dokumentärfilmare men någon vidare inspirationskälla eller föreläsare var han i alla fall inte i tisdags.

Det enda jag kom ihåg från föreläsningen som han sa var att Göran Olsson är en dokumentärfilmare som helt saknar en egen stil. SVT är helt oförmögna att göra humorprogram och Kvällstidningarna skriver bara skit. Jag kan i alla fall skriva under på två av dessa påståenden till viss del. Men det är inte poängen, han hade kunnat ge de få elever som lyssnade så mycket. Han är skicklig, har kunskap och erfarenhet, men det enda vi fick ta del av var hans sårade stolthet och sarkasm.

Föreläsningen var ett riktigt lågvattenmärke om du frågar mig.

Amanda Karlsson

Jag har tänkt ändra frisyr så snart det är möjligt och jag har en idé, även om den innebär att jag får börja varje dag med en dust med plattången. Tänk er en frisyr typ den Uma Thurmans i Pulp Fiction:



Nu funkar ju inte riktigt den frisyren exakt så på mig, men litet det konceptet. Och überrött.

Jag börjar nog få en kris... Eller så är det bara dags att göra något nytt.

Så kan det vara, bistert eller ej.

Det känns liksom jag stångar huvudet i en cementvägg och ingenting brister fastän precis allt gör det. Jag vet inte var jag ska börja och jag överväger nästan om jag verkligen vill gå en utbildning där det känns liksom allt hänger så löst hela tiden. Och i synnerhet om jag vill gå en utbildning där den examen jag får knappast är eftertraktad på arbetsmarknaden, snarare överrepresenterad. Jag kanske borde bli präst istället?

Jag måste skriva hemtentan ikväll, och HF:an skiter jag i till en annan gång, amen to that. Jag får komplettera och så är det med den saken! Innan torsdagen ska allt annat TV-material vara färdigredigerat och inlämnat vilket innebär att det blir panik på tisdag, vilket det ändå blir eftersom Ulrika i sista minuten slängt ut examinationsuppgifter som inte ens fanns med från början. Det hela känns liksom ett straff eftersom närvaron på den senaste FRIVILLIGA gatheringen var så låg. Litet som att "Det är frivilligt men fan ta er om ni inte kommer, då ska ni lida för det..."

Vidare är jag så jävla less på skolan och jag är less på... Allt och tamejfan alla. Dessutom visar en undersökning att studenter utan bostadsbidrag och extraarbete backar ekonomiskt varje månad, att pengarna inte räcker till kurslitteraturen (tell me about it, nu är det dags igen...) och att de flesta studenter inte klarar en oförutsedd räkning på 1000 kronor utan hjälp från t.ex. föräldrar. Däremot, om man jobbar istället för att plugga vidare, plussar man omkring 4200 kronor varje månad jämfört med tidigare år. (Jag borde källhänvisa men jag orkar fan inte, undersökningen är hur som gjord av Swedbank för den som vill kolla...)

Ibland önskar jag litet som att jag vore död. Jag är för slut mentalt för det här och kan inte ens slappna av nog mycket för att sova. Mitt magonda är mer regel än undantag, liksom illamåendet, yrseln, tröttheten, värken i axlarna och nacken och den extremt korta stubin jag har. Det känns liksom jag passerat femtio och precis blivit sjukpensionär för utbrändhet och... Något jag verkligen AVSKYR är lärarmentalitet, ni vet, som på högstadiet då det var "vuxna mot ungdomar". Det värsta jag vet är att förmodas vara vuxen - åtminstone juridiskt sett - och kunna ta hand om sin ekonomi, sitt liv, få gifta sig, köpa ett vapen, ta lån, skaffa barn, skaffa bil och Gud vet vad medan man å andra sidan är femton igen inför de lärare man har och därmed idiotförklaras. Jag avskyr det. Verkligen avskyr den känslan av det komplett oresonliga... Shoot me. Jag orkar inte. Faktiskt orkar jag inte.

Hur det blir med morgondagen vet jag inte. Antingen går jag och gör det, eller så skiter jag i det. Det känns litet liksom det kvittar.

Jag somnade runt 06 imorse efter att ha snurrat av och an i sängen precis hela natten med pluggångest och körschema inför TV-sändningen gnagandes inuti. Så masade jag mig upp en knapp halvtimme innan skolan började, letade frenetiskt efter plattången utan att hitta den och rusade iväg till skolan för att komma igång med torrsändningarna. Och vad blir det av det hela?

Klockan är snart elva och första gruppen har inte kommit igång än. Alldeles helt fucking i onödan stressade jag upp. Det hade räckt att kliva upp typ NU och dra iväg, lagomt till lunch, liksom.

Nu ska jag... Jag vet fan inte.

Jag började fundera för ett tag sedan. Egentligen kanske inte fundera konkret, men någonstans i bakhuvudet löåg det ändock och gnagde. Det där som så ofta gnagt, att inte passa in. Att känna sig fucking annorlunda.

Och då vi städat färdigt i min gamla lägenhet var jag tvungen att gråta en skvätt över att ingenting blev som jag hade tänkt: Någonstans hade jag föreställt mig att jag skulle kunna åter(upp)leva studentlivet per definition, det där som egentligen med råge var avklarat lagom till våren 2004. Istället - och jag ber er, se det inte som storhetsvansinne utan som en naturlig del av livet - fann jag studentlivet utomordentligt tråkigt, ostimulerande, fjantigt och inte minst ytligt.

Jag menar, kom igen! Det har av mig sagts förut men det tåls att säga igen: Först ska vi förfesta, det vill säga trängas så många som möjligt på en så liten yta som möjligt, med så hög musik som möjligt så att ingen ska vara tvungen att använda rösten i normal samtalston alltmedan man dricker så mycket sprit som möjligt på så kort tid som möjligt för att bli så full som möjligt för att betala så litet som möjligt på krogen vilken bara är en lika hjärndöd utveckling av förfesten med enda undantag att man byter lokal från minimal yta och trängsel till litet större yta med lika mycket trängsel och om möjligt än mer ytligt fjanteri än på förfesten. Och eftersom vi i Sverige är så otroligt lama och inte blivit fulla nog då krogen stänger måste man för att vara riktig student fortsätta hiva i sig alkohol, gärna fram till morgonkvisten då man däckar om inte i någon annans säng så knappt i sin egen. Dagen efter ska man vara ruggigt jävla bakis och alla ska kunna skratta åt varandras vurpor, missar och pinsamheter från kvällen innan.

Jag missunnar er inte detta, snarare förstår jag allt för väl att det är behövligt. Att det är något de allra, allra flesta behöver. Kanske för att tröttna på det, eller i skräckfallen älska den slappa, oansvariga livsföringen så till den milda grad att man fortsätter med den långt efter att man fyllt trettiofem och egentligen borde vara vuxen.

Så jag tänker vidare... För ett tag sedan åkte jag bil med... Några personer, och på väg mot vår slutdestination pratade vi om valet i USA, den amerikanska mentaliteten och huruvida USA kanske faktiskt är världens mest inoficiella U-land. Samtliga i bilen hade brains nog att kunna föra diskussionen, och tydligt var att personerna också besatt ett visst samhällsintresse som inte handlade om Paris Hiltons 72 hundar, Nicole Richies unge eller vem som är snyggast i "Vakna med the Voice". Det fanns mekaniker i verkstaden, liksom, och det är personer som dem jag behöver för att kunna fungera. För att kunna må bra. För att få någon som helst stimulans däruppe. 

(Okej, jag ska villigt erkänna att Måns Zelmerlöv med litet socker på inte vore helt fel, men kom igen, se ironin bakom det hela....)

Men faktum kvarstår: När det kommer till flickfnitter, till att vara politiskt korrekt och allmänt... Ytlig, ja, då går jag bet. Jag blir tyst och vet inte riktigt vad jag ska säga. Den sociala kompetensen avstannar totalt och jag känner mig mest som ett... Fån:

Tjej A: Alltså, jag hade så HIMLA kul igår och så köpte jag en ny GI-bok!
Tjej B: Åh, en ny GI-bok! GUD så intressant, verkade recepten bra? Jag läste i "Valfritjejtidning" att författarinnan hade gått ner HUR MYCKET SOM HELST med hjälp av de där recepten!
Lisa: Ööh... *tänka, tänka*
Tjej A: Jo, men jag har hört att Atkins är bättre...
Tjej B: Jojo, men hur som... Vad blir det till helgen, var ska vi festa?
Lisa: Ööh... *tänka, tänka*

(Återigen, jag raljerar, men ungefär så känner jag mig. Som en mindre vetande människa, fullständigt inkompetent vad gäller mänskligt umgänge och mänskliga relationer...)

Jag vet nu - med facit i hand - att jag inte är Guds brightaste får bland alla andra fårskallar: Vad Saltsjöbandsandan och den svenska modellen var hade helt gått mig förbi, men någonstans anser jag ändock att jag har en ganska hyfsad allmänbildning. Således handlar det nog egentligen inte om det.

Men som en kompis sade härom dagen: "Egentligen föredrar jag också sådana där vinkvällar framför krogen..." Jag tyckte att han sammanfattade det hela jättebra, det där med att man som student nästan förväntas älska en viss livsföring fastän man i själva verket kanske upplever det som helt jävla hjärndött.

Men min helg har varit strålande, och i mitt tycke alldeles lagomt med fest på alldeles rätt sätt, utan skrik och skrän. Fredagen var begravning och framåt kvällen sotning, middag, bastu och "gravöl" under vilket jag för första gången såg hyfsat nyktra människor spela "SingStar" och "Guitar Hero". Bara det var en upplevelse, i synnerhet i jämförelse med de skrikiga tillställningar jag tidigare sett de spelen åka fram. 

Och egentligen - jag vill inte se mig själv som en torrboll, som en tråkmåns, som en besserwisser även om jag i mångt och mycket är just en sådan. Faktum är att jag är ganska rolig. Ganska social. Ganska lätt att ha att göra med. Det försvinner bara då jag inte riktigt platsar in, inte riktigt vet hur jag ska bete mig. Men kanske var det dags att stänga boken på allvar, låta det där själlösa levernet i vilket man strävar efter att söka en identitet upphöra. Kanske dags att inse att jag är på det sätt jag vill vara, på det sätt som passar mig. Och omger mig med människor jag gillar, människor som stimulerar mig nog mycket för att kunna umgås med. Jag vill ännu inte kalla mig vuxen men klar med "sweet sixteen" är jag för länge sedan.

Nu ska jag duscha innan jag åker till jobbet.

Jag behöver seriös fucking hjälp för min fobi. Effektivt har jag sovit från kanske 03.30 till någon gång innan 08, och innan dess bara med kläderna på oroligt snurrandes i dvala i sängen. Det här knäcker mig. I sanning knäcker mig.

Idag borde jag verkligen börja skriva hemtenta men jesus, så det bär mig mot. Allt i pluggväg bär mig mot just nu. Är för stressad, tror jag. På tok för stressad. Känner jag mig själv rätt så segar jag fram till fyra eller nåt och åker sedan till skolan eftersom det är bättre att plugga där än hemma.

Nu ska jag försöka sova någon timme. Jag tror att min fucked up brain kan behöva litet lugn och ro.

Idag har jag lärt mig en nyttig läxa, nämligen hur det är att känna sig riktigt, riktigt korkad och riktigt, riktigt obildad. Känslan var litet som att jag mest ville gråta av skam, så hemskt var det. Och än värre är vetskapen om att det knappast är sista gången. Jag är SÅ JÄVLA GLAD över att jag gick till skolan idag. Hur hemtentan hade varit att skriva annars vette katten.

Och så har jag lärt mig ytterligare två saker: Ta reda på sådant du inte kan eftersom man ska vara ALLMÄNBILDAD. (Vilket jag trodde att jag var hyfsat så, men tji fick jag.)

Således lektion två:

Saltsjöbadsavtalet enligt Wikipedia och Susning.nu: Saltsjöbadsavtalet var ett avtal om arbetsmarknad som Landsorganisationen i Sverige och Svenska Arbetsgivareföreningen undertecknade i Saltsjöbaden den 20 december 1938. För att visa på samarbetet och enigheten som fanns mellan parterna på arbetsmarknaden i Sverige användes frasen "Saltsjöbadsanda" som refererar till Saltsjöbadsavtalet. Avtalet gav regler för avtalsförhandlingar och arbetskonflikter. Bl.a. fastställdes en ordning för att bestämma när en konflikt är samhällsfarlig och därför skall förhindras. Avtalet träffades inför hotet att riksdagen skulle ingripa med lagar.

Den svenska modellen enligt Wikipedia:

Den svenska modellen lades av de svenska Socialdemokraterna och blev efter Saltsjöbadsavtalen 1938 en fast grund inom de svenska socialdemokraterna och partiets syn på hur ekonomin och samhället skulle formas.

Staten skulle upprätta spelregler för arbetsmarknadens aktörer och för hur välfärdssamhället skulle byggas upp. Staten skulle spela en viktig roll i samhället som resursfördelare, vilket innebär en överföring av resurser i form av investeringar från gamla till nya verksamheter. I begreppet Den svenska modellen ingår också att åstadkomma en jämnare inkomstfördelning genom lagstiftning om en progressiv inkomstbeskattning. I den svenska modellen finns också idén om en stark offentlig sektor för att bygga ett välfärdssamhälle.

Jag orkar inte ens utveckla. En vacker dag - inom en inte allt för snar framtid - ska jag ha nött in det där och kunna det som ett fucking rinnande vatten. Kunskap om de mest boring ting är grundläggande för att slippa skämmas och för att komma någon som helst vart.

Nu till Älvdal för att läsa kurslitteratur, käka lättmiddag och förhoppningsvis bara slockna framför TV:n.

Kära dagbok,

I helgen har jag... Ja, vad fasen har jag gjort? Fredagen tillbringades i Älvdal, skrivandes ett stycke romankapitel. Jag påstår inte att det är inledningen till någon bestseller men skriva kan jag ändå. Helgen har gått i ett avslappningens och "gott om tid"-töcken där jag  - VI - för första gången på veckor känns det som faktiskt umgåtts på riktigt. Med största säkerhet somnade jag nog bara knall och fall på fredagkvällen efter att ha försökt göra våfflor men misslyckats. Istället blev det supervidriga pannkakor...

Lördagen började lugnt, fortsatte lugnt, shoppades lugnt och lunchades lugnt. Kring fem drog vi igång städningen av min lägenhet, i vilken en sista måltid förtärdes då vi fått nog av det ostimulerande arbete flyttstädning innebär. (Pentryts kinakäk är inte av denna värld; den är i maskopi med Lusse därnere. I synnerhet om man är van allt vad kinamat heter i södra Sverige. Don't go there!) Kring 22 var vi faktiskt klara med städningen och då vi slutligen kom tillbaka till Älvdal började Magnus som den effektive och händige man han är skotta snö för att vi ens skulle ta oss upp till huset. Jag å min sida snabbduschade, läste en stund och slocknade.

Så första sovmorgonen på en månad eller två: Vi sov till elva. Käkade frukost och pratade i TIMMAR innan vi drog ut för att skotta färdigt. Bodypump, släng dig i väggen: Att navigera snöslungan däruppe ger muskler som inget annat. I precis HELA kroppen! Så framåt kvällen hem till Den Ömma Modern och dricka kaffe = nice.

Detta blogginlägg = astråkigt men what the heck. Jag har btw börjat en ny rutin: Av någon anledning har jag fått för mig att ProViva varje morgon kanske kan fixa bort mitt magsvidande och illamående. Dessutom har jag käkat hårdbröd till frukost och det är ruggigt underskattat.

Och apropå torsdagens inlägg om graviditeter kommer en presentation på två helt skilda synsätt vad gäller det där med att skaffa barn. Jag och Magnus satt och snackade om just det där med synsätt på graviditeter varpå jag föreslog ett test: Vi ringer upp våra mammor och frågar vad som är lämpligast, att skaffa hund eller barn först.

Magnus mamma: "Barn är ju mycket sötare... Sätt igång ni."
Min mamma: "Ingetdera. En hund kan man i och för sig avliva när man tröttnat men barn är ett livslångt ansvar."

Point taken, mama. Tänk att två hyfsat jämnåriga kvinnor med lika många barn kan se så olika på det där med barn och barnbarn. Som jag skrev tidigare:

Och så tänker jag så här: Hur ska jag kunna skaffa barn EVER eftersom jag våndas vid tanken på att säga till min mor att jag är gravid eftersom hon typ kommer anstränga sig för att se glad ut fastän hon i själva verket sen går och beklagar sig inför andra människor att jag är ansvarslös, tänker kortsiktigt och så vidare och så vidare och hyckleriet tål jag inte. Således, om jag någon gång ska skaffa barn tänker jag tiga, föda barn utan att hon vet om det och sedan hävda att det är typ Magnus syskonbarn eller nåt. På så vis slipper jag det där klämkäcka hycklandet. Så känns det.

Somnar efter 01 någon gång med sådan där magsjukenoja och vaknar nu med - av - densamma. Drömde någon ångestdröm om min gamla lägenhet, om besiktningen och parkeringsplatsen och så vidare och... Nej, jag vet ju att jag inte är magsjuk, inte egentligen. Jag kan bara inte begripa att det blir såhär. Så jag gör som Magnus sade och försökte tänka på något annat men icke. För mig funkar det inte. Det enda som liksom rör sig i huvudet på mig är att jag är magsjuk, illamående och jag får inte spy eftersom man gör det om man är magsjuk punkt och slut. Och så blir det etter värre eftersom jag vill kliva upp istället för att ligga i sängen och fundera = ännu värre och just idag kunde jag göra det eftersom Magnus ska upp och jobba alldeles straxt ändå. Jag fattar inte hur det här ska funka en månad...

Jag blir SÅ less på att det är såhär. Kan... Alltså, det är ju MITT problem att ta itu med men jag kan inte begripa hur.