Graviditetsförtydligandet...
Vad jag menar - uppenbarligast för otydligt - är att DET INTE ÄR FUCKING FEL ATT SKAFFA BARN SOM FEMTONÅRING ELLER TRETTIOFEMÅRING.
Jag RALJERAR över samhällets syn på folk som skaffar barn, oavsett om de är unga eller gamla. Att det ALLTID finns något att förfasa sig över; antingen är man för ung, för gammal, för fattig, för karriärsinriktad, har inte varit ihop tillräckligt länge, är singel, gay, bi, transa eller helt enkelt människa.
För min del är det ingen fråga om saken: Jag ska skaffa barn, såvida inga högre makter sätter stopp för det. Min åsikt är bara den att det KÄNNS SÅ SJUKT JOBBIGT att alla de där sakerna jag räknat upp ovanför här kan "användas mot mig":
"Ska hon inte plugga klart och skaffa fast jobb först?"; "Är hon inte väl ung?"; "Med Magnus, men jisses, hur TÄNKER de? De har ju inte alls varit ihop länge, GUD så naivt!"; "HUR ska det här gå, ett BARN, men då kan hon ju inte göra NÅGOT ALLS EFTERSOM LIVET SLUTAR SÅ FORT MAN FÅR BARN!". (Observera att det inte är MIN åsikt att livet slutar när man får barn...)
Men som krönikören härom dagen sade: När det handlar om ungar och djur bryr sig folk mer än vanligt. Nu ska jag jobba. Imorgon ska jag piska socialbidragstagare, invandrare och vänsterpartister. Eller så inte.
Graviditet och romanförfattandet...
Det är kallt och jävligt och om fyra timmar ska jag jobba. Ännu en förmiddag har gått åt till att fånstirra på skärmen och vänta på att Inspirationen ska knacka på dörren. Jag kan se det framför mig, hur vi fikar ihop, jag och Inspirationen. Snackar om ditt och datt och till slut släpper Inspirationen ett bautablock i huvudet på mig, jag faller avsvimmad från stolen, ner på golvet och när jag äntligen vaknar ur medvetslösheten kommer världens bästa idé formligen rinna ur mig. Kanske blir till och med Boken skriven, inte bara Kapitlet, och kanske slutar det med att Boken blir publicerad, tas emot med världens bästa recensioner, släpps och slår internationellt och jag tjänar jättemycket pengar och kan sluta plugga och istället sitta i godmorgonsoffor och debattprogram och vara sådär otroligt vis som bara jag kan. Puh. Berömmelse är drygt, det känner jag redan nu.
Jag har funderat på det där med att skaffa barn. Ja, just det. När man närmar sig trettio (brutalskratt) är det en av de saker man vill ta ställning till; kids eller inte? Just det där är svårt, håller ni inte med? Okej, man ska skaffa barn. NÄR får man skaffa barn? Jag menar, jag och Magnus "får" inte skaffa barn eftersom vi inte har varit ihop så jättelänge och mamma säger att det vore ansvarslöst att ens skaffa en hundvalp. Saken klar: No kids.
Jag såg en dokumentär på SVT, något jämställdhetskrafs, och där intervjuades en kvinna som valt att skaffa knodds under studietiden istället för att kunna göra karriär på riktigt sedan. Hon menade på att det var mycket enklare att kombinera studier och barn än arbete och barn. Makes sense, men jag är fortfarande bara 25 år gammal och således för ung för kiddos.
Och så såg jag kort på gamla bekanta, jämnåriga med mig och litet yngre, som knatar omkring med barnvagnar eller åtminstone ninjamagar och jag funderar över hur fan de tänkte egentligen? Alltså, unga är kanonbra och jag vill också ha sådana men... Någonstans är det inpräntat i mig att "så gör man inte". Skaffar barn innan trettio, alltså.
Barn innan trettio = ung mamma = oansvarig mamma = dåligt uppfostrad unge = spruckna relationer = ekonomiska svårigheter = sociala myndigheterna = halvfet f.d. mamma som lika gärna kunde ha sluppit krysta ut tre kilo knodd, blivit av med sitt fungerande sexliv, sitt oberoende och sin fordom vackra, spänstiga lekamen eftersom det kommit någon tant från soc och tagit ungen.
Givetvis raljerar jag men jag måste ändå fråga: När i helvete går det bra och är ansvarsfullt nog att skaffa kids? Jag får ångest bara av att tänka tanken att jag aldrig kommer att duga. Menar, tänk såhär: Låt oss säga att jag och Magnus snackar om att skaffa barn om några år. Och så gör vi slut innan det hinns med! Då måste man ju börja om eftersom det är ansvarslöst att skaffa barn med någon man inte varit ihop med ÅTMINSTONE FUCKING SEDAN HÖGSTADIET. Och det vet alla att människor som skaffar barn efter att inte ha varit ihop sedan Gud skapade världen är ANSVARSLÖSA, DÅLIGA MÄNNISKOR OCH SÅ KOMMER SOC OCH TAR UNGEN.
Och så tänker jag så här: Hur ska jag kunna skaffa barn EVER eftersom jag våndas vid tanken på att säga till min mor att jag är gravid eftersom hon typ kommer anstränga sig för att se glad ut fastän hon i själva verket sen går och beklagar sig inför andra människor att jag är ansvarslös, tänker kortsiktigt och så vidare och så vidare och hyckleriet tål jag inte. Således, om jag någon gång ska skaffa barn tänker jag tiga, föda barn utan att hon vet om det och sedan hävda att det är typ Magnus syskonbarn eller nåt. På så vis slipper jag det där klämkäcka hycklandet. Så känns det.
Hur kan det rymmas så mycket livsångest i en inte alltför stor människa?!
Stressfaktor: Skyhög!
Frankly, jag håller på att stressa ihjäl mig. Så mycket att jag inte ens har tid att grina åt det, inte egentligen. Jag har ont i magen. Jag mår illa. Jag dricker übermycket kaffe. Snusar om möjligt än mer och röker på tok för ofta med Chrille fastän jag tycker att det är asäckligt men mest för att få en PAUS. Mina axlar och min nacke värker och jag har hjärtklappning av och till precis hela jävla dagarna.
Jag vet att det här kan tyckas som någon slags hybris men ibland känns det liksom jag måste prestera mer än alla andra bara för att inte förvåna. Bara för att inte verka så inihelvete lat och oambitiös som jag i själva verket är. Igår hade vi en föreläsning med en krönikör från PT och jag babblade hur mkt som helst bara för att gå därifrån och undra vad jag egentligen har frågat. Och om jag frågade för att jag hade något att fråga eller bara för att jag alltid gör så, bara för att jag aldrig håller käften som många andra.
Och jag måste fixa ett studiebesök eftersom det sket sig - reminder till imorgon förmiddag. Jag måste ringa någon vadhonnuhette för att få filma på hennes modevisning på tisdag förmiddag eftersom jag jobbar på eftermiddagen. Jag måste hämta kamera till dess och egentligen hade jag behövt få tag på Simon för att filma honom utomhus och så måste jag plocka hem något filmredigeringsprogram och knåpa ihop personporträttet. Jag måste göra en enkät med Amanda eftersom det är en examinationsuppgift och då måste jag redigera den också. Modevisningen ska filmas, klippas och redigeras ner till en ynka minut och varför jag ska filma modevisning fattar jag inte egentligen - jag är inte ett skvatt intresserad av det. Jag måste skriva ett romankapitel till på fredag - minst femtusen tecken och max tiotusen. De senaste dagarna har jag stirrat på vitt papper i Word och inte åstadkommit ett ord. Jag har en utställning jag måste besöka och recensera eftersom det också är exuppgift och så fick vi hemtentan igår och den ska vara klar... Närdå? Minns inte ens. Imorgon förmiddag måste jag verkligen skriva klart romangrejen eftersom jag inte har gjort det än och jag ska jobba på eftermiddagen.
Jag måste också åka till vadnuställenaheter och lämna in referenser om jag ska lyckas få jobba med vad jag vill i sommar så jag slipper (?) jobba hemma och så fick jag ett mail från Sofia som bjussade på inflyttnings/födelsedagsfest i mitten av april och förvisso är jag i Dalarna då men jag vet inte om jag hinner åka ner till Örebro och det har jag dåligt samvete över eftersom jag inte träffat henne på ASLÄNGE. I helgen måste vi städa min lägenhet och på lördagen blev jag bjuden på schlager hos Micke och samtidigt frågade Emmelie eller om det var Sanna om vi ska fira födelsedag då. Utöver det där måste jag vara trevlig mot Magnus vilket inte går så bra; det måste städas i hans lägenhet eftersom det inte finns snart varken golv- eller bordsyta kvar. Jag borde träna men jag har ingen energi och ingen lust just nu vilket equals dåligt samvete ovanpå det allaredan kassa samvetet. Och igår försökte jag ha sex men det gick inte eftersom jag började tänka på... (Plats för asgarv) Något helt annat.
Så har jag ångest över pengar. On top of fucking everything. Nu måste jag duscha. Jag har inte hunnit det än eftersom jag har stirrat på skärmen hela dagen. Sedan måste jag fixa mat eftersom jag inte har käkat något förutom två mackor idag. Och stört mycket kaffe på det. Puh!
Kära mor...
Jag lider inte heller av något sjukt bokstavskombinationsbegär och inte heller gör Magnus det.
Jag råkar bara tycka att:
a) Kvinnor är roligare att glo på än män. Kill me.
b) Fastbundna kvinnor är ÄNNU roligare att glo på. Det gör livet litet mer pikant att veta att det äntligen blir ett slut på allt kärringtjatter och kringtrippande i stilettklackar trots nysnön på marken.
c) High heels är asläckert. Även om det är nysnö på marken.
d) MIN IMPROVED FUCKING BLOGG ÄR SÅÅÅÅ SNYGG!
Snoppstorlek...
Jag: Men alltså... Tänk om jag har gått omkring och trott att du har en jättekuk och så visar det sig att den är typ sexton eller nåt.
Magnus: Alltså, jag skulle ju få världens prestationsångest och inte kunna få den så stor som jag vill...
Jag: Och så plötsligt skulle den vara typ 8,5 cm lång i glatt och hur fan låter det: 'Min killes snopp är åttaochenhalvcentimeter lång. I glatt tillstånd.' Då kommer ju folk att tycka synd om mig.
Slut redogörelse avdelning intima diskussioner. Bakfylledag. Jag ska käka en korv.
Vem är du, vem är jag...
Jag funderade den gången i höstas, på framtiden. Sådant där de flesta funderar på. Yrkesmässigt: Leder min utbildning någonstans eller slutar jag med studieskulder och en examen som inte är värd något? Och så givetvis kärleksmässigt: Kommer allting att fortsätta som det gjort de senaste åren? Är det som skrivet i sten att jag ska vara såhär bitter, cynisk och aldrig lita på någon som har en snopp? Så tänkte jag att det kanske vore nyttigt för mig att träffa en stadig, stabil norrlänning, ni vet en sådan där med hus i skogen, en bastu och det där norrländska lugnet. Trots alt älskar jag ju dialekten, så varför inte, liksom.
Nu åkte jag där igen idag, längs den där vägen, och jag funderade. Yrkesmässigt och utbildningsmässigt känns det liksom jag har träffat helt rätt. Och jag fann en norrlänning, eller, pja, i rättvisans namn var det väl tvärtom... Men det här är inget bokslut, jag menar absolut inte så. Bara att tankarna har förändrats sedan ett drygt halvår. Och plötsligt kommer jag till det där jag är så fundersam över, det där aningens pubertala "Vem är jag och vad vill jag?"
För att vara Lisa i Piteå är inte som att vara Lisa i Gagnef. Jag vet att det är många som påstår sig känna mig, veta hur jag är och vad som är viktigt eller inte, men jag frågar mig själv hur det kan vara möjligt när det i en och samma människa liksom ryms mängder av personer. Här känner jag mig som mest harmonisk och faktiskt också lyckligast - undantaget då jag har PMS. "Det är hit man kommer när man kommer hem" står det på Piteå kommuns hemsida och att komma hem är att vara i Piteå.
Ibland undrar jag vad människorna jag lämnat efter mig tror - i synnerhet de hemma i Dalarna: I nuläget känns det så avlägset att flytta tillbaka dit. Så avlägset att vara någon jag egentligen inte är. För jag har skapat någon här - eller helt enkelt bara låtit mig själv leva litet mer. Satt upp mina egna ramar och mina egna livsfilosofier. Jag vet att jag är smart, att jag är ambitiös när jag väl ger mig in i något. Hittills har jag klarat mina kurser bra, och viktigast av allt: Det känns inte temporärt.
Vad som skrämmer mig är att fastna. Att fastna i en vardagsslentrian där jag aldrig kommer utanför landet. Där varje jävla öre ska vändas på och där jag inte finner någon mening med något alls, inte ens mitt arbete. Jag är - och förblir - en människa i behov av rörelse, av förändring. På samma gång behöver jag mer än någon annan jag lärt känna tryggheten. Det familjära och en familj.
Och - håll i hatten vänner, nu blir jag nästintill patetisk, men det kallas "lovesick" av en anledning. Jag måste få det att fungera. Vi måste få det att fungera. Det här är inte - får aldrig bli - temporärt. Att försöka lyckas med ett förhållande är det svåraste jag någonsin har gjort, men jag vet att vi bägge lagt en så suverän grund. Funkar det inte i längden blir jag förvånad.
(Fasen, jag har blivit blödig på äldre dagar...)
Det svåraste som finns är att acceptera honom. Att han tycker om mig tillbaka. För första gången litar jag genuint på en människa. Helt igenom. För första gången finns inte det där tvivlet på sanning. Säger han något, ja, då är det så. Jag har så förtvivlat svårt att tåla känslor. Att tåla ömhet och att tillåta mig själv att vara svag. Jag föraktar sådant och jag tror att han föraktar människors förakt för det. Hänger ni med? Och allt är en konstant process, även om det ibland blir bakslag så går det framåt. I vissas ögon kanske för fort, men för mig liksom jag inte kan vänta. Liksom jag hade väntat så himla länge och plötsligt var det så givet. Så självklart att det var vi.
Jag kan inte riktigt konkretisera det, men det känns som att... Som att vi klarar av något. Som att vi hela tiden vinner något och vävs starkare in i varandra. Med Magnus får jag släppa de där spärrarna och tillåta mig själv att leva litet mer. Ett naturbarn är han, på sitt sätt, och det tilltalar min längtan efter det primitiva, det levande, det gränslösa. Vi skrattar ibland, han och jag, åt det där uttrycket att saker och ting inte alltid är som de ser ut att vara, och jag formligen älskar de kontraster han är. Det liksom bara kommer till mig; allt från fåniga flicksaker som att han alltid använder mitt hårschampo med argumentet att han har så litet hår och därför inte behöver så mycket schampo, till det där lugna, självsäkra "det fixar sig"-attityden. Och jag älskar så det formligen bubblar i mig.
Det här är ingen dagbok men just nu skriver jag liksom det är det. Och jag skäms samtidigt över att skriva det jag har gjort. Skäms över att vara naiv nog att vara kär, hur sjuk är inte den skamkänslan? Det känns liksom jag måste berätta att allt inte alltid är sådär lysande bara för att inte bli förlöjligad, för att inte betraktas som naiv och kärlekskrank. Men jag vet att allt som inte är så lysande de facto till största del beror på mig och den person jag är, har kommit att bli. Att ha en relation med en människa som byggt upp ett världsomspännande försvar är inte enkelt, och det är himla svårt att komma in viftandes med en vit flagga och be om omedelbart nedrustande. Min nedrustningnsprocess tar tid, och tolerans, och jag kan inte begripa att han har ens viljan. Att det finns någon som orkar, och inte minst någon som orkar när inte jag gör det.
För visst vore det enklast att vara ensam. Trots allt är jag van ensamheten och sickfuckförhållanden som bara förstör min självkänsla. Men fan att allt ska vara enkelt. Jag vill det här, så mycket att det knyter sig i bröstet och jag inte vet var jag ska börja för att göra det så bra jag bara kan.
Att be om ursäkt, kunna säga förlåt, att rucka på min förbannade stolthet; jag lider varje gång. Men samtidigt är det så otroligt skönt. Att kunna säga förlåt, kunna säga "jag älskar dig och jag menar inte att det blir sådär men ibland blir det bara så men jag försöker verkligen försöker vara bra den här gången eftersom jag vill så otroligt mycket vara med dig och kanske till och med bli gammal med dig".
Och jag vill att vi ska kunna titta på våra barn och se att de ser förebilder. Se föräldrar som faktiskt älskar varandra och inte är rädda att visa det. Jag vill ha det där jag själv aldrig har haft - en familj som präglas av Magnus inställning till känslor och beteenden. Hur kan man vilja så otroligt mycket och faktiskt kunna skönja det där bortom alla stenar och nedfallna träd man måste kliva över i skogen för att komma tillbaka på stigen?
Jag börjar med en dusch.
Dagvillhet...
Tänkte sova hemma igår - igen - men somnade bredvid Magnus och vaknade först då hans klocka ringde i morse. Supersömn, tror jag. Har tillbringat förmiddagen med att kolla på en av de absolut bästa svenska filmerjag sett på länge, "Ett öga rött". Boken var helt okej men för en gångs skull toppar filmen boken. Alla gånger. Perfekt bakisfilm för alla er som tänkt partaja ikväll.
Nu ska jag duscha och åka till Systemet. Jag har fler bakisfilmer att glo på till imorgon...
Litet sunshine i alla fall...
Och nu har jag fått så långt hår igen att jag kan dra ihop det i inte en men två tofsar. Sweet, tror jag.
Ta tag i dagen...
Och jag är bakfull utan att egentligen vara det. Bakishungrig med en sjuk längtan efter att krypa ner i soffan och titta på gamla Narnia-avsnitt, ni vet de där från slutet av 80-talet. Så blir inte dagen.
Magnus på väg hem och jag borde duscha. Ibland är det bara att ta tag i dagen. Så är livet.
Många nyheter idag...
Låt mig börja på "lokal" nivå! I NSD skriver de om att det inte längre är tillåtet för barnen på förskolan i Koskullskulle att ha på sig randiga eller prickiga kläder. Detta då deras fröken får migrän av randigt och prickigt. Dyker ungarna ändå upp iförda randigt eller prickigt får föräldrarna höra kommentarer som "De där kläderna åker av. Här får ingen ha randigt eller prickigt, för fröken får ont i huvudet". Rektorn, May Norberg, tycker att man inte kan omplacera den anställda; skickas hon till t.ex. en skola är det ju ännu fler som bär randiga och prickiga kläder. "Det är synd om den anställde och därför har jag tillrättalagt miljön." säger Norberg till NSD.
Ja jisses. jag säger då det. Här ser man - tyvärr - en av anledningarna till att många anser kvinnor vara sämre överordnade: Vilken man hade agerat på det sätt Norberg gör? Det är synd om ofantligt många människor, men att införa en regel som säger att föräldrar inte längre få klä sina barn i randigt eller prickigt är absurt.
Några mil söderut, i Örebro, tvingas muslimer visa upp ett intyg från en Imam när de skiljer sig. Detta för att motverka bidragsfusket, skriver SvD. Regeln uppkom efter en utredning om bidragsfusk som visade att vissa muslimer skilde sig och skrev sig på olika adresser trots att de fortsatte att leva ihop. På så vis kunde dessa personer plocka ut mer bidrag. Nu överväger Diskrimineringsombudsmannen - DO - att tillsätta en utredning för att utröna huruvida dessa intyg är diskriminerande. I just Örebro togs regeln fram i samarbete med en grupp muslimer, och Jamal Lamhamdi som är ordförande i Islamiska kulturcentret anser inte att regeln är diskriminerande: Menar man allvar med skilsmässan spelar det ingen roll var intyget kommer från, tingsrätt eller imam, menar han.
Har man inget att dölja behöver man inte heller hävda att man blir diskriminerad, anser jag. Eftersom det uppenbarligen är ett problem anser jag att det är såväl viktigt som bra att sätta ner foten på det sätt Örebro kommun har gjort. De bidrag vi har i Sverige är avsedda för de som behöver dem, och inte till för att någon, svensk, tysk eller iranier, ska kunna fuska med det utan att granskas. Att anmäla en sådan regel till DO är litet som att en skola skulle vägra att granskas eftersom det uppfattas diskriminerande mot lärare, rektorer och övriga pedagoger. Till exempel.
Och apropå bidrag skriver DN om att allt fler ungdomar har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och därför fastnar i ett bidragsberoende. Även om antalet socialbidragstagare har minskat gäller detsamma inte kostnaderna. Eva Franzén, utredare på Socialstyrelsen, menar att antalet unga vuxna utan arbete kan vara större än vad som syns eftersom många inte finner det meningsfullt att anmäla sig på arbetsförmedlingen. Enligt DN finns det från 3 december förra året en "jobbgaranti" för människor mellan 16 och 24 år. Garantin innebär att man efter tre månader som arbetssökande ska erbjudas en individuell handlingsplan och särskilt stöd för att söka arbete.
Alla som känner mig hyfsat vet vilket enormt förakt jag känner för bland annat arbetsförmedlingen och socialbidrag. Jag har tidigare gjort gällande att jag hellre skulle prostituera mig än att söka ekonomiskt stöd på det sättet. Den åsikten står jag fast vid. Skrik nu inte högt; ifrågasätt hellre varför en människa känner sådan stark ovilja att söka socialbidrag eller anmäla sig som arbetssökande att prostitution känns som ett bättre alternativ. Vad ger det för signaler om dessa instanser?
Den "jobbgaranti" som finns innebär inte att människor efter tre månader får ett jobb och är självförsörjande. Mig veterligen innebär en "jobbgaranti" idag att man antingen placeras ut på en praktikplats, arbetar heltid och får en slant som inte ens täcker hyran. (Är det kring tvåtusen, tror jag?) Som jag har förstått det är det en win-winsituation för arbetsgivaren som får gratis arbetskraft medan någon annan betalar praktikanten en struntsumma. Alternativet är att slussas ut i någon form av utbildning: Kanske får Emil som sedan barnsben fipplat med datorer och är mer kunnig än de flesta gå en datakurs för att lära sig grunderna i Windows? Och på papperet ökar plötsligt sysselsättningen och en lägre arbetslöshetssiffra kan presenteras. Återigen, som Farbror Joakim: Humbug.
Nu har jag nyhetat mig klart för morgonen-Jag har varit vaken sedan 04, då jag vaknade ur en mardröm som handlade om att jag inte behärskade filmkameran och blev hetsad av någon att koppla ihop sladdarna till utrustningen fort som attan för att inte bli underkänd. Skolstress? Jag tror det va... Således har jag sovit tre timmar inatt och kommer att tillbringa dagen med att läsa kurslitteratur. En stund övervägde jag att få tag på någon snäll sate från klassen att visa mig kamerna och Final Cut (vilket f.ö. är ett program till Mac, silly me!) men vid närmare eftertanke insåg jag att de flesta nog sitter och skriver idag. Alternativt ser den omåttligt intressanta Paoloföreläsningen.
Så. Dagens schema: Doktor nu snart, sedan sova en stund, läsa kurslitteratur och därefter synka stan med Simon antar jag. Ikväll partaj på Kåren och... Ah. Blir det sent så blir det. Jag är optimistisk inför dagen, i alla fall. Imorgon ska jag dricka rödvin med Magnus som förhoppningsvis har hostat klart nog för att jag ska kunna tigga till mig ett ligg eller två framåt tolvslaget... *flinar*
En dag av übereffektivitet...
Idag har varit en übereffektiv dag då jag gjort ALLT. Nästan. Allt utom det som rör TV-kursen.
Jag har:
-Tittat på en astrist föreläsning med Paolo Roberto. En föreläsning som var en timme verbal självbiografi med boxningsanekdoter och snack om "Kungen i Kungsan". Typ. Därefter skrev jag ett urkasst alldeles för långt referat på föreläsningen och tänker fan använda mig av det trots längden och trots kass kvalitet. Såga på bara!
- Skrivit sex feedback-texter och mailat in dem i Fronter. Håll till godo, klasskamrater.
- Skrivit en artikel om en undersökning i Pite-Tidningen och mailat in den i Fronter.
- Redigerat ett KF-referat och mailat in.
Jag är så jävla brutalnöjd med mig själv idag och så fett ikapp i språketkursen.
Imorgon ska jag:
- Gå till doktorn och tömmas på blod. Jippie! Jag älskar att få en nål i armen! Eller not.
- Skriva ut texter att ge till Ulrika inför handledningen nästa vecka.
- VERKLIGEN börja fippla med kameran. Kanske göra en enkät. Möjligen börja skissa på musikvideon.
- Lära min Final Cut. Jag MÅSTE.
Nu ska jag:
- Duscha.
- Kolla om Magnus hör av sig. Vilket han absolut troligast gör.
- Åka och posta brev.
- SOVA!
Pite-tidningen och public service...
Public service - icke reklamfinansierad medie utan vinstintresse som verkar för bredd i sitt utbud. Typ.
Något har jag lärt mig på de senaste tentorna (vilka jag för övrigt var hur godkänd som helst på...) och faktum är att jag utöver de nätter jag jobbat på sistone mest kollat på SVT. Dels för att slippa reklamen vilken i ärlighetens namn inte är en erotisk höjdare för sinnena, men också för att jag sugit åt mig dokumentärer, debatter, nyheter och allmän fakta.
Nu senast ikväll, en dokumentär om "Klass 9A" på Johannesskolan i Malmö, en av Sveriges sämst presterande skola vad gäller niondeklassare. Hur intressant som helst, och något av det bästa är: För alla freaks liksom jag som formligen älskar dokumentärer av sådant slag: HÄR kan ni kolla på kvällens avsnitt, åtminstone en vecka framöver. Gratis och helt lagligt, för alla er som prompt vägrar sälla er till skaran av fildelare.
Ikväll - ja, jag sover hemma hos mig ikväll - ringde någon från skyddat nummer. En kille från Pite-tidningen, menade han på, (läs: callcenter någonstans söderut) och undrade om jag ville börja prenumerera på PT. Jag svarade nej, varpå han frågade mig om jag aldrig läste tidningen. Som den vänliga unga fröken jag är kontrade jag med en äkta fnysning som fick till och med mig själv att bli imponerad:
SJÄLVKLART läser jag tidningen. Varje dag. På nätet. Aftonbladet, Expressen, DN, SvD, PT och Falukurien.
Killen frågade då om jag inte hellre ville ha en papperstidning att kunna bläddra i på morgnarna, och jag svarade att jag HEMSKT gärna skulle kunna tänka mig en sådan. Om jag hade inkasserat mer än 7000-nånting i månaden, that was, men han fick gärna lämna förslag på extrajobb. Hellre det än en tidning varje morgon, I'd say.
Change of subject, men nej, det blir ingen pappers-PT för min del.
Idag har vi haft TV-studio vilket var SÅ nyttigt, SÅ roligt och framför allt SÅ lärorikt! Snacka om att mina illusioner kring TV-produktion fullständigt krossades: fler saker att hålla reda på samtidigt får man leta efter. Dagens viktigaste lärdom blev dock att ALLTID, ALLTID ha förberett t.ex. en intervju, eller vad man ska prata om i ett program, radio eller TV. När man väl sitter där är det inte så lätt att improvisera. Därefter: Körschema är precis lika viktigt för att saker och ting ska klaffa. Utan körschema = kaos = taskig sändning = minskad trovärdighet = vadnivill.
Imorgon: Artikelskrivande, kamerafippel och försök till fippel i Final Cut. Kanske också Paolo Roberto-föreläsning och i sådana fall referatskrivande på det. Och jag har inte ens börjat komma ikapp... Torsdag nästa vecka: Nästa tenta. Om någon läsare skulle råka ha ett ex av Fichtelius "Nyhetsjournalistik - tio gyllene regler" och lust att sälja/låna ut det - säg till. Boken finns inte på förlaget och tentan på den är på torsdag. Det börjar bli krisigt med tid...
Nu bedtime.
Textlängdsorättvisa...
Förut lyssnade jag alltid på radio...
Mina dagar började alltid med att dra igång datorn, inte nödvändigast för att surfa, men helt klart för att lyssna på RixFM. Peta på kaffebryggaren, sedan ta en dusch; perfekt tajming eftersom kaffet alltid var klart när jag hade duschat färdigt.
Och den här morgonen är första morgonen som jag faktiskt tänker på att det inte är mörkt ute 07.40, och jag känner att jag verkligen borde handla, borde städa hemma hos mig. Få ordning på röran för att sedan kunna slå mig ner i soffan, med radion på, njuta och bara vara. Se nästa Harry Potter; göra skoluppgiften om nyhetsprogrammet och babbla med mig själv. Sådant jag saknar.
Ibland är det synd, förresten, att konsumentköplagen inte gäller precis hela tiden. Jävlar i mig vad jag skulle reklamera saker då. Nu ska jag dricka kaffe och öppna dörren ut till morgonkylan. Nyttigt nyttigt. Allt ljus som bara kan komma in här ska in! Så enkelt är det!
Det där alla hjärtans dag-tjafset...
Let me make this clear: Alla hjärtans dag är en - liksom julafton och nu även halloween - dag i kommersialismens anda, inte i något kärleksskimmer. I VECKOR har jag läst på nätet om hur jag ska kunna dejta min älskling på olika sätt: Budget, vardag eller lyx. Jag vet vilka sexställningar vi ska prova och vilka kalsonger jag ska köpa. Som att jag aldrig knullar annars, liksom, och borde lyxa till för att det är fjortonde februari.
"Jamen man kan ju mysa litet... Typ käka middag och rå om varandra..."
Hallå? Jag käkar middag med pojkvännen i stort sett varenda jävla dag! Jag väntar till och med med middagen de dagar han är i Luleå för att få sällskap eftersom det är roligare. So whatcha saying, ska jag dinera med min pojkvän på torsdag? För omväxlings skull, liksom?
Presenter så... Varför? Tycker man mer om någon för att man ger denne/a presenter? Och vad händer om jag inte får någon present, borde jag göra slut då?
Mysa? Jamen... Förihelvete. Alla som någon gång inlett ett förhållande med någon vet att man den första tiden inte gör något annat. Kan det inte vara litet rolig omväxling att ge fan i det istället för att göra precis som alla andra dagar?!
Folk får snutta på bäst fan de vill på alla hjärtans dag - ja, även ni, mina tjejkompisar, och ett råd till er: Låt ER pojkvän veta vilka ultimata flickvänner ni är. Åtminstone i motsats till mig som tvärvägrar vika mig för en köphets som leder till pengaångest som leder till tjafs som leder till brustna relationer och så vidare och så vidare.
Istället är det kårfest och jag säger för övrigt som Farbror Joakim: "Humbug!"
Lathet eller orkeslöshet?
Let me get this straight: Jag formligen AVSKYR människor som gör eller inte gör saker och sedan skyller på att "Nejmen jag har borderline/depression/är manodepressiv/är utbränd så därför behöver jag inte anstränga mig och kan göra hur fan jag vill eftersom min diagnos till och med legitimerar att jag försöker ta död på mina ungar, men som sagt är det okej eftersom det är så jävla synd om mig och tackgodegud för min diagnos!"
Således blir psykologens prat om slut energi bara otäckt i min skalle: Jag kan ju för fan inte sitta och skylla på saker och ting. Jag är inte döende, jag är TRÖTT, men hade jag inte varit så INFERNALISKT LAT hade jag gjort alla grejer jag skulle göra ändå! Det FINNS inga ursäkter till dåligt beteende, inte ens PMS egentligen, även om pojkvännen är storsint nog att acceptera den.
Jag vet inte varför jag skrev ner allt det där, det fanns säkert en anledning... Magnus har hur som åkt till bror sin för att hitta fel på bilen och faktiskt är det SÅ skönt att vara helt ensam i någon timme. Grey's och Desperate Housewives har inte kommit igång igen, p.g.a. strejken kanhända? Istället har vi börjat kolla på "Jericho" vilken verkar vara en helt okej hyfsad serie. Man måste fördriva all tid man skulle ha pluggat på med att göra något annat. Klar med krönikan you ask? Hahahaha! Åh, ett sådant skämt!
Söndagssunk...
Och allt är så... Trist och förutsägbart igen. Men jag hade kul igår kväll, även om jag inte hängde med ut. Toppenkväll in deed och mig veterligen blir det samma sak hos Sandra på lördag igen. Sounds good to me.
Jag måste verkligen skriva en krönika typ nu. Varför är sådant så inihelvetejävlaassvårt på kommando? Duscha hade jag också velat/behövt, men min pojkvän duschar längre än de flesta. Så kan det vara. Krönikehelvete eller personporträtt från fanders, vilket ska jag börja med?! Pest eller kolera är en klyscha men jag får inte ihop något och by the way har jag tillbringat morgonen med att skriva CV och personligt brev och försökt få tag på sommarjobb här uppe... Om inte annat har jag mitt därhemma, men det vore kul och på tiden att testa något nytt...
Pensionärer får jobba mer än studenter...
Om man är heltidspensionär får man tjäna max 41.000 kronor per år, och ser man till den enligt debattartikeln vanligaste summan för en förtidspensionär att inkassera uppgår summan till 8400 kronor i månaden - 5000 efter skatt. Jag förutsätter att det handlar om 41000 efter skatt per år, vilket är ingenting, men okej. Då har vi en månadsinkomst på drygt 8000 i månaden innan det börjar tarvas på sjukersätttningen.
Är man pensionär på halvtid höjs fribeloppet till 172 200 kronor, vilket gör en extrainkomst på dryga 14000 i månaden. Låt mig bara för nöjes skull - inte för rena fakta eftersom jag inte har en aning om detta - då halvera heltidsersättningen för en sjukpensionär och plusa ihop det med vad man får tjäna innan sjukersättningen dras. Summan blir då omkring 16000 kronor i månaden. En ganska fin summa för att vara förtidspensionerad.
Pluggar man heltid och lever under fattigdomsgränsen på drygt 7000 kronor i månaden får man tjäna omkring 100.000 per år innan CSN hoppar in och naggar på studielånet. Jag ska vara öppenhjärtlig nog och delge läsarna min ekonomiska situation, bara som en jämförelse. Låt mig ta december, och låt mig poängtera att jag till skillnad från de flesta studenter nästan aldrig festar, inte storröker eller extremsnusar. Eller shoppar.
I november hade jag ingen möjlighet att jobba, vilket innebar att jag fick reda mig på vad CSN betalade ut, 5500 kronor. Hyran kostade 3200, vilket gjorde att kvar var 2300 kronor. På det tillkom billån - 400 kronor. Kvar 1800. Därefter facket som ska ha sitt, Kommunal: 417 kronor. Kvar 1400. Därefter gym, något jag inte vill avvara eftersom träning är nyttigt och bra, drygt 300 kronor. Kvar 1100. Mobilräkning på det, kring 600 kronor hos Tre, vilket är vansinne och en anledning till att byta abonnemang så snart det jag nu har går ut. Kvar 500 kronor. Sparkonto och pensionssparande: 300 kronor. En lyx kan tyckas, men sparkontot har tömts oräkneliga gånger för att täcka upp oförutsedda inkomster. Kvar 200. Nästa inkomst? 25/1-08. Övriga räkningar har då samlats på hög: TV, kurslitteratur för en dryg tusenlapp, bilförsäkring, skatt på bilen, en gammal Teliaräkning. Januari månads räkningar - och det innefattar inte några luxuösa utsvävningar utan bara "måstebetala": dryga 11 000 kronor.
Jag påstår inte att bil är en nödvändighet för studenter - många menar att det vore vettigt att göra sig av med den. För min del avvarar jag hellre festande, pubbesök på Kåren och nya kläder. Där har man summan igen. Allt handlar om prioriteringar, helt enkelt.
Vad jag vill komma fram till är att man enligt det paket som Husmark Pehrsson presenterar kan konstateras att man idag de facto tjänar på att vara förtidspensionerad på halvtid och jobba därutöver. En människa som anses vara för sjuk för att arbeta får tjäna mer pengar än en fullt arbetsför student . Att plugga ska förmodas vara en heltidssysselsättning, men ersättningen indikerar något helt annat. Att då inte tillåta oss att arbeta så mycket vi vill, kan eller anser oss ha tid med utöver studierna är ett hån.
Vilken bank nekar en heltidsanställd ett lån med argumentet att de tjänar för mycket? Trots allt är det mitt lån, min skuld och i slutändan bara jag som är tvungen att betala tillbaka det, student, arbetsför eller pensionär. Ska förtidspensionerade premieras borde även vi studenter få en del av kakan. Trots allt är det vi som förmodas betala skatt i framtiden. Således: Höj studielånet och slopa fribeloppet för studenter. Innan vi slutar som förtidspensionärer allihopa.
Bloggomöjlighet...
Wanted: "Lisa är frisk"-blogg...
Har skjutsat Syster Yster till bussen, handlat på ICA åt mormor och kikat in på Gagnefs stolthet Tulavippan, där man kan köpa folks begagnade grejer till ett högre pris än nypriset. Allt i en snål gangsings anda. Så... Nu var det slut på den här dagen också. Är sugen på att göra något: Att bara hänga framför TV:n och sova i flera dagar ain't the shit för Lisa, men jag vet hur ovettigt det vore att åka iväg och hitta på något bara för att jag KÄNNER mig piggare.
Nu ska jag... Göra något annat. Det är säkert ngn skitserie på TV jag inte hunnit se än.
