Svar på kommentaren till inlägget nedan...
Ett favvoargument hos många radikalfeminister är att vi i Sverige har en arbetsmarknad som är oerhört könssegregerad (om detta uttryck inte finns ber jag om ursäkt och hoppas på att ngn ändå ska förstå vad min sjukt trötta hjärna menar...). Men, då måste jag fråga, i Turkiet eller Iran, eller varför inte Peru eller på Bali, hur många kvinnor förvärvsarbetar där?
Jag hade en gång en samhällskunskapslärare som plötsligt upptäckte att hon fick mindre i lön än sin manlige kollega med samma utbildning och lika lång anställningstid som hon själv. Inte deppade hon för det, inte skyllde hon på ett patriarkalt skitsamhälle och kontaktade facket. Nej nej, hon tog sitt ansvar, inte som kvinna utan som människa, gick till sin chef, drämde en mapp i bordet och krävde samma lön som kollegan med argument att "annars skär jag ballarna av dig". Och en stund senare hade hon inte bara höjd lön utan också den summa hon "missat" i förhållande till kollegans lön. (Nej, kommentaren var med glimten i ögat, ok?)
Med detta vill jag ha sagt att jag tror verkligen inte på något systerskap, tror inte att gruppen "feminister" är speciellt starka idag, snarare utskrattade och minst av allt trovärdiga i sin politik, kanske tack vare grupper som Radical Cheerleaders och F!. Ska man leva anno 2007 måste man ta sitt ansvar som människa, för det finns inte en enda feministgrupp, vänsteraktivist eller för den delen MUF som kommer att löneförhandla åt en. Så tror jag, och jag vet att jag tror så för att jag (favvoargument från rad.fem.) "inte förstått att vi lever i ett patriarkalt samhälle och att jag är förtryckt". Men jösses, i förhållande till kvinnor i många andra länder har vårt jämställdhetsarbete kommit hur långt som helst. Problemet är bara att vi svenskar tror att saker och ting ska kunna lösas inte individuellt utan genom olika konstellationer etc. Verkligheten är som sådan att människor måste börja ta eget ansvar! Män gör det, så varför gör inte vi kvinnor det istället för att ursäkta oss med att vi är så förtryckta? Fegt, om man frågar mig.
Och när det gäller föräldraskap finns det inte en regering i helskotta som ska lagstifta om hur jag och min framtida partner ska dela upp föräldraledighet. Skamligt vore det om vi inte kunde lösa det själva, på det sätt som passar oss bäst. Jag tycker att det är pinsamt att det är så fult för en kvinna idag att vilja vara mamma, att gilla det. Snacka om att nedvärdera något positivt. Även här återkommer man till samma sak: man måste ta ansvar för sig själv, sitt liv och sina önskningar. Med det också sagt att föräldrapenningen snarare borde vara grundad på familjens totala inkomst.
Nej, jag är inte heller för kejsarsnitt p.g.a. "förlossningsfobi", kvinnans rätt att bestämma över sin kropp eller kontrollbehov/tjat. Hur ofeministiskt är inte det, att inte kunna föda sitt eget barn vaginalt?
Jag VET att jag får skit för mina åsikter, så på mig bara. Jag är på tok för förtryckt för mitt eget bästa.
Amen
fick en idé till din blogg nu när du ändrat layout... :D
Komplicerat hörru. Jag ska försöka fatta mig kort och inte skriva ett helt debattinlägg.
Först och främst så verkar det som om du - och många med dig har blivit präglade av backlashens grymma ansikte då radikalfeminismen har fått agera syndabock. Men det är förstås värt att fundera över den gamla klyschan om att skjuta budbäraren. Det är inte radikalfeminismen som är boven i dramat - det är de bakomliggande strukturerna som radikalfeminismen synliggör som vi måste ta hand om och inte bara avfärda utan vidare.
Vi har en könssegregerad arbetsmarknad, men det är knappast någon nyhet som kommer endast från radikalfeministernas håll. Och att använda andra länder som exempel visar bara på att det i Sverige - precis som i resten av världen - råder olika villkor för män och kvinnor. Det går inte bara att avfärda Sveriges ojämställdhet med att det är ännu mer ojämställt i andra länder. Gudrun brukar poängtera just detta. Det handlar ju om samma strukturer, samma förtryck - men beroende på var vi lever tar det sig olika uttryck.
Gällande föräldraförsäkringen och det delade föräldraansvaret så tycker jag att en kvoterad föräldraförsäkring är att föredra eftersom det är ett sätt att råda bot på det som du beskriver som: "Skamligt vore det om vi inte kunde lösa det själva, på det sätt som passar oss bäst."
Till saken hör ju att när svenska föräldrar ska välja det sätt som passar just dem bäst, så väljer nästan alla att lösa det på samma sätt. Det finns en uppsjö av argument gällande vem som tjänar minst och mest - men det jag tycker är viktigt är förstås att barnen ska ha rätt till båda sina föräldrar - inte att mamman nödvändigtvis ska beredas ännu större möjligheter att vara hemma.
Det som skiljer oss mest åt åsiktsmässigt är att jag inte ser att allt hänger på den enskilda individens ansvar att själv ta itu med sådant som har djupa strukturella spår. För mig är det fullkomligt otänkbart att det är varje enskild kvinnas ansvar att gå upp till sin chef och kräva rätt lön. Det är våra folkvaldas ansvar att se till att våra arbetsgivare är skyldiga att betala oss lön efter arbete och inte efter kön.
Slutligen vill jag säga att när man ser att det finns ett strukturellt förtryck som missgynnar bland annat kvinnor är inte det samma sak som att lägga sig ner, blotta halsen och förklara sig själv som offer. Ett enkelt sätt att undkomma en offerroll är att arbeta tillsammans - inte var och en för sig. I ett kollektivt arbete kan man se att man inte är ensam, att förtrycket inte bara handlar om mig som person utan missgynnar en hel grupp.
Och viktigast av allt: arbetet för kvinnors rättigheter är inget som sköter sig självt. Vi har kvinnor i historien att tacka för att vi har de rättigheter vi har idag. Dessa kvinnor har knappast använd sin förtryckta roll som ett argument för att låta bli, ännu mindre är det feghet som drivit dem - utan tvärtom - stort mod och kravet på rättvisa. Utan deras arbete hade vi inte haft rösträtt, varit myndiga, fått arvsrätt, fri abort, preventivmedel eller daghem åt alla.
Jag är tacksam. Och för mina barns skull låter jag kampen fortsätta.
å jag känner mig förtryckt för sammhället beskriver bara hur feta ska bli smala .. inte hur vi smala ska få på oss lite extra
