Jag måste bara säga, jaa, jag verkligen bara måste få säga, att ibland är jag så jävla BRA! Följande recept på studentpastasås är apgott. Och jag hittade på det i stort sett helt själv. Eller, ja, det gjorde jag faktiskt.

Man steker lök, häller över krossade tomater, stjälper i en burk tonfisk och därpå salt, svartpeppar, vitlök (litet!!) och pizzakrydda, tror jag att det var. Voilá, och du har en oätbar pastasås som inte ens skulle funka dagarna innan löning. MEN, nu till det briljanta: EFTER att man har slevat upp röran på tallriken tillsammans med nykokt pasta strör man över riven Västerbottenost eller vad den nu heter, och det hela är faktiskt GOTT!

Jag har försökt bearbeta Bosse-sorgen i helgen, men hjälp av jobb, jobb, åter jobb och tre lättöl. Det har gått sådär hyfsat. Man kan vara förkrossad utan att storgråta som jag gjorde till dess sömntabletterna från Oona verkade i torsdags kväll. Visst ska man inte använda sig av kemiska substanser för att förtränga eller lindra, men i det fallet var det så välbehövligt eftersom allt jag kunde se framför mig... Ja, faktiskt kan jag inte ens skriva det. Det bär mig så emot. Men, vår ena juvelhund är någon annanstans och gräver efter råttor, någonstans där han får springa helt koppellös och leka hur mycket han vill och ja, nu gråter jag igen. My God, det här kommer att ta tid...