Jag minns inte riktigt, påminn mig, eftersom det känns litet som jag har glömt hur det var att vara helt ogrumlat kär! (Om jag någonsin har varit det...) Menar, visst har jag gjort något tappert försök de senaste snart fyra åren, men det har alltid varit något som "stört" i bakgrunden. Och så ser jag på andras relationer och på andras kärleksyttringar gentemot varandra och jag kan verkligen inte minnas att det var på det sättet, så pussigt, mysigt och harmoniskt om än med småbekymmer som finns i alla relationer i botten. Eller så vidrigt med en notoriskt otrogen skitstövel som bara utnyttjar, ljuger och manipulerar så till den vida grad att den ena parten flera år senare faktiskt inte har en enda vän kvar från "innan" och försakar sin egen identitet, sina egna önskningar och mål och dessutom fejkar varenda orgasm i deras kassa sexliv, av rädsla att förlora detta arsel?

En väninna till mig förklarade sitt ointresse för killar och relationer med att "hon hade nog med sig själv" och jag kan inte annat än instämma, med tanke på hur jag själv är; egofixerad och alldeles för kräsen. Det ska liksom investeras i så fruktansvärt mycket för att få en relation att fungera, och jag har helt enkelt inte energin. Kanske kan det tyckas bekymrande, men å andra sidan, om jag faktiskt tycker att nuet är helt okej trots frånvaron av stadig partner, GÖR det något? Visst, i långa loppet vill jag också ha en familj, en vardagsrelation och den tryggheten, men helt ärligt: just nu stör tanken på att ha en karl omkringstövlandes hos mig var och varannan dag mer än den lockar. För i och med att man inleder en relation hamnar man automatiskt i en situation där man måste ta hänsyn till den andra parten, och VILL jag verkligen det?

Visst kan man hävda att jag inte har "träffat rätt man", att det en dag kommer att "klicka" med någon och jag helt plötsligt inte vill annat än att tvätta hans skitiga sockor, funka som avelsdjur och släppa allt för att behaga honom och vår relation, men snälla nån;
 
j a g   k a n   v e r k l i g e n   i n t e   s e   d e t   k o m m a !
 
Vem skulle det vara och var skulle jag träffa honom?! Nå, man kanske trillar över någon helt oförhappandes, men det känns litet som att ett förhållande skulle begränsa mig så otroligt mycket, nästan irritera mig mer än behaga mig.

Har insett att mitt-ditt-vårt är så fruktansvärt viktigt för en relation, men eftersom jag har så fruktansvärt svårt att lita på snoppbärare eller kanske för att jag har sett så himla många exempel på hur dessa tenderar att bete sig i förhållanden törs jag helt enkelt inte släppa in någon så pass mycket. Kvarstår gör då det gamla välkända Lisa-konceptet: förakta dem för deras naiva snällhet och kärlek och passa för fan på att vara otrogen innan de hinner först. Och det är ju HEMSKT! Jag vill verkligen inte vara sådan, så jag nöjer mig med det där sporadiska som inte kan såra mig eller hittar helt enkelt en karl som inte vill ha mig på riktigt. Då blir jag heller inte besviken. Men vad är det för liv?!

Jag måste lära mig att se människorna bakom könet, att inte dra alla över en kam, och det handlar inte om frånvaron av fadersfigur för egen del, åtminstone tror jag det inte. Eller så är det helt enkelt så att mitt mansförakt bottnar däri, jag vet inte... Och det paradoxala är att jag verkligen trivs bra med det motsatta könet, om man bortser från det faktum att sex alltid ska vara underliggande i till och med den mest vänskapliga av vänskapsrelationer. Jag menar inte att sex inte är trevligt, för visst är det skoj och skönt med rätt partner, men någonstans tröttnar till och med jag på att duga som knull men inte som flickvän eller potentiell fru.

Men hur gör andra människor? Hur fasen lyckas de vara kära? Eller är det bara jag som har så mycket bottenslam med mig att den där rena, skira kärleken inte lyckas ta sig upp till ytan? Eller handlar det om att jag aldrig tillåter den bubbla upp just för att jag vet att det inte är menat för mig? Är det kanske så att andra människor nöjer sig, tänker att "Pja, detta är trots allt bekvämt, och nu har vi faktiskt kollat på hund ihop och hans kläder har flyttat in i min garderob, så varför inte, när vi trots allt har varit ihop i hur länge då?" Och vips! är hela relationen för etablerad och trygg för att lämna? Medan de i själva verket till en början berättar om sitt tvivel, sina funderingar och frånvaron eller ej av kärleken för att sedan hamna just där: Där de har NÖJT sig och helt enkelt blivit för själsligt lata och omotionerade för att bryta upp?

Men helskotta, av alla av manligt kön jag känt har jag litat-litat på två av dem och bägge har sårat mig något så fruktansvärt. Och visst sårar man varandra, så är livet, så är alla relationer vilka de än är, men att återuppbygga ett förtroende för någon som en gång på något sätt kränkt dig på vilket sätt det nu än kan vara, är fanimej inte det lättaste och så är hjärnspökena igång i en ruggigt ond cirkel. Samtidigt vet jag med mig att man faktiskt inte kan begära hur mycket som helst av en människa. Man kan inte styra och ställa med individer liksom vore de Barbiedockorna från barnaåren och de där prinsessbröllopen då den oskuldsfulla bruden och den ömma, omhändertagande brudgummen lever lyckliga i alla sina dagar är en utopi skapad av jag vet inte vem men inte av mig och inte av oss, fastän vi alla önskar att verkligheten faktiskt vore sådan. Åtminstone ibland.