...när man behöver fokusera mer på tangentbordet än musiken. Och man är så kissnödig på vägen hem att man nästan gråter och dessutom beter sig pubertalt inför en förälder. Pinsamt, no shit. Dessutom kan man gärna sätta in ngn psykoanalys eller motsvarande inför det faktum att jag verkligen inte attraheras av någon under fyrtio. Jag tror inte att det är ett "bra tecken" och Sofia får gärna berätta varför jag är såhär fucked up i huvudet men utan att komma med "frånvaro av pappa"-klyschor. Amen.

Och jag har haft riktigt jävla trevligt ikväll. Nästa gång vill jag gå ut med lillebror.

Sova sova sova sova nu... I min ännu obäddade säng. Jävla tur att man inte kör på hemmamatch. Eller bortamatch, vad mig anbelangar. Varför bryta ett vinnande koncept?