Det var verkligen en mycket intressant gårdag som satte spår i huvudet på mig. Inte direkt efteråt, men kände imorse när jag vaknade hur mentalt slut jag är! Åkte på studieresa med skolan till Stockholm, och skulle först till ett härberge. Efter mycket om och men lyckades fem bilar, även kallad Masexpressen av vår lärare, hitta rätt. Besökte där var kort men ändå givande, på något sätt. Väldigt intressant att se hur man värderar saker olika. Killen som visade oss runt där påpekade vad alla tänkte: oavsett hur renbäddat det vore i sängarna skulle ingen av oss lägga oss i dem. Medan det för gästerna som kommer dit är paradiset. Verkligen tänkvärt, i synnerhet med tanke på att en annan kan tycka att hotellrummet är för litet...

Sedan åkte vi till rättspsyk i Huddinge och fick tillfälle att dregla över vad-han-nu-hette som tog hand om oss där. (Jag tror att ALLA 17 kvinnor minns honom, men inte vad han sade... *flinar skämtsamt*) Nå, hur som visade han oss runt på en av avdelningarna, och det var nog faktiskt det som satte djupast spår. Dels fick vi titta in i en av dessa isoleringsceller, vilket han menade var otäckt. Det enda fröken Pervo lade märke till var fängselanordningarna för ben, armar och överkropp. Då kändes det litet som att jag kanske hade platsat på avdelningen som boende, mer än besökare... (Att dregelobjektet sedan erbjöd sig att spänna fast mig i sängen tackade jag skyndsamt och generat nej till med argumentet 'Det törs jag inte...' Med det menade jag inte att det verkade otäckt...) Till sist fick vi möta de boende där, och nu i efterhand... Ja, alltså...

Vi gick förbi dem, killarna log uppskattande, damerna hejade. Det vill säga, killarna kollade som vilka killar som helst på stan, och inte såg de annorlunda ut heller. Det blev litet av en chock i efterhand att tänka att killen du möter på ICA, karln som sätter sig bredvid dig på bussen eller damen som tar hand om dina barn på dagis faktiskt kan vara de värsta av mördare, pedofiler och våldtäktsmän. Bestialiska, liksom. För inte stod det "pedofil" målat i pannan på någon, eller "huggit ihjäl sin make och sedan styckat honom". Just det där att dessa människor man läser om i tidningarna ser ut som precis vem som helst. DET är faktiskt svårt att få ur huvudet...

Vi lämnade hur som Hufvudstaden kring halv sex på kvällen, med begynnande snöstorm som sällskap. Då snöstormen växte sig större och större allt eftersom föll det sig så att resan hemåt, vilken i vanliga fall tar max tre timmar, slutade som dryga fem timmar bilfärd. Jag STUPADE i säng när jag kom hem, kan jag säga! Och av någon anledning är jag fortfarande inte utvilad...

Idag: förhoppningsvis börja på rehabiliteringsgrejen inom vård och omsorg och kanske t.o.m. slutföra den. Ta en promenad, vilket inte blev av igår tack vare studieresan. Och, inte att förglömma: kolla hur det blir med min bil, om jag måste skaffa mig en ny fort som fan. Jag tror nästan att det blir så. Någon som vill sälja en bil åt fröken??