Jag kan inte begripa hur jag kunde vakna idag med en enorm kärlek till livet och en inställning långt mer positiv än på länge! Ute: vitt i det gråa, och solen har tagit semester fastän det är vi här som behöver den. Och jag kommer gång på gång tillbaka till det faktum att allt faktiskt löser sig. Jag har många järn i elden, kan försörja mig själv och har planer framåt även om jag är duktig på att titta bakåt, och detta leder mig rakt in i följande blogginlägg som verkligen var ngt att ta i beaktande. (Att läsa det innan man fortsätter med min utläggning är nog ett måste...)

När jag och tjejkompisarna sitter och snackar om Mr. Right är han undantagslöst en lång, mörk man, snuskigt rik och en passionerad älskare. Dessutom är han en bra familjefar, en människa med humor, ambitioner, intelligens och ödmjukhet. Listan kan göras lång, men frågan är hur mycket som faktiskt är allvar i detta?

Visst skulle detta säkert vara en trevlig man, men som killen i bloggen skriver: "Har på senaste tiden pratat med rätt många kvinnor som gör just detta, väljer bort sig själva och sina egna önskemål i livet bara för att dom hittat en man med fet plånbok som kan tänka sig att leva med dom om dom bara inte gör si...eller bara inte gör så...." och jag måste fråga mig vad för slags tillvaro det egentligen är? Och vad det är för slags tjejer som faktiskt försakar sig själva så pass?

Men visst, jag ska villigt erkänna att jag inte har någon större spontan lust på den förtidspensionerade killen straxt över trettio, med betalningsanmärkningar och intelligens, social kompetens och ambitioner som en guldfisk. Och jag har sett tjejer som försakar och förnedrar sig själva totalt inför män som bara utnyttjar dem. Detta äcklar mig och jag frågar mig varför tjejer så ofta nöjer sig? Är det rädslan över att förbli singlar och barnlösa, att inte få ägna sitt liv åt att ta hand om någon? 

Förresten, det där med att "ta hand om" sin kille, var kom det från?! Vilken gen hos oss kvinnor får oss att tro att en kille som snart fyller trettio inte vet hur man tvättar kläder? Att han inte kan hantera en dammsugare eller packa matsäck åt ungarna? Att det enda han kan i matlagningsväg är att grilla kött eftersom det är übermanligt?

(Och jag är expert på att glida från ämnet, men skit samma...)

Men visst, det vore väl trevligt att träffa en man med alla dessa önske-attribut, men eftersom "kaka söker maka" tror jag för det första inte att Mr. Businessman skulle kolla åt "Lisa snart 24 och en vacker dag undersköterska". Och för det andra, det är liksom inte PENGARNA hos en man jag vill åt, men jag vet hur jag själv är: jag vill kunna unna mig den där resan eller den där middagen eller vad det nu kan vara, och kollar man på Anders Arbetslös finns inte det med på kartan.

Något som är unikt med min mormor, född 1914, är att hon ALDRIG varit beroende ekonomiskt av någon. Hon började jobba 1924 och fortsatte som yrkesverksam långt över 70 års ålder om jag inte missminner mig. Detta överförde hon på min mor och min moster: Bli ALDRIG beroende av någon!! Och ingen av dem har varit det. Om man bortser från min mors bidrag då och då, sådär som mammor kan ställa upp på ibland, klarar jag mig själv ekonomiskt. Visst, jag har inga dundersummor att tala om, men om jag inte hade varit så pass slösaktig som jag faktiskt är hade min ekonomi tillåtit en resa någonstans i stort sett varje månad.

Så, när grannungen, 20 år gammal, menar att jag borde skaffa mig en karl höjer jag på ögonbrynen och undrar varför i helvete då? Jo, för att någon ska kunna ta hand om mig. Liksom jag inte är kapabel att ta hand om mig själv?! Om jag träffar någon efter alla dessa år är det inte för att bli omhändertagen. Det är så viktigt att ha "ditt-mitt-vårt" och kunna hålla isär alla dessa.

Anledningen till att jag är singel just nu är nog helt enkelt att jag inte vill nöja mig. Och det är inget fel i det, tvärtom. Det talar nog snarare om en sund självbild, tycker jag.