Läser en artikel i Expressen, om att abortera foster i vecka 30, dvs knappt två månader innan förlossningen. Och jag måste fråga: varför gör man inte abort tidigare då? Okej om det har blivit något fel på fostret; kanske har det dött eller liknande. Då tycker jag att det är BRA. För kvinnans skull inte minst. Men jag menar, man kan ju inte hävda att det är knas med generna: Sådant kan man kolla omkring vecka 15 med hjälp av fostervattensprov och därefter ta ställning till om man vill abortera eller inte. Ultraljud å sin sida kan också hjälpa. Men i vecka 30? Ungen ska ju snart fram vid det laget? Och att ha gjort slut med pojkvännen eller fått second thoughts är fanimej inte orsak att göra abort. I synnerhet inte då de med största sannolikhet säkert kan rädda det barnet om det hade fötts vid den tidpunkten!

Nå, jag ska villigt erkänna att jag delvis är mot abort. Må så vara att kvinnan ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp etc. som feministerna menar, och det är inte det jag sätter mig mot! Däremot tycker jag att abort som preventivmetod är under all kritik. Har man oskyddad sex får man faktiskt ta ansvar för vad som kan bli konsekvenser, anser jag. Visst, om en kondom spricker, om p-pillerna inte funkar, om man blir våldtagen eller liknande. Men om man de facto är vid sina sinnens fulla bruk och medvetet väljer att inte skydda sig ("Vid sina sinnens fulla bruk" innefattar även 03.30 en löningslördag efter krogstängning. Är man inte vid sina sinnens fulla ska man ha gått hem för länge sedan. Ensam.) pja, då kan man inte bli överraskad om gravtestet helt plötsligt visar positivt. Och ja, jag är för att abortera foster med kromosomrubbningar, ryggmärgsbråck etc. Men det får man inte säga eftersom det är lika hemskt som att kalla folk med något form av funktionshinder eller bokstavskombination vilken den än må vara, för miffon. Om Fredrik Virtanen inte får det, tror jag knappast att jag får det. Och det oavsett hur mycket kärlek man än lägger bakom orden.