Not quite, va? Jobb idag igen, efter knappt tre timmar sömn. Behöver jag berätta att jag nog var ett helvete på jobbet idag? Kommande vecka känns så tröstlös på något sätt och jag vet att det enda jag har tjatat om är att få ledigt och sova ut så tjatar jag om det igen. Jag orkar helt enkelt inte längre! Successivt blir jag allt mer deprimerad, och allt mer självömkande. Jag tycker inte om mig själv alls. Och att ha människor omkring mig som konstant klankar ner på vad jag gör, hur jag gör och hur jag är och tycker, rycker inte upp mig. Snarare tvärtom. Vilket naturligtvis är mitt fel, eftersom jag kunde låtit bli att göra vad jag gjorde, inte gjort det som jag gjorde, inte vara som jag är och inte tycka vad jag tycker. Sådant borde jag inse själv, inte sant? *dryper av sarkasm*'

Men det är lustigt, hur jag har svårare att släppa människor som gör mig illa än människor som vill mig väl. Det är ett jävla mönster.

Less fortfarande, less och rastlös med krypande ångest. Låt mig sova, men jag orkar inte drömma mardrömmar. Hur många veckor då har jag inte gjort det?

Jag behöver ingen eller inga som håller upp mig. Sådant löser jag själv. Eller motsvarande.