Jag avskyr verkligen när saker och ting är rakt igenom förutsägbara, litet som att man alltid, alltid dricker tre koppar kaffe varje onsdag när man träffas inte för att man egentligen vill utan för att man måste, för att det har blivit en vana. Och så avskyr jag innerligt, blir t.o.m. riktigt off, av människor som inte tycks ta en avvikelse från deras grundplanering, en grundplanering skapad helt på egen hand utan konversation med andra inblandade parter. Suck suck suck. DÅ blir jag pubertal, riktigt jävla pubertal. Sedan kliar det i kroppen och jag har slutat förvånas över att jag aldrig nöjer mig. Tacka fan för det, när människor omkring mig är lika kreativa, nyskapande och impulsiva som ööh... ja, ett ingenting.

Less? Jag? No shit, Sherlock! Kanske behöver jag bara ett schysst ligg, men jag orkar inte engagera mig i sådant heller.

Två dagar jobb kvar och inte får jag vila nästa vecka heller. Jag är inte jag längre. Nu har jag jobbat non stop sedan början av juni 2005. Semester? Ja tack. Den semestern får jag tillbringa i Örebro nästa helg, och då inte med en kall öl utan med att bära flyttkartonger.

Jag vet inte om jag börjar bli deppig, men inte fan är just någonting sådär jätteroligt längre. Usch.