...jobbat idag. Varför inte, menar jag? Det är grått och regnigt ute, jag har inga som helst planer för dagen och jag är rastlös så in i helvete. Varför kan jag aldrig stanna på ett och samma ställe länge nog för att kliet i benen ska hinna lägga sig? Det rycker i mig, något annat drar, och jag är återigen inte nöjd. Söker annat, precis som alltid, och romantiserar ett liv jag aldrig ens sett röken av. För mig är det aldrig svart eller vitt, jag avundas sådana människor. Det finns bara gråzoner, och det är upp till varje självutnämnd konstnär att avgöra hur man färgar dem. Kanske letar jag efter den där rökromantiska cafémiljön, där nätterna övergår i dag eller man helt tappar tidsperspektivet och bara andas för att man måste, kanske inte för att man vill, eftersom det är så lätt att vara svår. Och jag önskar så förtivlat att jag vore en av alla artists i världen, kanske att jag kunde måla, kanske kunde sjunga, åtminstone beröra så som jag berörs av så otroligt mycket men aldrig har någon med mig som berörs på samma sätt.

Av någon anledning söker jag en teaterkurs, jag som inte vet om jag kan skådespela, jag som starkt tvivlar på det. Men det vore så skönt med kreativitet, så skönt att träffa människor som vill beröra och beröras. Jag är så trött på känslokyla, är så trött så trött på likgiltighet. Omkring mig behöver jag människor som vill leva fullt ut och som ständigt söker utveckling, människor som besitter förmågan att reflektera, människor som inte bara sätter sig ner och säger "jahapp, men det här blev väl jättebra, det här kör vi på, så gör ju alla andra..."

De senaste dagarna har jag funderat på att sätta ut en annons på Blocket, om att jag söker en bil. I den annonsen ska jag tillägga att jag också söker en så att säga själsfrände. Någon som tror att jag får napp? Nu är jag så less på att vara ensam med människor omkring mig. Amen.