Jag menar, varför kan jag inte ens säga vad jag egentligen vill säga när det är något bra men ändå begära att andra ska säga vad de vill när det är bra grejer??

Ibland är det så jävla svårt att vara mjuk och säga "ja snälla jag vill verkligen verkligen bara göra ingenting och sen kramas litegrann och höra att jag är söt, kanske känna fingrar i håret och så somna sen under mitt täcke på min sida med din kudde som jag har gjort till min" och det vore helt enkelt mer än tillräckligt, jag vore så nöjd med det. Istället säger jag "ja, du vet, jag ska jobba imorgon, så..." och väntar på fraser som aldrig kommer eftersom samma språk är helt olika beroende på vem som pratar det. (Jag är en jävel på att romantisera och nu romantiserar jag utav bara helvete men ändå...) Nu ska jag krypa till kojs själv och det känns faktiskt jättetrist. Det hela handlar nog om att jag är cepetrött efter att ha sovit inte ens tre timmar i natt och inte ens sovit middag på dagen. Något jag gjort varenda dag sedan Island, undantaget idag och en eller två andra gånger. Är allmänt uppgiven och everything just feels like men va faan. Kanske blir det bättre imorgon.

Det är bara det att jag är så förtvivlat trött på allting. Fysiskt trött, alltså. Idag var dock första dagen sedan jag kom hem som jag inte hade ont i kroppen av trötthet kring lunch. Alltid något. Nu snurrar det istället rejält och jag måste få sova. Med andra ord är det precis lika bra att jag stannar hemma ändå, eftersom han inte slutar jobba förrän sent.

Jag är en riktig gnällfia.

Nästa gång ska jag säga precis som jag tycker, tänker, känner, vill och önskar.

(Nästa blogginlägg ska jag inte avsluta med en lögn, hur bra den än låter...)

FAAN så liten jag är då! Skärpning!