Jag kan fascineras över människor som orkar vara sådär korrekta som jag aldrig orkar. Sådär självständiga med sina nojor och neuroser, liksom bära upp dem med någon slags stolthet. Och så fascineras jag över de toleranta människor som orkar med alla de där andra som inte blev som "alla andra", de som utan krusiduller accepterar, respekterar och uppskattar människorn just för deras nojor och neuroser. Jag bär inte mina nojor och vad-det-nu-är med värdighet.

Istället reflekterar jag alldeles för mycket över precis allting och lastar min osäkerhet på andra människor, på samma gång som jag är livrädd att belasta någon med mina triviala bekymmer.

Och J sade igår att jag måste tuffa till mig, men jag är verkligen inte en tuff människa. Jag känner på tok för mycket för att kunna vara det. Å andra sidan är det inte enbart till min nackdel. Det värsta jag kan tänka mig är att bli uppfattad som känslokall. Känslokyla äcklar mig, och gör mig rejält avtänd. Sorgligt men sant. Iaf konstant sådan. Att det sedan kan behövas för att distansera sig må så vara, men... Nej. Usch.

Köket doftar kycklingklubbor, jag längtar efter bättre ekonomi, egen lägenhet och att få kramas, typ sådär som när jag somnade framför TV:n med J förra veckan eller hur det nu var. Körlektionerna idag gick minst sagt åt helvete. Imorgon är en annan dag. Jag håller tummarna för att det ska gå bättre då. Det måste det göra.