Jag har så svårt att förstå mig på min mors sätt att semestra; med burkmat, sovsäck och bara budget så långt det bara går. Och så frågar jag mig; blir det verkligen billigare?! Menar, de pengar hon innan take off lagt ner på mat, väskor, kombinerat inbrotts-/brandlarm (yep, true, litet som att de inte skulle ha brandlarm på ett slott i Inverness...) och en hel massa småplock skulle nog med största sannolikhet räckt till halvpension för fyra pers. Men nej, svenska köttbullar med brunsås på konserv och snabbmackisar till det is the way of semestra. Hur jag är? En sådana som prioriterar. Semester ska vara semester, men jag behöver inte Hilton och dyraste middagarna för att trivas. Det räcker med att slippa vardagen och när tältet och falukorven åker fram i Skottland, ja, då kunde jag lika gärna ha stannat hemma ett år för att kosta på semestern mer nästa år. Det gör på något sätt ont att jag inte kan betala för dem, ge dem en riktig semester där tankarna på vardagen helt kunde fara åt helvete.

Med mig själv är det inte mkt som händer; pank och konstant trött med alldeles för mycket jobb egentligen. Behöver dock pengar, alldeles förtvivlat mycket pengar. Så en alldeles ny insikt: jag måste lägga ner tid och energi, måste ta mig fan engagera mig i det här med J. I vanliga fall har jag kunnat köra mitt eget race, haft mjäkiga småkillar som inte vågat opponera sig, helt enkelt har jag kunnat bete mig hur som helst. Och så handlar det plötsligt om att ge och ta, litet som att kompromissa, och jag är inte dyrkad men dyrkar inte heller. Ibland är det bara så jävla outstanding bra. Kanske för att det är så grymt oseriöst och fritt? Well, who knows? Tufft dock, att faktiskt vara den som ringer och inte bara bli uppringd. Sådant does not make sense to me, men förefaller fullständigt logiskt egentligen om jag tänker efter en sekund extra.

Nu ska jag laga middag och sedan bege mig till J. För en gångs skull är vi lediga samtidigt och det är så himla skönt att inte behöva hålla koll på klockan. :)